Stefans musik


AUGUST BONDESONS VISBOK
Folkets visor sådana de leva och sjungas ännu i vår tid
Del 1

ADOLF ANDERSSON,
sjöman från Vallda församling i Halland, numera maskinist i Göteborg.

(Visorna upptecknade 1900.)

1.

Måttligt.

1. Du Sveaborg, du är befäst
med murar och med vall,
kanoner utav blank metall,
och mynningen är ut.
Den, som får lukta på dess krut,
durre durre durre durre durr!
Får lära veta hut.
Durre durre durr!


2.

Lugnt.

1. Du falska vän, min lit till dig jag ställer,
kärleksblomman du med blygd nerfäller.
Jag var ovärdig
och du högfärdig,
och stolthet sliter många ömma band.

2. Säg, huru kunde du åt mig tilldela,
då du ej kunde giva hjärtat hela?
Du släckte branden
du löste banden,
som vi med himlens kärlek hade fäst.

3. Nu vill jag dig med redligt hjärta fråga:
Vem har utsläckt vår rena kärlekslåga?
Jo, avundsanda,
som mig har klandrat,
och så du tyckte, jag för simpel var.

4. Nu är det slut. På annat håll probera!
Min ringhet skall dig nu ej mer genera.
Nu kan du välja
och kärnan svälja,
men akta, skalet icke följer med.

5. Men likväl räcker jag dig förlåtshanden;
ty ingen kommer till de sälla landen,
som ej förlåter
av hjärtat åter
och varje prövningsstund på livet går.



ANTON ANDERSSON,
tjänstedräng i Klockaregården, Nolby, Alingsås.

(Visan upptecknad 1898.)

3.

Ej för fort.

1. Varför dröjer du så länge,
lilla vän, som rogat mig?
Ty jag saknar ditt umgänge,
då du är så långt från mig.
Alla mina glada dagar,
de ha i sorg förvandlat,
sig intet mera mig behagar,
då du är så långt från mig.

2. Om mitt blod till bläck nu bliver
och mitt hjärta pennan är,
några rader jag då skriver
till dig, min hjärtans kär.
Men det får väl bli därvid,
för min tid är snart förbi.
De hava börjat på mig ljuga,
de hava räknat mina fel.

3. Av mig själver vill jag likna
liksom duvan på en kvist;
hon sörjer sig till döden,
när som hon sin maka mist.
I sju och tjugu långa vårar
har jag levat utan man;
du må tro, att många tårar
blott för denna orsak rann.



HILDA CHARLOTTA ANDERSSON,
hemmadotter i Deregården, Långareds församling i Västergötland.

(Visorna upptecknade 1897.)

4.

Måttligt fort.

1. Och när som jag var på mitt artonde år,
si, då valde jag mig en vän.
den vännen älskade jag över allt,
näst gud i himmelen.

2. Min fader och min moder,
som detta visste om,
de skickade mig till ett främmande land,
att vi skulle skiljas åt.

3. Och när som jag varit borta
en månad eller två,
då ville hon till mig skriva,
just mig hon tänkte på.

4. Men hon fick inte skriva
för fader eller mor,
då vart jag lika glader
allt intill midsommardag.

5. Och jungfrun, hon gick in i kammaren
för att spela på klavér,
då kommer Herman ridande,
han red i fullt karjér.

6. Först lyftade han uppå hatten,
sen hälsade han på mig:
"God dag, god dag, min lilla vän,
för sista gång ser du mig!

7. Sen drog han upp sin sabel,
stack i sitt unga liv,
så blodet börja rinna,
och han föll döder ner.

8. "Kom fader till att skåda,
kom moder till att se!"
De fattade tag i hans snövita hand
och därmed bekände hans namn.

9. Och jungfrun, hon gick in i kammaren
för att läsa några ord;
men tårarna, de tilrade
så titt ned på hennes bord.

10. Och jungfrun, hon gick till sjöstranden
för att söka båtar små,
där valde han sig en gravsten
inom de böljorna blå.

11. Sen letade de efter henne
båd' natt och ljusan dag,
men letade förgäves
uti det vida hav.


5.

Ej långsamt.

1. Jag vill med några enkla ord uppteckna här en sång,
när jag är i min ensamhet och tiden är mig lång
uti mörkret där jag vandrat har uti fyrtifem års tid.
Uppå jorden finnes ingenting som ger mitt hjärta frid.

2. Om någon är beklagansvärd, så är väl det visst jag,
som så min tid framlevat har, får aldrig se guds dag,
därtill jag övergiven är, och ingen känner mig,
och ingen, som ledsagar mig på livets rätta stig.

3. Har männskor platt förgätit nig gå denna vida jord,
så tröstar jag mig blott därvid: han lovat i sitt ord
att vara här de blindas stöd, de armas far och vän,
och däruppå förlitar jag och flyr till frälsaren.

4. Nu är mitt öde ganska svårt, jag det vidkänna får,
jag vandrat har på denna jord likt ett förvillat får.
Men gud, som vakar över allt intill det minsta grand,
jag känner, huru nådefullt han mig leder vid sin hand.

5. När jag påminner mig den tid i mina ungdomsdar,
då jag i sällskap med min gamla moder och min far;
men hennes kärleksfulla ord jag inte aktat har,
jag därför nu det ångra får så ömt, som ångras kan.

6. En maka blev ock mig beskärd, hon velat med mig gå
att ömt och troget följa mig på livets rätta stig;
fast otrohet och dryckenskap bedårat henne så,
att hon upplöst det ömma band, som bands emellan två.

7. Att ingå äktenskapsförbund, det är en sak av vikt,
när man går in i detta stånd och uppfyller rätt sin plikt.
Man kan det ej, om ej man ber sin gud om nåd därtill;
men gör man det utav hjärtats grund, gud hjälp förläna vill.

8.När man går in i det förbund, så bör man tänka på,
att motgång snart kan träffa den, som vill på rosor gå.
Det fordras nog att uti allt, i såväl ont som gott,
förtrösta ständigt på sin gud och nöjas med sin lott.

9. Den lott, som livet mig beskärt, den ganska syndig är.
Dock bör man nöjas med sin gud och korset tåligt bär',
fast jag en makas skydd och stöd för alltid sakna får
och uti ensamheten här framleva mina år.

10. Ett ord, om sången träffar dig, min maka här, från mig:
bekänn det dyra ansvar, som du har ådragit dig!
Vi inför prästen löftet gjort att trogna bli varann,
du lovat har uti lust och nöd din kärlek till din man.

11. Räds du ej för en vredgad gud, som sådant känna kan,
att såleds bryta ett förbund, tror du, att det gå an,
då har du glömt, vad skrivet står, att vad man här utsår,
hur än och på vad sätt det sker, man det uppskära får.



JOHANNES ANDERSSON,
torpare i Backamyren, Holms församling i Dalsland.

(Visorna upptecknade 1885.)

6.

Något långsamt.

1. Mig lyster i lunden att vara,
förgäves jag ropar ditt namn, söta du.
När ekon från bergen mig svara,
mitt hjärta sig glädes att höra din' ljud.

2. Jag drömde, jag hörde dig nära
o kära, o söta du, kom!
Jag vill aldrig mera begära
än med mina armar få famna dig om.

3. Förgäves har jag varit trogen,
förgäves med dig jag mitt sällskap har sökt;
jag tänkte, min tid skull' bli rolig,
men du mina sorger långt mer har förökt.

4. Förgäves den vännen jag klappat;
han tog sig en annan, och det har jag sport.
Gud låt honom ej bli förtappat,
förrän samvetet vaknat och ser, vad han gjort.

5. Förgäves i mörkret jag letar
allt efter den vägen, som bär till min vän,
på himlen syns sköna planeter
och stjärnan, som lyste de tre vise män.

6. Gud give, den stjärnan oss lyser,
när som vi den vägen skall gå!
Han är för mig lång och besvärlig,
jag sörjer till döden, om jag dig ej får.

7. Men ack, om jag hade en hydda,
där jag kund' få vara allen,
där skogar och lunder mig skyla
och ovännens buller ej gjorde mig men.


7.

Måttligt.

1. Jumfrun, hon går sej åt sjödestrand.
Glöm inte bort mej!
Så fick han se, ett skepp kom i land.
Den linden gror upp uti fager ön.

2. Det första skeppet kom jumfrun så när,
han kasta' en gullsaxs på jumfrunes knä.

3. Det andra skeppet kom jumfrun så när,
han kasta' en bok uppå jumfrunes knä.

4. Det tredje skeppet kom jumfrun så när,
han kasta' en gullring på jumfrunes knä.

5. "Å jumfru, å jumfru, trolova nu mig s!
Det rödaste gullband jag giva vill dig."

6. "Hur skulle jag min fruge väl svara,
när hon såge mig det röda gullband hava?"

7. "Säg, att du gick på vägen i går,
det rödaste gullband på vägen låg!'

8: "Min fruge, hon kunde väl bättre förstå,
hon visste väl, det var osanning ändå."

9. Jumfru, å jumfru, trolova med mig!
Det rödaste gullet jag giva vill dig."

10. "Hur skulle jag min fruge väl svara,
när hon såge mig det röda gull hava?"

11. "Säg, att du haver det funnit,
där rosor och liljor upprunnit!"

12. "Min fruge, hon kunde väl bättre förstå,
hon visste väl, det var osanning ändå."

13. "Jumfru, å jumfru, trolova med mig!
De blekaste kinder jag giva vill dig."

14. "Hur skulle jag min fruge väl svara,
när hon såge mig de bleka kinder hava?"

15. "Säj, att du gick här söder med ö,
du hörde, du spörde, din moder var död!"

16. "Födder var jag, inna hanen han gol,
min moder var död inna upprunnen sol.

17. När de min moder till kyrkan buro,
för min fader de både ringde och grovo.

18. När de min fader till kyrkan buro,
för mina sju syskon de ringde och grovo.

19. Jag hade väl inte mer än en endaste bror,
han var för mig både fader och mor.

20. Han var för mig både fader och mor,
så hade han mig till en fruge så god.

21. Hon lärde mig att stryka, hon lärde mig att stärka,
det rödaste gullet både sömma och verka.

22. Sen reste han bort i främmande land,
och det står till gud, om han nånstin kommer igen."

23. "Hav tack, hav tack, kär systeren min,
ty du har varit trogen mot folstermor din!

24. Hav tack, hav tack, kär systeren min,
glöm inte bort mej!
Ty du har bevarat äran din!"
Den linden gror upp uti fager ön.


8.

Måttligt.

1. I österlanden, där ståndar ett slott,
det är väl härrligt utsirat
med silver och med rödaste guld,
med uthöggne stenar uppmurat.

2. Mitt i det slott, där ståndar en lind
med blader, dygdig' och sköna,
däruti bor en näktergal fin,
som ljuvligt månd' röra sin tunga.

3. Så kom en riddare, ridandes dit,
han hörde den näktergal sjunga,
däröver han förundrade sig,
ty det var vid midnattsstunden.

4. "Ack, hör du, liten näktergal,
en visa för mig skall du kväda!
Din' fjädrar vill jag med guld beslå,
din hals med pärlor bekläda."

5. "Jag passar ej på de fjädrar av guld,
som jag för dig skulle bära.
I världen är jag en främmande fågel vild,
ingen man månde mig känna."

6. "Är du i världen en främmande fågel vild
och ingen man månde dig känna,
dig tvingar väl hungersnöd och köld,
som faller på vägen den breda."

7. "Mig tvingar väl hunger, mig tvingar väl snö,
som faller på vägen den breda,
mig tvingar långt mer en lönfull sorg,
den gör mig ångest och möda.

8. Imellom berg och djupan dal
bortrinner den stridaste strömmen;
men den, som har en fulltrogen vän,
han den ej snarlig bortglömmer.

9. Jag var trolovad med en konungason,
en riddare väldig och präktig;
min stegmor slog det hastigt om,
för hon det ej hava ville.

10. Mig skapte hon till en näktergal,
bad mig väl världen omflyga,
min broder hon skapte till en ulv,
bad honom i skogen löpa.

11. Strax for han ut, i skogen in.
Hon svor, att han aldrig skull' få bot
förrän han drack hennes hjärteblod.
Sju år därefter så drabba' det in.

12. Det var en vacker dag, hon gick att lusta sig,
i rosenlunden spatsera;
min broder så gav vredelig,
gav noga akt uppå henne.

13. Han grep henne vid hennes vänstre fot
med ulvekloen den leda,
rev ut hennes hjärta och drack hennes blod,
igen fick han sin helbrägda.

14. Ännu är jag i världen en främmande fågel lit'
och sitter i villaste skogar,
så jämmerfullt månde jag leva min tid
och helst om vinterens tider.

15. Jag haver städse suttit på kvist
med sorgelig näktergalsstämma,
men aldrig fant jag någon bättre kvist
än i de grönaste lunder.

16. Jag tackar min gud, som mig har uppväckt,
att jag min tunga kan röra,
som jag uti femton års tid ej haver talt,
som jag nu med eder månd' göra."

17. "Ack, hör du, liten näktergal,
vad jag dig månde tillbjuda!
Om vinteren du i min bur sitta skall,
om sommaren igen utflyga."

18. "Hav tack, skön riddare, för tillbjudet ditt
det månde dock icke så vara;
ty det förbjöd stegmoderen min,
så länge jag bär fjädrar."

19. Men riddaren stod och tänkte sig om,
han aktar ej näktergalns vilja,
ty grep han henne vid fotenom, för gud det så hava ville.

20. Han följde med henne uti sin bur,
tillyckt vindar och dörar.
Hon blev till många underlig' djur,
som man kunde se och höra.

21. Först skapte hon sig till lejon och björn
och liksom andra små ormar,
omsidors till en lindorm stor,
låttes, hon ville riddaren mörda.

22. Så skar han henne med en liten kniv,
så blodet därefter månd' komma.
Och strax för honom på golvet stod
en jumfru så skön som en blomma.

23. "Nu haver jag frälst dig av all din nöd
och utav din lönliga kvida.
Säg mig nu din avkomst god
på faders och moders sida!"

24. "Min avkomst god, ni veta skall få
på faders och moders sida.
Egypti lands konung var min far,
hans drottning min moder med äran."

25. "Är Egypti lands konung faderen din,
hans drottning din moder med äran,
för visst är du systerdoteren min
som en näktergal förr haver varit."

26. Det blev då glädje uti hans gård,
ja, över det hela landet,
att den riddaren fått den näktergal igen,
som i lunden har bott så länge.


9.

Måttligt.

1. Unga Malkom, han rider sig åt rosandelund,
sin morbror han möter, ja, just i samma stund.
Och jag liter på eders nåder och min jumfru.

2. "Luster dej byta gångare grå
och luster dej att byta med gullsadel på?"

3. Unga Malkom, han rider sig åt konungens gård,
och konungen själver för honom ute står.

4. "Haver du stulit min gångare grå?
Och den har du stulit med gullsadel på!"

5. "Inte har jag stulit och inte har jag köpt,
men jag har med min morbror så redeligen bytt."

6. Konungen, han ropte på kammartjänar' två:
"I tager unga Malkom, förer fångebojor på!"

7. Konungen ropte på kammartjänar' två:
I tager unga Malkom, för'n i fångetornet blå!"

8. "Visste min jumfru, det jag skulle hänga,
så klädde hon min galge med rödaste gullsträngar.

9. Visste min jumfru, det jag skulle dö,
så klädde hon min galge med scharlakan röd."

10. Liten båtsman, han stod inte långt därifrån:
"Vad vill I mig giva, om jag bär budet fram?"

11: "Dej så ger jag städer och dej så ger jag land,
om du bär detta budet till lilla vännen fram."

11. Liten båtsman han skjuver sin snäcka ifrån land,
två hundrade mil till lilla vännen fram.

13. "Här står jumfrun och kammar och krusar gult hår,
unga Malkom, han ligger i fångetornet blå."

14. Jumfrun skickade bud över hela sitt land
på alla de jumfrur, som kan bära svärd i hand.

15. Jumfrun skickade bud över hela sitt hov:
"Statt upp mina jumfrur och kläd er i stål!"

16. Jumfrun, hon rider sig åt konungens gård,
och konungen själver för henne ute står.

17. "Luster dig mjöd eller luster dig vin
än luster dej komma i fångetornet in?"

18. "Mej luster inte mjöd, mej luster inte vin,
mej luster mer att tala med unga Malkom min."

19. Konungen, han titta' gönom fönsterrutan ut,
han kunde ej se gården för hästebringer grå.

20. Konungen, han titta' gönom fönsterrutan ut,
han kunde ej se himmelen för kulor och för krut.

21. Konungen, han ropte på kammartjänar' två:
"I tager unga Malkom, för'n ur fångetornet blå!"

22."För var och en gång, som jag reser gönom din stad,
så skall jag inte lämna varken murar eller tak.

23. För var och en gång, som jag reser gönom ditt land,
så skall du inte veta ann', än själva hin far fram."
Och jag liter på eders nåder och min jumfru.


10.

Något långsamt.

1. Där bodde en bonde på Östervalla he'
och den lilla,
döttrar, de hade han, och rara voro de.
I vånn stall har hon tjänt uti löndom.

2. Han hade fella fyra, han hade fella fem,
liten Kersti, han var allra rarast av dem.

3. Det var allt unga hertigen, han rider ut på jakt,
så fick han se, var liten Kersti hon satt.

4. "Hör du, liten Kersti, vad jag dig säga må!
Har du lust att tjäna på konungens gård?

5. Du skall låta dig riddarkläder skära
och giva dig ut för en stalldräng att tjäna."

6. Liten Kersti, hon går sig åt skräddarebyn
och låter sig skära de riddarkläder ny.

7. Liten Kersti, hon går sig åt skomakareby
och låter sig göra de riddarstövlar ny.

8. Liten Kersti, hon rider sig åt konungens gård,
och konungen själver för henne ute står.

9. "Behöver hans majestät nån stalldräng i år,
så har jag lust att tjäna på konungens gård."

10. "Jag behöver stalldräng och det som allra bäst
jag föder fella drängen, men inte hans häst."

11. Det var allt unga hertigen, han stod då därnäst:
"Föder min far drängen, så föder jag hans häst."

12.Om dagen så rider hon de fålar i grön äng,
om natten så sover hon i hertigens säng.

13. Om dagen så rider hon de fålarna till vann,
Om natten så sover hon på hertigens arm.

14. "Vår stalldräng har blivit så underligen fet,
så han inte kan rida, när solen skiner het.

15. Vår stalldräng har blivit så underligen tjock,
så han inte kan kliva i sadelen opp.

16. Vår stalldräng har blivit så underlig till mod,
så han inte kan draga sin stövel på sin fot.

17. Konungen, han talte till drottningen så:
"Du skickar nu bud efter barnkvinnor två!"

18. "Inte skickar jag bud efter barnkvinnor två,
men själver så vill jag åt stallen gå."

19. När drottningen in genom stalldörren steg,
liten Kersti, hon bort under stallkrubban smög.
20. Hertigen, han breder ut kappan så blå,
däruppå föder hon de sönerna två.

21. Hertigen, han faller sin far och mor till fot:
"Nu har jag fella gjort min far och mor imot."

22. Konungen, han talte till hertigen så:
"Liten Kersti, hon är fella lika god.

23. Vi ska göra bröllop och det, som ska bli stort,
så att det ska höras till den romerska port."

24. Frökner och prinsesser, de gräto uti harm,
för liten Kersti sover uppå unge kungens arm.

25. Frökner och prinsesser, de gräto i flod,
och den lilla,
för det, att han sig en bondedoter tog.
I vånn stall har hon tjänt i stor löndom.


11.

Måttligt.

1. Där sutto två ädela konungabarn,
de svuro varandra sin tro.
Imellom dem båda var en rinnande älv
och därtill en flytande flod.

2. "Hur skall jag komma över älven till dej,
komma över till dej, min lilla vän!"
"Jo, jag ska tända ljuset uti lyktona,
så att det lyser dej på böljan till mej."

3. Så tändes där upp. Falskhetens tärna,
hon märka' dessa ordena så väl,
ja, hon släckte ljuset uti lyktona,
så att han drunknade p böljan den blå.

4. Jumfrun, hon in till sin kära fader gick,
allt inför sin fader hon stod.
Så beder hon honom allra mjukaste om lov
att till rosengröna lunden få gå.

5. "Min loven, min loven, den kan du väl få
att till rosengröna lunden få gå.
Gå in och tag din allra yngsta broder med dej,
att han följer dej på rosengrön stig!"

6."Min broder, min broder, han är ju alltför ung,
och av hjärtat jag håller honom kär,
ty han kan inte lindra de smärtorna små,
som jag uti mitt hjärta nu bär."

7. Jumfrun, hon in till sin kära moder gick,
allt inför sin moder hon stod.
Så beder hon henne allra mjukast om lov
att till rosengröna lunden få gå.

8. "Min loven, min loven, den kan du väl få
att till rosengröna lunden få gå.
Gå in och tag din allra yngsta syster med dej,
att hon följer dej på rosengrön stig!"

9. "Min syster, min syster, hon är ju alltför ung,
och av hjärtat jag håller henne kär,
ty hon kan inte plocka de bladerna små,
som blant ogräset växer ändå."

10. Jumfrun hon går sig allt neder till sjöstrand,
allt neder, allt neder till sjöstrand.
Där fick hon se en fiskarman,
en fiskare, en fiskare var han.

11. "Jag haver fiskat i denna långa natt,
inga fiskar, inga fiskar har jag fått;
men jag haver hittat en konungason,
som har drunknat under böljan den blå."

12. Jumfrun, hon stryker gullringen av sin finger
och gullkedjan hon drager av sin hals:
"Detta vill jag giva denna fiskareman,
som har dragit detta liket i land.

13. Hälsa du min fader och hälsa du min mor
och även min syster och min bror,
att de behöver inte att sörja för mej,
ty jag vilar under böljan den blå!'


12.

Något långsamt.

1. Det bodde en fruge här söder med ö,
hon hade en doter, som hette Malfrid.
Men sjön går under.

2. Till henne så friade riddare fem,
men ingen så ville hon ha utav dem.

3. Till henne så fria' en adelsman,
var konungens son utav Engeland.

4. Den enda, som hennes vänskap vann,
var konungens son utav Engeland.

5. De levde tillsammans i elva år
och elva små barn de avlade då.

6. De levde tillsammans i ro och i fred,
men så blev kung Niklas komderad i krig.

7. "Käre du, Niklas, bliv hemma i år,
emedan jag mitt tolfte barn får!

8. De spådde mig, medan jag var ung,
att min lilla livstid skulle bliva mig tung.

9. De spådde mig, medan jag var mö,
att min tolfta barnsäng skulle bliva min död."

10. "Alla spåkäringar giva vi spott,
men vi få ta lyckan, gud skickar oss åt.

11. Alla spåkäringar giva vi spe,
men vi få ta lyckan, gud skickar oss ve'."

12. Kung Niklas, han skjuver sitt skepp ifrån land,
och ensam stod Malfrid på snövitan strand.

13. De ledde då Malfrid hem på sin gård.
Så sjuknade hon i en barnsäng så svår.

14. Kung Niklas, han seglar i dagarna fem,
så drömde då han en förfärliger dröm.

15. Kung Niklas, han seglar i dagarna sju,
så fick han då höra de dalklockors ljud.

16. Kung Niklas han sätter sig uppå sin säng,
så talte han om sin förfärliga dröm.

17. "Jag drömde om Malfrids silvspända skor,
jag tyckte, de voro fulltrådda med blod.

18. Jag drömde om Malfrids folsterdom,
jag tyckte, han var skuren i styckena mång'."

19. Kung Niklas, han talte till skepparen så:
"I vänder om flaggan, lär skeppet hem gå!"

20. Kung Niklas, han seglar hem på sin gård,
hans äldste son för honom ute står.

21. "Väl mot och god dag, du min äldsta son!
Hur står det till med din moder i dag?"

22. "Min moder lät hälsa så mången god natt,
som himmelen är med stjärnor besatt.

23. Min moder lät hälsa så mången god stund,
som sandkornen är uppå havsens grund."

24. Kung Niklas, han går sig i stensalen in,
och elva små barn gå honom omkring.

25. "Gråt inte, sörj inte, I mina barn små,
ty I skall aldrig nån stegmoder få."

26. Kung Niklas, han spände sitt spjut imot ben,
så udden gjorde hans hjärta men.

27. Kung Niklas, han spände sitt spjut imot fot,
så udden, han rördes i hans hjärterot.


13.

Ej för fort.

1. Å segla mäg ut här söre mä strann,
å segla mäg ut här söre mä strann!
Dä satt e tjäreng å ella mä vann.
Dä må man tro.

2. Segla mäg ut här söre mä ö,
dä satt e tjäreng å svor, ho va dö,
dä må man tro.

3. Segla mäg ut te konongens går,
å konongen sjolver för mäg ute står,
dä må man tro.

4. Å konongen setter å binner på not,
å drottnenga setter å solar på skor,
dä må man tro.

5. Å konongens piger, de bygger på hus,
å drottnengas drängar, de stöper vaxijus,
dä må man tro.

6. Å soa, ho äter ur selverhorn,
å koa, ho bygger på tjörketorn,
dä må man tro.

7. Å björn sto i smeja å va sme,
å varjen sto utante å klyvede sji,
dä må man tro.

8. Å söen, han kasar å hogger ner skog,
å jeta ho drar både harv å plog,
dä må man tro.

9. Å haern, han setter å nöstar på garn,
å räven, han setter å vaggar små barn,
dä må man tro.

10. Å höna, ho högg å jorde gangn,
å katten drar rottera i en vangn,
dä må man tro.

11. Dä sto ett par galtar la fläsk uti salt,
å nu ä dä löngn, dä ja ha sjongt allt,
dä må man tro.

12. Dä sto ett par hunnar å mura mä ler,
å vell du höra löngner fler?
Dä må man tro.



ANDERS BACKMAN,
backstugusittare i Åsnebyn, Holms församling i Dalsland.

(Visorna upptecknade 1884.)

14.

FLICKAN, SOM ÄLSKADE RIKEDOM.

Långsamt.

1. Där bodde en flicka vid en enstaka gård,
så bodde det en pojke ej så långt därifrå,
de höll varandra kär
i tro och rent begär,
till dess det kom en rikare, som höll den flickan kär.

2."Hav tack, du goda pojke, för vart onyttigt fjät,
som du för mig har trampat! Vad haver du för det?
Du får väl inte mer,
det må du stadigt tro,
ty jag har fått en rikare, som sörjer för mitt bo."

3."Hav tack, du goda flicka, för vart onyttigt ord,
som du för mig har talat allt utpå denna jord!
Du räckte mig din hand,
vi knöto vänskapsband,
det får du en gång svara för, din själ står nu i pant.

4. För om jag vore riker som Salomon var
och intet hade ro varken natt eller dag,
vad gagnar det sig till
på världens sista tid,
då alla skall framkallas att svara var för sig?

5. Långt hellre vill jag bo i den vildaste skog,
långt hellre vill jag bo, där som småfåglar bo.
De bygga sina bo,
i ära och i tro,
de svika ej varandra, de leva uti ro.

6. Ja, vänner det haver jag all världen ikring,
som tjänar för sin föda och så för kläder sin'.
Adjö, min far och mor,
min syster och min bror!
Gud give, att vi träffas vid ett sällare bo!"


15.

JÄGAREVISA.

Hurtigt.

1. Det var en söndagsmorgon, jag gick mig ut på jakt,
och så kommer jag helt sist till en obekanter trakt.
Ja, framför mig på berget stod en jungfru som var skön,
och hon var ju den dejeliga mön.

2. Jag skådade den flickan med förtjusande behag,
mina ögon de förvandlas vid vartenda andedrag,
jag aldrig kan förglömma, om det kosta skall mitt liv,
jag vill se, jag vill se henne blott.

3. Jag fästade mitt koppel och min bössa vid en stam
och jag skyndade så glatt intill jungfruns fötter fram.
Där stod hon så förtjusande, den ädlaste gestalt,
och jag slumrade så ljuvt i hennes famn.

4. "Ja, är du den judinan, som har mistat dina land,
så vill jag föra dig igenom mörka skogen fram,
ja, vid mitt unga hjärta skall du finna tröst och frid,
jag vill sörja för din kommande tid."

5. "Ja, visst är jag judinnan, men på Svanberg är mitt slott.
Kom och följ mig till den boning! Han är ej så långt bort."
Nej hellre vill jag vara i min låga koja grå,
än på Svanberg med dig nu leva få."

6. "O yngling, när du drager genom mörka skogen fram,
så akta dig för vimpel, det är en farlig tant!
Jag är ej någon jungfru, fast jag fager syns och ung,
jag vill föra dig i våld för bergens kung."


16.

DEN FADERLÖSE GOSSEN

Något långsamt.

1. Nu må jag resa bort till ett främmande land,
nu får jag avsked taga och bjuda dig min hand.
Adjö nu, mina vänner, som hälsar mig så kär!
Nu får jag eder bjuda mitt ömmaste farväl.

2. Jag är en fattig yngling om två och tjuge år,
som nu skall ut och vandra uti en värld så svår,
där ingen räcker handen, där ingen hälsar mig,
men likväl får jag vandra på den sorgbeströdda stig.

3. Jag har haft en huldan fader, han var väl mitt försvar,
men nu så är han döder och lagder uti grav;
nu får jag stå vid graven och fälla sorgens tå,
nu får jag ut att vandra som ett villande får.

4. Jag älskat har en flicka uti min ungdoms tid.
Den flickan var ej trogen, hon har bedragit mig,
hon har ifrån mig rövat all glädje och all fröjd,
jag önskar, att jag vore i jorden nedergömd.

5. Nu är jag lik en fågel uti en vildan skog,
som intet har en människa att tala med ett ord.
Men om jag hade vingar som duvan uti lund,
så skulle jag mig svinga så långt härifrån.

6. Nu får jag avsked taga och bjuda dig adjö.
Jag vill ej längre leva, nej, jag vill gärna dö;
men jag är inte värdig att skiljas härifrån,
ty mina sorgedagar kan bliva många än.


17.

FÖRLORAD KÄRLEK.

Raskt.

1. Nu har jag länge gått och tänkt,
att du skulle bli min vän,
och därmed så friade jag till dej,
och du var ganska kär i mej,
men nu är du för god.

2. Och intet är jag riker
på silver heller guld.
Ty rikedom försvinna skall,
men kärleken blir sällan kall,
när den uppriktig är.

3. Tänker du, jag krusar dig,
änskönt du riker är?
Ty rikedom försvinna kan,
men kärleken blir sällan kall,
när den uppriktig är.

4. Väl vet jag, att jag felat har.
Men vem är utan fel?
Ty alla falska tungors tal,
de räcker till för en och var,
men jag har fått min del.

5 . Nu är jag som ett vilse får,
när det i skogen går;
ty jag har varken far ell' mor,
som tala kan för mig ett ord
på denna vida jord.

6. Nu får jag avsked taga
av dej, min lilla vän.
Gud tröste mej för dej, min vän!
Var skall jag finna dig igen,
när du nu avsked tar?


18.

TORDYVELN OCH FLUGA.

Måttligt.

1. Tordyveln skulle till fluga fri.
Pirium!
"Vill du bliva käringa mi?"
Pirimittmitt arium, pirimittmitt arium!
Pirium!

2. "Vad skall då detta bliva likt?
du, som är fattig, och jag är rik.

3. Och när du graver inunder måk,
då äter jag på silverfat.

4. Och när du graver inunder jol,
då sitter jag på kungens stol.

5. Och när du graver i åker och äng,
då vilar jag på fjädersäng."

6. Tordyveln slog till fluga för kind:
"Här skall du ha för käften din!"

7. Fluga börja' med snyft och gråt:
"Skall du och jag nu skiljas åt?

8. Vårt bröllop blir väl inte stort,
det firas på en hästelort."

9. Det var så käckt i brudehus,
Pirium!
Där spela' två loppor, där dansa' e' lus.
Pirimittmitt arium, pirimittmitt arium, Pirium!


19.

KÄRLEKS WISA.

(Nedskriven av sonen Lars Backman.)

Måttligt fort.

1. Den Sjuttonde september då skuggan synes lång
allt söder emot staden vid Solens nedergång
där mötte mig en flicka en flicka dejelig
jag henne genast frågade vart ärnar hon sig

2. Godagen flicka lilla jag önskar lyckan nu
för mig är redan kunnigt att hon nu skall stå brud
i vår församling träda en medlem där att bli
och aldrig mer i sällskap på andra godssar se

3. Hav tack alltför de orden men ett jag bedja må
kom gör med mig nu sällskap vi skall åt marknan gå
kom gör med mig nu sällskap vi skall åt marknan gå
där vi få tid att språkas om ting och saker små

4. För mig att göra sällskap går slättes inte an
ty folket de förer det allt för din fästeman
då lär han mig förbanna och säga att jag går
emellan dig och honom om han dig aldrig får

5. Låt detta vara min sak vad kan det röra dig
jag honom intet klandrar ty han är god för sig
men han kan gå till sina dem han har havit för
jag söker nu min like inom en annan dör

6. Den där på blacka hästen den kom de ej ihåg
den oförskämde gästen ått detta nöjet log
han räcker ut sin lia och skar den blomman av
och denna unga flickan hon lades ned i grav

7. Du skördeman du skördeman vad gjorde du nu här
ty fordomdags gick flickan dig intet så förnär
gack ut åt mogna fältet och skär din gröda där
där mången går och lutar och väntar på dig där

8. Du svarta jord som gömmer all fägring uti dig
och ingenting du glömmer jag vill tilltala dig
du ålderrika mammon blir du nu aldrig mätt
du vill oss alla hava på ett och annat sätt

9. Den gamle utpå stolen som vi tillbedja må
han råder över Solen regerar stjärnor små
han vill oss alla kalla ja barnen hem till sig
de gamle får' väl komma fast än det bliver sent

10. Om flickan ha fått leva en tid i världen än
ni skule fått erfara vem som blev flickans vän
men inom gravens murar där vilar flickan nu
det var en unger fästemö fast hon ej fick stå brud


20.

Måttligt.

1. En vän utan kärlek, den liknar jag vid
det trädet, som bär blommor, men inga frukter ger.
Ty den är icke värdig att kallas för en vän,
som tager sig en annan och sviker vännen sin.

2. Den brinnande elden den brinner så klar,
lik två förenta hjärtan, som skulle bli ett par;
det gjorde mig stor sveda och ännu större harm
att se en annan vila vid min utvaldas barm.

3. Men långt ner i dalen en liten hydda står,
där klagar ensam yngling och faller sorgens tår.
Min ungdom är förspilld och min framtid likaså.
Gud nåda då den pojken, som bedragen måste gå!

4. En flicka kom så modig, med längtan och med sorg,
hon svor mig tro och kärlek, som evigheten lång,
hon tog mitt unga hjärta, gick sedan från mig bort.
nu vissna rosenkinder, den falskas tro var kort.

5. Om alla blad och blommor, de vore i en ring
omkring de falska flickor, som har rosat vännen sin,
så skulle jag dem vattna med mina tårars mängd,
som faller utpå jorden liksom ett pärleregn.

6. En gång jag bliver döder uti min ungdoms år,
då får du komma åter och stanna vid min bår.
Gack först till min säng, gack sedan till min grav,
där vilar lilla vännen, som du bedragit har!


21.

SJÖMANSVISA.

(Nedskriven av sonen Lars Backman.)

Måttligt fort.

1. Utpå sjöstranden stiger upp en ranka
det var endast en unger sjöman
som med strålande ögon på böljorna ser
och hans hjärta av kärlek det ler

2. Den sjöman har alls ingen glädje
då han far ut på det stormiga hav
ty det skeppet det gungar både av och an
ja till fjärran strand far det fram

3. Den sjöman han lämnade stranden
ja han han far ut på det stormiga hav
ja hans ögon de lyste som Solen så klar
allt efter vännen den han lämnat har

4, Men det drögde väl intet så längen
förrän den jungfrun bortglömde sin vän
och en annan hon utvalde till sin käraste
som så lätt för en yngling kan ske

5. Men när som tre år var förflutna
se då kommer den sjöman igen
ja då ville han så gärna skåda där sin vän
den han så hjärteligen älskade än

6. Men när som han kom intill stranden
ja då fick han där skåda sin vän
han fick se henne med en annan vän
utpå stranden spatsera av och an

7. Minns du inte den blomstriga stranden
då vi knöto vårt kärlekens band
och en avskedes kyss från din rosende mun
det är ett vittne till denna här stund

8. Sjömannen han drager upp en blanker kniv
ja den sticker han uti sitt liv
det var endast för dig min utvaldaste vän
jag i min ungdom förkortar mitt liv


22.

Lifligt.

1. Ja. flickan tar glaset uti sin hand
och bjöd honom på ett glas vin:
"Si här, si här, du unge sjöman,
si här har du troheten min!"

2. "Vad haver jag med dej att göra,
vad haver jag göra med dej?
o du, som den fattiga flickan är,
och jag är den rika sjöman!"

3. Så kom det bud ifrån öjen ned,
att hennes fader och moder var död.
Ja, då var hon den rikaste mön,
som fanns uppå hela den ön.

4. När som matrosen det veta fick,
så går han till styresman sin.
"Får jag nu lov, får jag nu lov
att gå till den unga mön?"

5. När som han kom till öjen fram,
fick han skåda de snövita hus:
"Kom ut, kom ut, du unga mö!
Kom ut, får jag tala vid dig!"

6. "Vad haver jag med dej att göra,
vad haver jag göra med dej?
O jag, som den fattiga flickan var,
och du vår den rika sjöman!"

7. "O, giver du ej mig troheten din,
så far jag till sjön igen,
då reser jag bort i det främmande land
och kommer här aldrig igen."



AUGUSTA BENGTSSON,
kappsömmerska från Göteborg, nu bosatt i Chicago.

(Visorna upptecknade 1895.)

23.

1. I London i en by
en köpman där han bor,
han hade blott en dotter
hon var dejelig och god.

2. Hennes namn var Juliana,
hennes ålder femton år
hennes penningar på banken
sexhundratusen pund.

3. Hon älskad' en matros
med ett så stadigt mod.
Men hennes fader svara':
"Du är honom alltför god.

4. Din fader skall du lyda,
du är hans enda barn
och vet ej varken penningar
eller guldet, som han har."

5. "Min fader skall jag lyda,
så mycket som jag kan;
men tro aldrig, att jag tager
någon köpmanson till man."

6. Så gångar hon sig till stranden,
genom rosendelundar ned,
där tar hon in förgiftet,
hon tar livet av sig själv.

7. När hennes fader det fick höra,
att Juliana, hon var död:
"O Juliana, o Juliana!
Du har ställt mig i stor nöd!"

8. Så skicka de efter matrosen,
så fort som skickas kan;
men det fanns ej liv eller glädje,
ingen glädjestund för hand.

9. "Lägg mig vid hennes sida,
lägg mig i samma grav,
så vila vi tillhopa
till den stora domens dag!"


24.

Lifligt.

1. Vid vassen av stranden, vid sorlande bäcken
min älskling sig smyger från morgon till kväll.
Han plockar de blommor, som kärleken hyser,
och lever i hyddan så lycklig och säll.
Och luften rensar skyarna, de kalla,
och regn på våra fönsterrutor falla.
Kom, följ mig till stranden, jag älskar blott dig och dig,
kom följ mig till stranden, jag älskar blott dig!

2. Min kärlek förklara jag vill åt den tärna,
för vilken mitt hjärta så innerligt slår.
Den glöd, som mig värmer, mitt öga belyser.
Och kärlek det viskar, ty nu är det vår.
Hör bäckens sorl och vindens milda susning!
Du är mitt allt, mitt liv och min förtjusning.
Kom möt mig vid stranden, jag - - -

3. Då löftet är givet och handen så troget
du lagt i min hand, som ditt stöd sen skall bli,
vi sjöngo som fågeln i morgonens stunder
och leva som änglar på jorden, just vi.
Och solens brand, den är mitt hjärtas spegel,
min kärlek flyger fram med fulla segel.
Ach, möt mig vid stranden, jag - - -

4. Jag lovar dig säkert, du tillbedda tärna,
att skänker och guld skall du få i parti.
Ej sorgligt, men glättigt och älskligt vi leva,
det skall du på heder och ära få si.
Och sångens gärd skall höja våra sinnen,
och fridsamt blir vårt liv och våra minnen.
O, möt mig vid stranden, jag - - -

5. All lycka på jorden jag vill dig bereda,
min goda och innerligt älskade du!
Vi kuttra som duvor om kärlekens fröjder,
ej sorgen skall trycka din glädje som fru,
skall liva oss och stärka våra krafter,
vårt största stöd vi få av högre makter.
Men möt mig vid stranden, jag - - -

6. I slutet av livet, då aftonen nalkas;
skall flamma den eld, som min kärlek har tänt,
och minskad min trohet du aldrig skall finna;
ty ren är den tanke, vi båda ha känt.
Min sista sång skall vara till din ära;
ett kristligt liv och tro vår. rena lära.
Kom, möt mig vid stranden, jag ---

7. Nu slutar jag sången, min älskade flicka,
pokalen skall fram, den min sångmö ger tröst.
Vi önska dig välgång, i botten vi dricka,
och ljuvt skall mig vara att invid ditt bröst
få vila mig, när dagen är till ända,
då himlens gud sin frid oss alla sända!
Kom, möt mig vid stranden, jag älskar blott dig och dig!
Kom, möt mig vid stranden, jag älskar blott dig.


25.

Ej fort.

1. Bland Värends de sköna de rika lunder satt
ung Axel med sin Hilda uti en sommarnatt.
Där språkades om kärlek, om forna dagars fröjd,
då lyckans sol, hon glänste uppå sin middagshöjd.

2. Den natten för Hilda var lika tung som glad,
sin älskare hon smekte, sitt bröst hon sakta lad'
intill hans trogna hjärta och kvad med sorgsen själ:
"Farväl i Manhems stränder, min älskade farväl!

3. Från norden, från norden min fader bort mig tar,
till Kaliforniens stränder i morgon dag han far.
Vår kärlek vill han skilja, ty ringa är din börd;
en son som du ej gärna av honom bliver hörd."

4. "Välan då, farväl! Dock må hatet få sin gärd.
En son som jag, vid himlen, är ej din fader värd.
På stranden vill jag sörja, vid havet vill jag dö;
men aldrig vill jag glömma min ädla svenska mö.

5. På stranden ej länge jag tänker dröja få,
jag längtar till den himmel, där nordens stjärnor gå.
Där vill jag blicka neder på jorden varje kväll,
och glädjas skall mitt hjärta, om Hilda min är säll."

6. Och vinden, han förde ett skepp på blånad våg,
på detta var skön Hilda  i moln snart skeppet låg.
På stranden låg ung Axel och kvad med sorgsen själ:
"Farväl, farväl min Hilda, min älskade farväl!"

7. Men Hilda allena satt mången aftonstund
uti sitt nya hemland, där var en lövrik lund,
där sörjde hon sin älskling, som än i norden var.
Vi skulle han däruppe allena bliva kvar?

8: Men jorden och solen, de rulla sina klot,
och dubbelt nya öden får mänskan gå imot.
Nu Hildas fader kallar sin dotter till sig in,
han ligger på sin dödsbädd - förändrat är hans sinn'.

9. "Hör Hilda, min dotter, min käraste på jord,
mitt samvet' börjar vakna för stolthet uti nord.
Ditt hjärta sorg jag vållat, förkastad Axel är.
Ack, om han dock här vore, jag hade honom kär.!"

10. Så talte och lade sig gubben sakta ned,
en vålnad. Än i drömmen hans rörda hjärta sved.
Han dog och ned i graven han lades inom kort,
men övergiven Hilda gick till sin lövsal bort.

11. På stranden en afton, ej solen bärgad var,
satt ännu sköna Hilda uti sin lövsal kvar;
hon tänkte på sin Axel, hon suckade hans namn,
och vinden tog det sköna uti sin ambrafamn.

12. Och näcken han spelte på böljan upp en sång -
och fram för jungfrun trädde en yngling smärt och lång.
Kom i min famn, du sköna, förskjut mig ej, jag ber!
Den kärlek, som mig hitfört, sin bild i himlen ser.

13. "Din Axel, din Axel", han suckade, "jag är.
Från norden har jag farit, du är mitt hjärta kär.
På Manhems slätter aldrig jag mera trivas kan,
sen turturduvan, Hilda, ur lunderna försvann."

14. "Kom Axel, kom Axel och vila vid mitt bröst!
En hamn skall här dig givas, du är min enda tröst.
0, Svealand, du sköna, du härliga på jord,
jag vill din ära prisa! Flyg högt, du sälla ord!"

15. Och solen, den klara, på purpurbergen låg,
till älskarna i lunden var liten Amor såg.
Hur rosenläppar smektes, hur famntag gåvos där,
vet varje nordens tärna, som en gång varit kär.

(Av Chronwall.)


26.

Något lifligt.

1. Ung Erik mötte Karin sin
på skogens öde stig,
han frågte: "Vill du bliva min,
så vill jag älska dig
som maka uti nöd och lust
allt intill livets sista pust?"
Tralilalala, tralilalala!
Tralilalilalala!

2. Skön Karin rodnade och log
och svarade: "Välan,
jag älskar dig, det vet du nog
så ömt, som älskas kan.
Men om du skulle svika mig
den högste gud, han löne dig!"

3. "Förr skola stjärnor falla ner
som pärlor till vår jord,
än jag dig nånsin överger.
Gud hörer mina ord,
han straffe mig till evig tid,
om jag ej trofast blir därvid."

4. Så talte Erik ömt och slöt
skön Karin i sin famn
och från dess rosenläppar fick
en kyss så lång och varm.
Ja, sälla voro båda två,
till julen skulle bröllop stå.

5. Ur Eriks famn sig Karin drog
och hän mot hyddan lopp.
På munnen brände kyssen het,
och pulsen i galopp,
väl hundra slag hennes hjärta slog
för varje vingat steg, hon tog.

6. Nog blev hon något mera lugn,
då hon allt för modern sagt
och denna med ett om och men
sitt bifall därtill lagt
samt även några varningsord,
hur falskheten är stor på jord.

7. Att Erik ej otrogen var,
det visste Karin väl
och därför alla söcknedar
med livad håg och själ
hon snäll från rock till vävstol gick
för allt till julen ha i skick.

8. När veckans dagar voro slut
och söndagssolen sken,
flög hon så glättigt som ett bi
till täppans åkerren,
hon blommor plockade i hast
och band en färgrik blomsterkvast.

9. Med denna på sin psalmbok gick
hon sedan till guds hus,
och säkert var, att Erik fick
den, innan solens ljus
hann sjunka bakom bergen ner,
ja, han fick kanske ändå mer.

10. Snart flydde månader och dar,
snart sommarn gick sin kos,
och hösten kom, och Karin blev
ej mer den enda ros,
som blommade i lundens snår,
så yppig som i blomrik vår.

11. En söndag satt hon hemma själv,
i ljuva drömmar sänkt,
och speglade sig i den älv,
som rann förbi dess tjäll.
Hon satt där än, då modern kom,
helt rörd från herrans helgedom.

12. "Min dotter", sade modern ömt,
"Jag sorgen till dig bär.
Ung Erik har nu dig förglömt,
han har en annan kär.
Det lystes första gång i dag,
att det är sant, försäkrar jag."

13. Med tårad blick och bleknad kind
steg Karin hastigt upp
och såg sig om: "Du kalla vind",
hon sade, "styr mitt lopp!"
Och med ett språng skön Karin låg
i strida älvens kalla våg.

14. Om trenne veckor Erik for
till kyrkan med sin brud
och inför altarrunden svor
vid alla världars gud
att denna uti lust och nöd
med trohet älska till sin död.

15. Ur templet bröllopsskaran skred
med fröjdefull musik
allt efter ortens bruk och sed.
Man mötte där ett lik
vid kyrkogårdens gröna port,
det bars till gravens stilla ort.

16. "Vem är den döde, som man bär?"
Ung Erik sporde nu.
"Du säkert henne minnes väl,
skön Karin är det ju,
som döden förtvivlan fann",
så svarade en gammal man.

17. Hemsk såsom döden till att se
och mörk som stjärnlös natt,
ned dystra ögon stirrande,
gav Erik upp ett skratt,
så vilt som uvens hesa skrän,
och lopp från bröllopsskaran hän.

18. Nu irrar han båd natt och dag
med vanvett bygden kring,
med dystra, vridna anletsdrag,
ej frid på jordens ring
han får i sina levnadsdar,
för falskt han kärlek svurit har.

19. Men uti gravens stilla sköt'
skön Karin njuter ro
och sover där en sömn så söt
i gravens stilla bo.
Och dit går mången ömsint mö
att tårar gjuta, blommor strö.
Tralilalala, tralilalala!
Tralilalilalala!

(Pehr Thomasson.)


27.

EN NY BEVÄRINGSVISA FÖR 1882.

(Melodi som föregående.)

1. Till Revinge och Ljungby hed
vi åter draga ut,
att uppå äkta krigarsed
få lära veta hut
samt exercera, som sig bör,
med hållning stolt och friskt humör.

2. Nog synes det, att förr en gång
man exercerat har,
och därför nu gå skämt och sång
man icke heller spar.
Vi skydda skall med liv och hand
vår konung och vårt fosterland.

3. Därför du, unga värnpliktsman,
lik björnen modig var!
Ty vet, den stunden komma kan,
då till ditt lands försvar
du måste skynda inom kort
att driva fienderna bort.

4. Då nu till övningarnas fält
du drager bort, min vän!
Tänk blott, vad det skall vara sällt
att komma hem igen
till far och mor, till vännen kär,
vars bild, du vid ditt hjärta bär!

5. Hon väntar nog var dag, som går,
att dig få återse,
och många kyssar nog du får,
som dig ersättning ge
för allt, vad ont du slitit har,
då du en kronans krigsbuss var.

6. Så i din hulda tärnas famn
du hastar glad och säll,
hon viskar ljuvt sin gosses namn
och med sin hand så mjäll
dig klappar på din bruna kind,
likt turturduvan öm och mild.

7. Drag därför ut med hurtigt mod,
du landets tappre son!
Dig höves ej att gjuta blod,
nej, endast blott ett lån
utav din fasta, starka arm.
Ännu hörs icke krigets larm.


28.

DEN KÄRA MARIA

Lifligt.

1. Ack, kära Maria, du, öppna för mig
och låt mig härute ej stå!
Den ryseligt kalla, den nordiska vind,
den isar från topp och till tå.
Vad skadar det dig,
om du öppnar för mig?
Snart höra vi fåglarnas ljuvliga skri.
Maria, du, öppna för mig!

2. "Vad är det för jämmer och ömkeligt tal?
Du står här och bråkar med mig!
Jag beder dig snart från dörren att gå,
du störer min nattliga frid.
Gå genast därhän,
du trolöse vän!
Jag har mig utkorat en annan till vän.
Gå bort, men kom aldrig igen!"

3. "Är det min Maria, som svarar mig så,
som för mig har varit så kär?
Av sorg och bekymmer jag knappast kan gå.
Jag vet ej, vad orsaken är,
Jag vet inte nu
varken tid eller stund,
att jag haver gjort dig det minsta emot.
Varför är du bliven så vred?

4. Ack, kära Maria, du minns väl den gång,
vi satt under linden så grön!
Vi hörde på fåglarnas ljuvliga sång,
vi svuro varandra vår ed.
Och sedan mot mig,
så vänlig och mild,
besökte mig alltid med yppersta flit.
Glöm aldrig den edsvurna tid!"

5. Ack, kära min gosse, förlåt mig mitt skämt!
Jag därom så hjärtligen ber.
Hur kunde du tro, att jag dig har bortglömt?
För dig vill jag öppna min dörr.
Kom intill min barm!
Min säng är så varm!
Jag hoppas, att mor ej skall väckas av harm.
Kom, låt mig få kyssa dig!"

6. "Min sorg och bekymmer, de genast bort fly,
om du älskar mig åter på nytt.
Men, kära Maria, gör aldrig så mer,
som du en gång har gjort emot mig!
Men kärlekens tvång,
det lättnar en gång
men vägen förkortas bland fåglarnes sång,
de nattliga fåglarnes sång."


29.

Stilla.

1. Kom, blicka in på en kyrkogård!
Där står en grav med en minnesvård,
och invid graven en flicka står,
en blomsterkrans pryder hennes hår.

2. Hon såg på graven med en sorgfull blick,
en suck ifrån hennes hjärta gick,
vid graven ville hon digna ner
och tyst en bön hon till himlen ber.

3. "O Alfred, Alfred, du flytt från mig!
O, låt mig dö, låt mig följa dig!
Ty ingen glädje här finnes mer.
O snart, o snart jag dig återser!

4. Farväl, du stjärna, som vinkar matt!
Du lyste mig i min levnads natt.
Farväl allt förr, som har glatt mig här!
Farväl! Så Al,fred mig väntar där.

5. Farväl, o fågel, till vilkens sång
jag lyssnat haver så mången gång!
Med västanvinden jag suckar än,
jag suckar ännu: farväl, farväl!

6. O västanvind, som mitt sällskap är,
för sista sucken uti hans famn
och säg, vi råkas vid gravens rand!"

7. Mot himlen blickar hon upp och ler
och flickan hördes ej gråta mer,
ty hon fick följa sin trogna vän
och uti himlen hon finner den.


30.

(Nedskriven av en tjänsteflicka från Västergötland.)

Måttligt fort.

1. I Västergyland der stod ett slott
det var så väl tillpyntat
det var af marmor och renat guld
och renat guld
det var af guld och marmorstenar.

2 Ock tio alnar inunder jord
ibland de hvilda hjur ock drakar
der satt en yngling en dyster natt
en dyster natt
ibland de vilda hjur och drakar.

3. Omkring hans hals en guldkedja satt
Den har han fått men inte stulit
den har han fått af en flicka skön
en flicka skön
den har han fått i en trolofning.

4. Och piltens fader han reste dit
till att sin son förlossa
och tio tusen det vill han ge
det vill han ge
allt om den fångne blifver löster.

5. Nej tio tusen det är ej nog
ty han har stulit en guldkjedja
nej den guldkjedjan den har han fått
den har han fått
den har han fått men inte stulit.

6. Så ledde de den fången fram
och bundo för hans ögon
då ropar han o du stora jord
o du stora jord
allt detta lider jag oskyldigt.

7. Så ledde de den fångne fram
och gåfvo honom sakramenten
då ropar han o du stora Gud
o store Gud
du ser jag lider det oskyldigt.

8. Ja fruktar ej för mitt unga lif
ej heller sörger jag för döden
jag sörjer blott för min lilla vän
för min lilla vän
jag tror jag sörger mig till döden.

9. Sörg inte du för din lilla vän
ty hon är allaredan döder
på kyrkogården der vilar hon
der vilar hon
det kan en marmorsten bevisa.

10. Ja är hon allaredan död
så vill jag afsked ta från verlden
vi träffas en gång i himmelen
i himmelen
allt på den stora domedagen.


31.

Långsamt.

1. Vid det mord, som begicks i Haga artonhundrasextiotvå,
Anna Brita Persson slog MarboLotta, så att hon dog.
Tralledia, trallelia! Trallelalala, lalalalala!
Tralledia, trallelia! Trallelalalala!


32.

Måttligt.

1. i berj utti Norden der är Jag barnafödder
min moder i lindan mig lade. utti fattigdom så stor.
blef Jag fostratt af min mor.
tils Jag fylde mitt femtonde år.

2. så tog Jag mig en hyra på skepet som der
låg. som första resan till Osstindien skule göra.
vi segla till osstindien. därifrån ock hem i gen.
denna resan oss fogeliger var.

3. så möte mig en here som bekant var med min far
och han låfvade att mig till sig taga. för att jag
skulle få. utti styrmanskola gå. ock få lära på
styrmans maner.

4. eksammen Jag fik ock som styrman utgick. ock
som styrman di månde mig kalla. vi segla till
turkiett hän, sverjes största oven. der de
fengsla oss i böjor ock i band.

5. der lade de oss uti böjor ock i band. ock i
fengelse der månde vi vara. utti 3 runda år inan
vi fundera på huru vi skulle komma der i från.

6. om dagen vi oss gömde utti skogar ock i berj.
ock om natten fortsatte vi vår resa. dett kan
vell ingen tro. hur för skräkelitt dett är.
att få vandra i mörkrett så här.

7. så gaf vi oss til skjös utan segel utan ror. vart
af vinden han ville oss föra. vi dref i dagarna
3 inan vi någott land fik se. ock så kom vi til
dett hålänska land.

8. ock när vi kom i land så var der en hållensman
ock han fråktte oss var ifrån vi voro komna.
ock vi honom svarade vi är nyligen römare.
ifrån dett törkiska fängelses band.

9. så satt Jag mig ner för att skrifva några bref.
ock så skref Jag till min käraste i norden.
Jag skref till henne så god. nu är Jag på
frier fott ock i hålan med sörjen Jag är.

10. hon jenast skref til baka att min fader han
är död. ock min broder är begrafven utti hafvett
lika kär har Jag dig res från hålland hem
til mig vi skall äkta var andra min ven.

Tecknad Justina Bernson Stenung


33.

O SUSANNA!

Måttligt.

1. Jag är född vid gamla Sveriges kust,
där den stolta skutan går,
och den stolta sjöman var min lust
från jag blott var sjutton år.
Men första gång han gick ombord,
kysste han mig öm och huld
och han sade vänligt dessa ord:
"Du är allt mitt hjärtas guld.
O Susanna, gråt icke för din vän,
men bliv mig alltid städse trogen,
till jag kommer hem igen!"

2. På den långa resan drog han bort,
jag satt ensam. O, min skatt!
Och när vädret, det var riktigt hårt,
låg jag vaken mången natt.
Men när tåren bittert flöt på kind,
kom min sjöman hem i hamn
och så sjöng han med ett nöjsamt sinn',
då han tryckte mig i famn:
"0 Susanna, gråt icke för din vän!
Jag gungat har uppå böljan blå,
och här har du mig igen."

3. Och så talte vi så månget ord,
vi förglömde storm och blåst.
Men en dag han sa': "Min tös, jag tror,
vi behöver snart en präst.
Jag får ta en tur på två års tid,
men är lyckan med din vän,
kommer jag med rik'dom åter hit,
och vi gå till prästen hän.
O Susanna, gråt dock ej för mig!
Jag går till Kalifornien
och gräver guld till dig."

4. I ett litet hus vid kusten bor
vi som lyckligt äkta par;
han kom hem igen, han höll sitt ord,
fyra raska barn vi har.
Han går icke mer på resor, nej!
Men när stormen rasar vild,
han till barmen älskligt trycker mej
och så säger han så mild:
"O Susanna, mitt allt, min fröjd och lust,
där finns ej man så glad som jag
på hela Sveriges kust!"



SVEN VIKTOR BERGQVIST,
järnvägsarbetare från Sillhövda församling i Blekinge.

(Visorna upptecknade 1897.)

34.

GÄLLIVARAVISA.

Måttligt fort.

1. I Gällivaras trakter
jag knogat mången gång
och uti bergets schakter
jag borrat dagen lång,
där kölden många gånger
var fyrti grader kall,
och stormens hemska sånger
mot fönsterrutan small.

2. Då tänkte jag på södern
och uppå älskad mö,
på systrar och på bröder.
Skall jag häruppe dö?
Nej tack, nog söderns lunder
jag skåda skall igen.
Jag minnes ljuva stunder,
så gärna flugit hän.

3. Igenom ned vi tågar
först genom frusen jord.
Förgäves lappen frågar,
vad vi skall här i nord.
Han häpen står och undrar,
när som maskinen går,
när pustande han dundrar,
när som han farten får.

4. Här gäller hålla stången
och icke släppa tag,
för har finns gossar många
i vårat arbetslag.
Här går ej an att vika,
nej, bara blinka på,
för alla är vi lika
och samma lön vi få:

5. Ibland, men icke sällan,
då reser vi till stan,
då blir det ljud i skällan,
då dricks till andra dan.
Och så går hela veckan
på rus med samma sätt,
tills alla mynt i fickan
har sprungit rätt och slätt.

6. Jag minns så väl den kvällen,
jag sist i staden var,
jag fria' till mamsellen,
tills jag fick stanna kvar.
Nu friar jag ej mera,
nu friar hon till mig,
för här finns flickor flera,
kan jag försäkra dig.

7. Att fria till en flicka,
som står uppå en krog,
det kännes på vår ficka,
ja, detta vet vi nog.
Men vad gör det till saken,
ty flickar, vin och sång
kan hålla rallarn vaken,
ja, hela natten lång!

8. Men nordens möar tycka
ju bäst om rallare,
för de förtroligt trycka
sin själs utkorade,
ty rallaren är glader,
han sorgen slår ihjäl,
han drillar sina. spader
och är en livad själ.


35.

RALLARVISA.

(Melodi som föregående.)

1. Vi reste ifrån södern,
så glada i vår håg,
från syster och från bröder,
mot Norrland resan låg.
Med bantåg först vi foro
till Stockholms kungastad,
en dag vi där blott voro,
den dagen, den var glad.

2. Sen längre upp mot norden
på ångbåt reste vi,
här uppå nya jorden
så mycket nytt fick se.
Men resan var besvärlig,
vi krya' upp vårt mod,
och flaskan var ombärlig,
såvitt som jag förstod.

3. Snart såg vi Västerbotten,
vår höga resas mål,
och snart vi hörde skotten
ifrån stensprängarns stål.
Men folk i skilda leder
vi såg längs banan gå,
och kärran gick på bräder,
det kan ni väl förstå.

4. Banan till Nyåker,
den genast färdig är,
från södern dit vi åker,
men då den sluta' där.
Just nord om gäller färden
vårt rallartåg i år,
till Vännäs flacka jorden,
mot Degerfors den går.

5. En jättebro vi bygga
utöver Ume älv,
den ovan strömmen breder
sitt diadem, men själv
den ilar ut av längtan
till havets lugna hamn,
ty dit så står hans trängtan
ut i sjöjungfruns famn.

6. I Segerfors vi sträcker
också en bro av stål,
den över Vindeln räcker
till höga platans mål,
och ifrån Vindelns vatten
och till Nyåker till
arbetas utav katten,
ej arbetet står still.

7. Ett tråkigt liv vi hava,
varenda rallare,
vi mycket långt får trava
för att en tös få se.
Men vad gör det till saken!
Vi liva upp varann,
och rallaren är vaken
och tralla jämt han kan.

8. Jag minnes väl Maria,
hon sade till mig så;
"Du får ej, käre, fria
till någon annan då!
Då slocknar kärleksflamman
emellan mig och dig,
vi trivas aldrig samman
på hela jordens stig."

9. Jag trohet lovt min tärna,
men blott på fjorton dar,
jag ville, o, så gärna!
min kärlek hava kvar.
Nog haver jag god vilja,
men svagt nog köttet är,
som kunnat oss åtskilja,
som höll varann så kär.

10. Jag fångat har en duva
med ögon himmelsblå,
den skall mitt liv förljuva,
det har jag svurit på.
Hon är sa skön, min lilja,
som Norrlands sommarnatt.
O ve, den oss åtskiljer!
Mitt hjärtas högsta skatt.

11. Nu slutar jag min visa,
nu har jag rimmat ut,
och enkel är nog sången,
men köp den utan prut!
En annan gång, kanhända,
en annan sång ni får.
Om sången gud kan vända,
dess tankar ni förstår.



VILHELM BERGSTRöM,
född i Broddetorps församling i Västergötland,
student i Uppsala.
(Visorna upptecknade 1884.)

36.

Måttligt fort.

1. Uti ängslan jag sitter och i sorgen jag går,
den sorgen, den blir tyngre allt år ifrån år,
den sorgen, den blir tyngre, än någon det kan tro,
den sorgen, den blir tyngre än stenar på vår jord
Ej opp falilalalala!
Ej opp falilalalala!
Ej opp falilalalala!
Eja!

2. Nu vilja de mig förneka en vän, som jag har,
den vännen, som jag älskar och i tysthet mig tar,
den vännen, som jag älskar och önskar allt gott,
så länge som blodet känns varmt i min kropp.

3. Nu vill hon övergiva mig, som fattiger är,
och söka sig en annan, en rikare, kär.
Men, fast att jag är fattiger och född av ringa stånd,
så får du inte tala med två tungor i en mun.

4. Du söker efter rikedom, ja, penningar och gull,
men ej får du mer med dig än trenne skovlar mull
ja, några tunna bräder och så en svepeduk,
det bliver all den rikedom, du äga skall till slut.

5. Ett svikefullt hjärta får aldrig nåd hos gud,
så mycket har jag läsit i mitt åttonde bud.
Ja, det kan varen säga, som har vett och förstånd,
att inte två människor förlikas om en vän.

6. Två vänner kan'te skiljas åt förutan sorg och gråt.
Gud nåde den människa, som skiljer dem åt!
Den människan gör värre, än någon det kan tro,
den människan gör värre än den, som håller krog.

7. Ja, dina rosenröda kinder och sockersöta mun
ha lagt uppå mitt hjärta en börda så tung,
den bördan får jag bära och släpa på för dig,
så länge som ådroma röra sig i mig.

8. Men om du vore riker, som Salomon, han var
och vacker som en lilja uppå midsommarsdag -
ja, liljan, hon förvissnar, när jorden blir torr,
och så skall all vår kärlek övergå i sorg.

Ej opp falilalalala!
Ej opp falilalalala!
Ej opp falilalalala!
Eja!


37.

ROSENDALSVISAN.

Måttligt.

1. Ja, Rosendal, han reste bort till främmande land
och bad sin lilla flicka vara trogen, som hon kan,
under tiden.

2. När Rosendal var borta, kom dit en annan vän
och ville sig trolova med den jungfrun igen.

3. "Nej, aldrig trolovar jag mig med någon ann;
jag har en vän på böljorna, han kommer snart igen!"

4. "Har du en vän på böljorna, lit' aldrig mer på den;
ty den har talat falskhet, bedragit har sin vän."

5. "Ja, har han varit falsker och svikit har sin vän,
Så får han sin belöning hos gud i himmelen."

6. De lagade hennes bröllop uti dagarne tre,
men inte ville bruden på sin brudgumme se.

7. Ja, de lagade hennes bröllop uti dagarne fem,
och inte ville bruden gå med brudgummen i säng.

8. Ja, de lagade hennes bröllop uti dagarne sex,
men bruden ville bara hava brudgummen till vägs.

9. Ja, de lagade hennes bröllop uti dagarne tolv,
men inte ville bruden gå med brudgummen på golv.

10. Men jungfrun, hon ber sin kära fader om lov,
hon bad att få gå upp i den ljusaste sal.

11. Då jungfrun, hon tittar genom salsfönstret ut,
så får hon se ett fartyg, kom seglandes däråt.
12. Ja, där fick hon se flaggor, både gula och blå:
"Kanhända det är Rosendal, som är däruppå!"

13. Ja, där fick hon se flagga både rödan och vit:
"Måhända det är Rosendal, som ämnar sig hit!

14. Ja ack, om jag hade mig en huld, trogen vän,
som ginge ned till stranden och komme snart igen!"

15. Och jungfruns yngste broder var hennes bäste vän,
han gick så ned till stranden, men kom inte mer igen.

16. Och jungfrun, hon gångar sig till sjöstranden ned,
där fick hon se sin broder och sin fästman talas vid.

17. "Se, god dag, min söta ängel och du kära fästemö!
För dig så har jag seglat sjutusenmila sjö."

18. "Se, god dag, min söta ängel och du kära fästeman!
Nu vilja de mig påtruga att ta en ann till man."

19. "Ja, vilja de dig påtruga att ta en ann till man,
så skall du ej mer komma med livet ur min famn."

20. "Adjö, min yngste broder och min förra fästeman!
Nu mån I hålla bröllop, taga bruden, var I kan!"

21. Och jungfrun, hon somna' nu i Rosendals famn,
och vaknade ej upp, förrn hon kom till Engeland.
Under tiden.



MARIA BLOMBERG,
sömmerska från Skara.
(Visorna upptecknade 1895.)

38.

(Efter M. B-gs eget manuskript.)

Hurtigt.

1. En Jägare Jick ått lunden med bössa och pistol i hand
att skuta unga duvor dem Han så sellan fann.
Falli la la la la la la falli la la la la la la la lej
att skuta unga duvor dem han så sellan fann.

2. Så bloser han i sin pipa
så kåmmer der en duva fram
det var en vacker Flicka
den tog han i sin famn (etc

3. Hör du min Hjärtans flicka
säg vill du bli min lilla ven
så skall vi gå åt lunden
och knyta Kärleksband
fallallall etc)

4. Nej ack min Hjärtans gosse Jag
vet ej vad Jag svara vill Jag
har en ven på böljan blå
han hör mitt Hjärta till
fall.

5. Men Gossen han tog dristighet och frågade Flickan
ännu en gång säg vill du bli min trogna vän Jag sjunga
vill en sång
fallrall -

6. Och när han hadde sjungit så att det jöd i berg och
dal så sad den vackra flickan nu är jag för dig val
fallall -

7. Det jer man 17 haka
Åm hela råcken går i kras
Ja för ett halstop bränvin
gör Jag ett stort Kalas.

8. Ja Prästen han predika åm
dryckenskap och Fylleri
han är åss alla lika han
super han såm vi.


39.

Måttligt.

1. Det var en afton, jag gick åt lunden,
jag gick att möta den lilla vännen.
Det var så härligt uti naturen,
och vinden spelade förtjusande.
Fallerallalalala, falleralla lala!
Det var så härligt uti naturen,
och vinden spelade förtjusande.

2. Stäm upp fiolen, låt toner ljuda!
Kom vid min sida, jag vill dig fråga:
"Vem har dig narrat, vem har dig lockat?
Säg, varför kommer du så sent i kväll?"

3. "På dina ord vill jag nu dej svara
och mina steg jag ej nu vill spara,
så får du se, att jag likväl kommer.
Förlåt, min älskade, jag kommer sent!

4. Min mor och far har mig strängt förmanat,
att jag skall taga mina ord tillbaka
och inte skänka bort hand och hjärta
till en så fattig flicka, som du är.

5. Men mina ord tar jag ej tillbaka,
den lilla vännen jag ej försakar.
Ja, du är fattig men dock uppriktig,
och ärlig fattigdom jag ej försmår."

6. Adjö, min fader, adjö, min moder,
adjö, min syster och min lilla broder!
Nu reser jag till den lilla vännen,
som mig älskade så innerligt.
Fallerallalalala! falleralla lala!
Nu reser jag till den lilla vännen,
som mig älskade så innerligt.



CARL BONDESON,
skomakaremästare i Vessige församling i Halland.
(Visorna upptecknade på 1870-talet.)

40.

Beskedligt.

1. "Det rider en riddare in på vår gård!" sade bonden.
"Öppna dörren! Be'n gå in!" svarade bondens hustru.

2. "Var skall den riddaren sitta då?" sade bonden.
"På en stol vid vårt bord", svarade bondens hustru.

3. "Var skall jag själver sitta då?" sade bonden.
"I vår spis hos vår gris", svarade bondens hustru.

4. "Vad skall den riddaren dricka då?" sade bonden,
"mjöd och vin går la i'n", svarade bondens hustru.

5. "Vad skall jag själver dricka då?" sade bonden,
"lut och vann går väl an", svarade bondens hustru.

6. "Vad skall den riddaren äta då?" sade bonden.
"Äggamat på silverfat", svarade bondens hustru.

7. "Vad skall jag själver äta då?" sade bonden.
"Havrastump, sillarump", svarade bondens hustru.

8. "Var skall den riddaren ligga då?" sade bonden.
"I vår säng, på min arm", svarade bondens hustru.

9. "Var skall jag själver ligga då?" sade bonden.
"Under vår lo, jämte vår so", svarade bondens hustru.

10. "Men svinalusen bita mig", sade bonden.
"Vänd dig om, bit igen!" svarade bondens hustru.


41.

Måttligt.

1. Ack, ljuvliga tider, när jag tänker på,
allt huru min förriga levnad haver varit!
Hör I, unga pigor, vad jag er säga må,
I, som så litet erfarit,
I, som så nätta och granna viljen vara,
ständigt så vänten I på friare så rara,
så gjorde jag den tiden jag var ung.

2. Alltid var jag rasker på åker och på äng,
förutom de övriga sysslor jag skötte.
Händer och fötter, de gingo uppå mig,
liksom de lärkevingar varit;
otter och kvällar spann jag på slända
fint som ett silke så fint var var ända,
ungkarlar stodo och sågo däruppå.

3. Och när jag var ung, så ville jag vara grann;
klädning av slising med finaste kanter,
strumporna färgade med rött konsjonell,
skorna med krusade kanter,
uppfäster mössa med band ikring kullen,
randig var kjortelen med sko ikring fållen,
solhylkan stärkt jag alltid måste ha.

4. Nu är jag gammal, jag orkar inte mer,
ty ålderdom och skröplighet ha tagit överhanden.
Ingen i varlden mer frågar efter mig,
evad jag mig vrider eller vänder.
Nu passar mig bättre i spisen att sitta,
stundom i fönstret på väderleken titta,
tre korn i pipan. det passar mig bäst.


42.

(Vistryck: Stockholm, Marquardska boktryckeriet, 1824.)

SISSA.

Måttligt.

1. "Kom, min lilla Sissa, du,
gör, vad jag begärer!
Vill du bliva nu min fru?
Vet, att jag är kärer!
Jag vill ge dig handskar, bok,
tro mig säkert, det är nog,
kärlek är, som våller,
att jag av dig håller.

2. Jag vill ge dig hus och gård,
gryta, potta, panna,
getter, kor, ja, svin och får,
silverstop och kanna,
silver, guld till överflöd,
kjortel av scharlakan röd,
det skall du få märka,
kammarduk till särka'.

3. Jag vill ge i brudeskänk
och till morgongåva:
silverbälte, silverlänk,
det vill jag dig lova.
Du skall ock få säteri,
endast du vill älska mig.
Du skall väl få mera,
det vill jag kavera.

4. Du skall få mitt hjärta mä,
som av kärlek brinner,
och en son uppå ditt knä,
om jag så långt hinner,
dotter ock, om jag förmår,
lovar jag inom tu år.
Kan du mer begära,
Sissa lilla, kära?

5. Om du vet, vad kärlek är
eller nämnas gifta,
tror jag ock, du bleve kär
glädje för mig stifta.
Du, min lilla söta tös,
var nu inte tvär och bös!
Du, min flickejänta,
låt mig icke vänta!

6. Holländsk damast triumfant
skall du få till kläder.
Du skall bliva så galant
trots som dina fäder.
Piga, dräng skall stå på tå,
göra allt, vad de förmå,
alla skola springa,
liksom de had' vinga'.

7. Söta Sissa, säg ej nej!
Jag har länge biat.
Skall jag stackar' gå min väg
nu, sen jag har friat?
Jag må fälla tår på tår,
om jag inte dig nu får.
Döden blir mitt vissa,
om jag ej får Sissa."

8. "Nå, min lilla söta Pär,
är det ditt allvara,
att du är så hjärtligt kär,
då är ingen fara.
Förrän du skall dö därå,
skall du mig visst gärna få.
Jag vill ärligt lova
alltid hos dig sova.

9. Gå nu till min far och mor,
säg dem dina tanka',
att din kärlek är så stor!
Jag vill intet slanka.
Om de säga därtill ja,
stackars Pär, då blir du gla'!"
"Ja, min fina docka,
intet kan jag pocka."

10. "Nå, min Pär, du är för god!
jag är allt betagen,
jag kan inte stå emot,
sedan jag är slagen.
Fast det gör nu ingen don
hava kärleksaltration,
hjärtat månde picka
i mig, arma flicka."

11. "När skall då vårt bröllop stå?
Säg, mitt lilla hjärta!
Kom och lindra skall du få
Pär uti din smärta!
Nu så stillas all din nöd,
då jag vill intill min död
ligga vid din sida.
Ack, O himmel, vida!"



KARL VIKTOR BONDESON,
lantbrukselev från Vessige församling i Halland.
(Visan upptecknad 1884.)

43.

Ej för fort.

1. Ack, jag som många andra på havet vandra må,
så långt ifrån min hemort på oceanen blå,
bland främmande nationer jag söka skall mitt bröd,
förutan några vänner, som trösta i min nöd,
i min nöd.

2. I sällskap har jag varit med engelsmänner här
och afrikanska negrar, som jämt mitt sällskap är,
därtill med spaniorer, portgisare också,
ja, alla slags nationer under himmelen den blå,
ja, den blå.

3. När jag från hemmet reste, en vän jag hade kär,
och henne i mitt hjärta för varje dag jag bär.
När stormarna de tjuta och sjön mot skeppet slår,
min tanke då till vännen i lilla hyddan går,
ja, han går.

4. På resa till Ostindien från Engeland vi gick,
då brev ifrån min broder på samma dag jag fick,
han sade: "Goda broder, jag dig berätta kan,
att flickan din har tagit en annan fästeman,
fästeman."

5. Jag kan ej rätt uttala, hur ledsen jag då blev.
Jag tänkte på de orden, som bror min till mig skrev,
jag läste alla breven, som jag från henne fått,
där tydligt stodo orden: "Du har mitt hjärta fått,
hjärta fått."

6. Hur skall jag nu mig trösta, det vet allena gud!
När jorden börjar grönska, då vill jag sen gå ut
på oceanen blå, på naturens stolta fält;
min lott är så utfallen, min gud har så beställt,
så beställt.

7. Nu har jag så beslutit i denna vinters tid,
att aldrig skall en flicka nu mera narra mig.
Ty flickors kärlek varar, ja, blott en månads tid,
och är man längre borta, så ha de ändrat sig,
ändrat sig.

8. Nu har jag så beslutit i dessa vintersdar
och därför tar jag hyra, till Göteborg jag far;
ty jag vill en gång skåda och se min gamla mor
och så min kära fader, min syster och min bror,
och min bror.



LISA BONDESON,
skomakaremästaren Carl Bondesons hustru,
Vessige församling i Halland.
(Visorna från gamla klockarhemmet i Sandvik, Småland,
upptecknade 1898.)

44.

Lifligt.

1. I livets vår jag dig befinner,
och oskuldsrodna'n på kinden brinner.
Må jämt din bana på blommor grönska,
och himlens änglar ledsaga dig!
Tra la la lala lalalalala. Lalalalala,
lalalalala! Tra la lalalalalalala!
Och himlens änglar ledsaga dig!

2. Och när jag dansar i lunden gröna,
jag plockar blommor med dig, min sköna.
Bland dem, jag plockar, du bad mig gömma
blott en, som kallas förgät mig ej.

3. Stor tack för kyssen, du lilla tärna!
jag är så glad och jag vill så gärna.
Men om du bad mig förlora livet,
O, vilken sällhet att dö för dig!

4. Du är min van och skall bli min maka.
Här är mitt hjärta! Giv ditt tillbaka!
Förty jag finner, att det är omöjligt
att leva lycklig förutan dig.
Tra la la - - -!
Att leva lycklig förutan dig.
45.

Måttligt.

1. Hör, min lilla flicka, du!
Vill du bli min kvinna,
må du kunna häckla hör,
nysta garn och spinna.

2. Väva, sticka, sy ibland,
maten sparsamt dela,
aldrig korten ta i hand,
icke tok mer spela.

3. När som vaggan börjar gå,
får du strumpor sticka,
knyta kjortlar, nätta små,
åt vår lilla flicka.

4. Se på golvet pojken tjock
rider i vår stuga,
se, om då min gamle rock.
kan till byxor duga.

5. Får du draga känger på,
hatt på huvud sätta,
gå att se, hur korna må,
om de äro mätta.

6. Se, att allt går rätt i lag,
efter äggen fråga,
sila mjölken själv var dag,
gräddebunken råga.

7. Hålla alla kär'ngar kort,
fast de ödmjiukt niga -
tid och stunder ila bort -
veta aldrig tiga.

8. Vill du bli mig mycket kär,
stek mitt fläsk i panna!
Koka litet söter gröt,
skaffa öl i kanna!

9. Vill du bli mig hjärtligt kär,
lilla söta flicka,
må du kunna allt det här
båd' till punkt och pricka.


46.

Ej fort.

1. Jägarn med sin gröna tröja,
bom bom, bom bom!
I skogen vill han sig förnöja.
Bom bom, bom bom!
Fast han i skogen synes vild,
bom bom, bom bom!
Är han i själen lika mild.
Bom bom, bom bom!

2. I vassen simma gråa änder,
dit jägarn hagelsvärmen sänder,
och rapphönsflocken skrämmes opp,
då fredas rågens gröna ax.

3. Ack, se den lilla blåa duvan!
Hon sitter på den gröna tuvan
och ser, om hon kan freda sej
uti sin oskuld, jo. - Ack nej!

4. Björnen i sitt ide brummar;
jag fäller honom och hans ungar.
Om vargen kommer mig för när,
jag honom hem på ryggen bär.

5. I snö och frost och elakt väder
bom bom, bom bom!
Är det för jägaren stor heder.
Bom bom, bom bom!
Kring berg, sjö, skogar och moras
bom bom, bom bom!
Är det för jägaren kalas.
Bom bom, bom bom!



JOHANNES BURE,
bokhållare, Landskrona.

(Visorna från Skåne, huvudsakligen från Halmstads församling,
upptecknade 1896 -1901.)

Lifligt.

47.

1. Det stod en jungfru uti en hage,
till henne kom där en ung sjöman.
"Säg, varför står du så här allena?
Giv mig ditt hjärta, som jag begär!"

2. "På er begäran kan jag ej svara
ty jag är av alltför ringa stånd.
Er tjänarinna kan jag väl vara,
men allrakärestan kan jag ej bli.

3. Jag har en vän, om han ännu lever,
som för sju år sen for bort från mig,
och lever han, så har han mitt hjärta,
och är han död, så har gud hans själ."

4. "Jag är den vännen, som för sju år sen,
som för sju år sen for bort från dig.
Kom, sköna jungfru, i mina armar!
Jag är den vännen, ja visserlig!"

5. "Är du den vännen, som för sju år sen,
som för sju år sen for bort från mig,
så vis mig handen och vis' mig ringen
och vis' mig bandet, vi tillsammaris knöt!"

6. Hon skådar handen, hon skådar ringen,
till dess hon bleknar och segnar ned.
Så tog han henne i sina armar
och kysste henne så innerlig.
7. Och hören detta, I flickor alla,
och läggen denna visan på ert sinn,
och varen trogna mot edra gossar,
som denna sjömansflicka var mot sin!


48.

Variant till nummer 14.

Ej för fort.

1. Där bodde en flicka på en ensliger gård,
där bodde en gosse icke långt därifrå.
De höll varandra kär,
med tro och ömt begär,
till dess där kom en rikare och tog den flickan kär.


49.

Lifligt.

1. Och gossen, som du gav mig,
med svart och krusigt hår,
han frågade efter sin fader,
tuss rull ja, rull ja, fader!
Han frågade efter dig.

(Vistryck: Västervik, C. 0. Ekblad & Komp. 1882.)

Brev frdn den gamla fästmön.

1. Och gossen, som du gav mig,
med det krusiga hår,
han är nu vuxen bliven
tusseröllia röllia bliven!
Och som en yngling står.
Nå nå nå nå nå drudelialäj!
Han som en yngling står.

2. Jo, gossen, som du gav mig
och sprang därpå din väg,
han frågar efter sin fader,
han frågar efter dig.

3. Det är väl nu på tiden,
att du kan gifta dig;
ty gossen, han vill veta,
vem då försörjer mig.

4. Jag är en fattig flicka,
men trofast är mitt sinn',
och aldrig skall du säga,
att falskhet kom därin.

5. Från resan är du kommen,
men du kom ej till mig,
jag hörde det med tårar,
du gick en annan väg.

6. Jag kom ihåg den morgonen,
då du bad mig farväl,
jag ensam satt med sorgen
och gossen satt på mitt knä.

7. I fjorton långa vintrar
du skrev till mig ej ett ord.
Min vän, kan du dig erinra
Den ed, som du mig svor?

8. Jo, gossen, som du gav mig,
med det svarta krtisiga hår,
han liknar dig så mycket,
rätt som du går och står.

9. Han bliva skall din glädje;
ifall du kommer här,
så vill jag mer ej gråta,
ty du är mig kär.

10. Men kommer du nu icke
hem till oss och bor,
då skall jag gossen skicka
till dig, när han blir stor.

11. Då skall han till dig säga,
när först han träffar dig:
"Vill du min moder svika,
då aktar jag ej dig."

12. Då skall jag ensam bära
min ängslan i mitt bröst.
Och då farväl du käre!
Förbi är nu min lust.

Svar från fästmannen.
13. Min flicka, ja, jag hamnar
i aifton hos min vän,
min son jag glad omfamnar
tusseröllia, röllia, famnar!
Och reser ej igen,
nä nå nå nå nå drudelialäj!
Och reser ej igen.


50.

HERR PEDERS SJÖRESA.

Måttligt fort.

1. Herr Peder, han gångar sig på kammaregolv,
han kammar och krusar upp sitt hår.
Sen gångar han sig till sin fostermoder in,
frågar henne, vad död han skulle få.

2. "Ja, inte skall du dö uppå sotesängen din,
ej heller blir du slagen uti krig.
Men akta dig väl för de böljorna blå,
att de icke förkorta ditt liv!"

3. Herr Peder, han gångar sig till sjöstranden ned
emellan de skepparemän,
där låter han bygga sig så präktigt ett skepp,
som kunde gå på vatten och på land.

4. Det skeppet, det var byggt utav allehanda trä,
med master utav valfiskaben,
och vimplarna voro av det rödaste guld,
och flaggorna, de voro likaså.

3. Men när de hade seglat en fyrahundra mil,
så började skeppet att stå still.
Då ropte de alla: "Vår fader och gud,
han hjälpe oss väl härifrån!"

6. Kaptenen, han var en så förståndiger man,
han talte så förståndiga ord:
"Kom och låtom oss kasta guldtärning ombord
och se, vem den största synd har gjort!"

7. Den första gång guldtärning på tavelbordet rann
emellan de skepparemän,
och lotten, den föll på herr Peder, den föll
första gången på konungens son.

8. Den andra gång guldtärning över tavelbordet rann
emellan de skepparemän,
och lotten, den föll på herr Peder, den föll
andra gången på konungens son.

9. Den tredje gång guldtärning på tavelbordet rann
emellan de skepparemän,
och lotten, den föll på herr Peder, den föll
tredje gången på konungens son.

10. "Ja, efter det är jag, som den största synd har gjort,
så bekänner jag mitt brott nu för er:
Tre kyrkor har jag rovat, tre kloster har jag bränt,
två flickor har jag narrat och skämt.

11. Om någon utav eder skulle komma i land
och min fostermoder frågar efter mig,
så säg, att jag tjänar i främmande land,
och där står jag mig ganska väl!

12. Om någon utav eder skulle komma i land
och min fosterfader frågar efter mig,
säg honom, att jag svävar i evighetskval,
bed honom, att han bättrar sig!

13. Om någon utav eder skulle komma i land
och min fästmö, hon frågar efter mig,
säg henne, att jag vilar ibland böljorna blå,
säg henne, hon får gifta sig!"

14. Så togo de herr Peder i hans fagergula hår
och kastade honom i sjön.
Och när herr Peder sjunkit, så börja' skeppet gå
framåt över böljorna de blå.


51.

Måttligt.

1. Herr Peder, han talte till konungen så:
- Här sjunger en fågel uti skogen! -
"I dag såg jag liten Kerstin mellan grevarne två."
Här lider en oskyldig jungfru.

2. "Och inte jag det tror, förrän jag det ser."
"Ja, viljen I ej tro er egen sons ord,
så vill jag aldrig se något gräs mer på jord."

3. Konungen, han ropade på svennerna två:
"Hämter mig ved, I hämter mig strå
och lägger ett bål, som hon skall brinna uppå!"

4. Så satte de liten Kerstin på högande häst,
hennes broder, herr Peder, han red henne näst.

5. När som de hade ridit ett litet stycke väg,
liten Kerstin, hon bad att £å vila en stund.

6. Liten Kerstin, hon talade till herr Peder så:
"Vad är det för en rök, som synes så tjock?"

7. Det är slätt ingen rök, fastän det synes så,
det är det brudepar, som du skall skåda få."

8. Så satte de liten Kerstin på förgyllande stol,
sen lade de henne allt uppå det bål.

9. Liten Kerstin, hon ropade med högande röst:
"I given mig dricka, jag smäktar av törst!"

10. Så satte de silverkannan på förgyllande spjut,
herr Peder, han slår den drycken ut.

11. När bålet var uppbränt och allt var i glöd,
liten Kerstin, hon låg lika vacker som förut.

12. Så kommo där två duvor från himmelen ner,
när de flögo tillbaka, så voro de tre.

13. Så kommo där två korpar från helvetet opp,
här sjunger en fågel uti skogen!
Så togo de herr Peder till själ och till kropp.
Här lider en oskyldig jungfru.


52.

Måttligt.

1. Herr Peder, han tjänte på konungens gård
för penningar, och välskurna kläder;
meti litet han åt och mindre han drack,
han sörjde allra mest för sin kära.

2. "Ja, kärestan din är av rödsoten sjuk,
den sjukdomen hon aldrig övervinner,
hon haver sina böner så innerligt till gud;
i himmelen du henne återfinner."

(Herr Peder rider till sin fästmö, men finner henne redan död och lagd i kistan.)

3. Hennes händer voro vita, hennes ögon voro blå,
hennes kinder, de liknade en blomma,
hennes hår, det var brunt och flätat hop med guld,
och därpå satt en liten guldkrona.


53.

Ej fort.

1. När kvällen stundar och bjuder vila,
den sköna Anna åt lunden ilar
att möta Alfred i dalens lund,
hon lovat komma i kvällens stund.

2. Hon var så glad och hon sprang så lätter,
i barmen hade hon blå rosetter,
med röda band har hon bundit fast
vid högra bröstet en blomsterkvast.

3. I höga eken hörs gökens toner,
och lärkan kvittrar i lindens kronor,
och vinden spelar på varje blad,
och sköna Anna, hon vandrar glad.

4. I dal'n de unga ha stämt sitt möte,
där vilar hon sig i skogens sköte.
Sen går hon längtande dalen om,
men ingen Alfred till henne kom.

5. Hon går i oro och väntanskvalen,
då hörs där ljuda ett skott i dalen,
då hörs där ljuda ett jämmerrop,
som tränger fram genom trädens hop.

6. Hon går att möta sin vän på vägen,
men stannar genast, bestört, förlägen,
och som en död hon förstenad stod
ty Alfred badar uti sitt blod.

7. Hon ropte högt, hennes röst var bruten:
"Ack, käre Alfred, är du nu skjuten!"
Hon dignar till hans blodröda famn,
men Alfred viskar blott Annas namn.

8. Han sakta räckte åt henne handen:
"Farväl, o Anna, nu lossna banden!"
Hon brister ut i en smärtfull gråt.
"Farväl, min Anna, nu skiljs vi åt!"

9. Nu öppna såret ej mera blöder,
vid Annas bröst ligger Alfred döder,
han ligger kallnad vid hennes barm,
och om dess liv har hon lagt sin arm.

10. Vid Alfreds lik vakar Anna trogen.
Men mördaren går omkring i skogen,
han ropar själv av förskräckelse:
"Jag haver mördat. O ve, O ve!"

11. Det svåra brottet han ej kan glömma,
han går att Alfred för mänskor gömma.
Han vänder om på den väg, han flytt,
han laddar om sin pistol på nytt.

12. Han sade: "Anna, nu vill jag lida
som Alfred döden invid din sida:
Mitt liv ej mera än hans är värt,
att dö för dig, det är mig så kärt."

13. Pistolen han mot sitt hjärta vänder,
men Anna rycker den ur hans händer.
Pistolen hon mot sitt hjärta slog
och sade: "Blod har här runnit nog!"

14. Av våda skottet sig själv har lossat,
och blodet börjar ur såret forsa,
och Bernhard endast en suck nu hör,
vid Alfreds sida är Anna död.

15. Det sista skottet dock någon aktar,
det kommer folk ifrån alla trakter,
båd' små och stora från närmsta byn
förskräckta stanna vid denna syn.
16. Mång flicka dånar och mister modet,
då månen speglar sig uti blodet.
Det höres icke en mänsklig röst,
blott vemodsklagan från varje bröst.

17. Och redan uppå den sena kvällen
blev Bernhard förd i den mörka cellen,
i band och bojor och dessa kval,
som han skall lida intill sin grav.

18. Han bittert gråter båd' dar och nätter
och bleka kinden med tårar väter.
Sen går han klagande dagen om,
tills sent omsider hans dödsdom kom.

19. En dag fångyaktaren så berättar:
"I morgon, Bernhard, skall du avrättas!
Bered dig själv och bekänn ditt mord,
förrän du göms i den kalla jord!"

20. "Ja", svarar Bernhard och stilla gråter,
"nu vill jag gå och se Anna åter,
ty hon där uppe i änglaland
skall ge förlåtelse med sin hand."

21. Och nästa morgon man Bernhard leder
till avrättsplatsen, han faller neder,
en blomsterkvast han i handen höll,
och bilan höjdes, hans huvud föll.


54.

Ej för långsamt.

1. En visa vill jag sjunga om ett förfärligt mord,
som nyligen har timat uppi norden.
Den är allt om en dräng, som mördat har sin vän
allt för den svåra kärleken på jorden.

2. Han var väl inte mer än på sitt adertonde år,
då han sig ibland flickorna förnöjde.
Han skulle till sin vän, han måste över sjön
och båten över böljorna han plöjde.

3. Men när han kom till vännen, så slapp han inte in.
Då blev han hastigt vred uti sitt sinne,
han sad': "Lås upp, min vän! Jag går strax ut igen,
om bara jag får se, vem du har inne."

4. Så bryter han upp låset och in i rummet gick.
Då fick han se en främmande där inne
i famnen på sin vän. Han blev av hjärtat vred,
han darrade av ett förbittrat sinne.

3. Så gick han ut på gården och sig en yxa tog,
han tänkte lilla vännen till att mörda,
och med två hårda slag, som blodet strömmar av,
de båda lågo där tillsammans döda.

6. Nu vrider han på låset och ville strax gå ut,
men dörren stängdes till av andra gossar.
Då vände han sig om och genom fönstret sprang
allt ned till strand att lilla båten lossa.

7. Han tog ett stycke krita och skrev på båtens kant:
"Adjö, farväl, jag vill ej längre leva!
Min vän nu döder är, och jag har ingen kär.
För syndens hårda straff jag endast bävar."

8. Så gav han sig i vattnet, bland böljorna de blå,
med sammanknäppta händer vid sin sida.
Av kärlek får man sorg och en förtidig grav.
I ynglingar, I haven det i minne!


55.

Variant till nummer 30.

Lugnt.

1. Där stod ett slott i Österrik,
det var så härrligt utstofferat
med silver och med rödan guld,
ja, med rödan guld
och marmorstenar till dess murar.

2. På detta slott satt en ung kapten,
han var så illa en fånge.
Femton famnar djupt under jord,
ja, djupt under jord,
ibland de ormar och de drakar.

3. Hans gamle far kom till slottet fram,
han ville denne fången lösa:
"Tolvtusen mark av rödan guld,
ja, av rödan guld,
betalar jag för denna fången."

4. "Tolvtusen mark ej räcka till,
för denna fången, han har stulit;
han bär en kedja omkring sin hals,
ja, omkring sin hals,
den har han visserligen stulit."

3. "Den kedjan, som han bär omkring sin hals,
har han förvisso icke stulit;
den har han fått av sin lilla vän,
ja, sin lilla vän,
den har han fått som en trolovning."

6. Så ledde de denne fången fram
till platsen, där han skulle dödas.
Då ropte han: "O herre gud, O himmels Krist,
allt detta lider jag oskyldigt!

7. Jag sörjer ej för mitt eget liv,
ej heller för de värsta öden,
jag sörjer blott för min lilla vän,
min flicka kär,
jag tror, jag sörjer mig till döden."

8. "Sörj inte du för din lilla vän,
ty hon är döder och begraven!"
"I himmelen, där mötas vi,
ja, där mötas vi,
uppå den stora domedagen."


56.

Ej långsamt.

1. Jag står i tusen tankar,
jag ser uppå den, jag ej kan få,
och varthän jag än vankar,
jag alltid sörja må.
Den sorg, som jag i hjärtat bär
för dig min vän så kär,
det vållar falska mänskor,
som därtill orsak är.

2. Hade jag dig aldrig skådat,
din kind så röd, dina ögon blå,
så hade jag aldrig kommit
i kammaren där du låg.
Ja, då hade jag vatt lyckelig
och fri från sorg och kval.
Den dagen aldrig kommer,
du gör mitt hjärta glad.


57.

Lugnt.

1. Där tjänte en flicka i Växö i två år,
hon tjänte hos en köpman, en ungkarl det var.
Ja, det var väl ett stort under, att hon torde
en sådan gärning göra, som hon gjorde.

2. Det hände sig så om en lördagskväll,
hon födde två foster, dem mördade hon själv;
hon trodde, där var ingen, som såg det,
och därför tog hon livet utav dem.

3. Så svepte hon dem uti renaste lin,
så kastade hon dem i den skarpaste ström;
hon trodde, där var ingen som såg det,
och därför tog hon livet utav dem.

4. Sen gångar hon sig på kyrkogården in,
och tårarne runno så stritt på hennes kind.
Ja, det var väl ett stort under, att hon torde
en sådan gärning göra, som hon gjorde.

5. "Men ett det är som grämjer mitt hjärta allra mest,
att min allra yngste broder har mig i bojor fäst;
han fängslar och binder mig så svåra.
Gud nåde mig, syndare arma!

6. Min moder lät stöpa en silverkanna ny,
med fyra förgyllande fötter däruti,
den fyllde hon med blanka riksdalrar,
hon ville själv med konungen samtala

7. för att lösa mitt unga liv, om hon det kunde få.
Men mitt lingaste liv, det passar jag ej på:
när jag för mina synder haver' lidit,
så' hoppas' jag, de äro mig tillgivna.

8. I morgon så fyller jag mitt adertonde år,
då hade jag tänkt, att mitt bröllop skulle stå;
men då skall röda hjärteblodet rinna,
likt vatten uti stridaste strömmar."

9. Den andra dagen fördes hon till spetsgården fram.
Och fram kommer bödeln med yxan i sin hand:
"Si, här skall detta unga liv förrinna,
liksom det vore blodröda strömmar!"

10. Så talte hon till folket, som däromkring stod:
"Ack, hör I, unga flickor, jag råder eder till,
låten inga falska gossar er behaga,
ty då fån I sorg i alla edra dagar!"


58.

Måttligt.

1. Två fingo se varandra, en fattig och en rik,
de önskade samman leva uti en långvarig tid.

2. Han svor, om hela världen än stode dem imot
att han aldrig skulle taga tillbaka sina ord.

3. "Vem rår väl för sitt tycke, åt vem det faller till?
En ung och vacker flicka, som lever from och still.

4. Den önskar jag så gärna få taga i min famn,
sen vänder jag mitt sinne ej efter någon ann'.

5. Var kväll, när jag mig lägger och vilar i min säng,
tycker jag, hon står fram för mig liksom liljan i grön äng.

6. Men det är bara kärlek, som jag i hjärtat bär.
Gud give, att jag hade den, som jag har så kär!"


59.

PIGAN, SOM TRAMPADE PÅ BRÖDET.

Långsamt.

1. Med sorgsen ton jag sjunga vill
om ett förfärligt under.
Du, som det hör, märk noga till
och minns det alla stunder!
I Sibau by, vid Pene strand,
i Pommeren, det tyska land,
skall saken vara händer.

2. En fattig bonde bodde där
och barn han hade många,
som gjorde honom stort besvär,
om bröd han nödgas gånga.
Men äldsta dottern avsked tar
av.syskon och 'av mor och far
och ger sig ut att tjäna.

3. Dock kunde hon ej styra sig,
sen hon sig själv fick råda,
men rusad' oförsiktelig
i kropps- och själavåda;
ty all den lön, hon kunde få,
till prakt och ståt den skulle gå
och till högfärdig levnad.

4. Husbonden sade: "Piga kär,
låt sådant högmod falla!
Betänk, av vad för folk du är!
Vad kan man dig väl kalla?
Blir något övrigt av din lön,
så giv din far! Det är min bön,
han tigger ju sin föda."

5. Hon svarte: "Jag är ung och skön,
men granna kläder felar.
Vad vill förslå min lilla lön,
om jag med far min delar?
Som andra vill jag klädder gå,
min far jag tar ej något frå,
men själv jag det förtjänar."

6. En tid därefter hände sig,
att gamle fadern dödde.
Då modern, som sig ömkelig
på käpp och krycka stödde,
bad dottern, som var tämligt rik,
till graven hjälpa faderns lik,
som barnslig dygd befaller.

7. Hon hade då på fjorton år
sig mycket gott förvärvat,
om hon med högmodssynden svår
Guds gåvor ej fördärvat.
Hon sade: "Det går mig ej an.
Begrav en, hur I vill och kan,
men jag mitt mynt ej skingrar!

8. Jag bör på nästa marknadsdag
mig nya kläder köpa;
ej gagnar det mig då, att jag
därtill om lån skall löpa.
Hur jag går klädder, var man ser,
stor sak, vad grav man gubben ger,
ej någon därom sköter!"

9. Då hennes fru slik hårdhet såg,
hon mera ädelt tänkte,
hon var barmhärtig i sin håg,
hon mat och pengar skänkte,
varav den arma kvinnan då
hugsvalad månde genast gå
sin döda att begrava.

10. Till fadder pigan bjuden blev
och därför väl sig prydde,
gav gud och dygden skiljobrev
och högmodsandan lydde.
Dess fru gav henne tvenne bröd
att ge sin mor, som led stor nöd
och sådan hjälp behövde.

11. När hon ett stycke hade gått
och harmsen brödet burit,
sin frus barmhärtighet försmått
och argt på modern svurit,
kom hon, där vägen oren var.
Märk, vad för medel då hon tar
att nya skorna spara!

12. Där fanns ej sten, där fanns ej spång,
varpå hon kunde kliva,
gå kring blev vägen alltför lång,
ej smutsig vill hon bliva;
ty lägger hon de bröden så,
att hon på dem kund' torrskodd gå.
Men hämnden resan stäckte.

13. Dess fötter fastna genast kvar,
när hon på bröden träder,
på benen hon förgäves drar,
hon bannar, svär och hädar;
ty som en stor och jordfast sten
orörlig är, så hennes ben
i marken ock sig fästa.

14. När hon sig såleds straffad ser,
begynner hon att gråta,
av jord och himmel hjälp hon ber,
med bleka kinder våta.
Då folk till kyrkan skulle gå,
så sällsam syn de undra på
och för varann förkunna.
15. Vid slutad gudstjänst var man går
att detta under skåda.
Man ser, var synderskan, hon står
och kan sig intet råda.
Om hjälp hon tigger varje man,
de bjuda till, men ingen kan
dess fot från marken röra.

16. De fromma rådde henne till
med allvar bättring göra,
bekänna synden, ty då vill
gud arma syndarn höra.
Hon ropte då: "Jag, usla barn,
har själv mig snärjt i syndens garn,
det får jag nu umgälla!

17. Guds ord jag aldrig älskat har,
vad prästen sagt föraktat,
bedrövat både mor och far,
världslustan eftertraktat,
guds gåvors missbruk var min lust;
nu mättas jag med kval och pust
och detta allt med rätta.

18. I människor, som på mig ser,
låt detta eder lära,
att man bör gudi dyrkan ge,
föräldrar skall man ära,
fly högmod som en rot till allt,
som göres mot vad Gud befallt!
Blin av min ofärd visa!"

19. Knappt kunde hon de sista ord
med bruten röst framföra,
förrän den eljest fasta jord
begynte att sig röra.
Hon knäppte sina händer hop
och sjönk så neder i en grop,
som henne strax betäckte.
20. O människor, betänken er,
högfärden låten fara!
Och girigheten, som man ser,
är ock en farlig snara.
Låt pigans ofärd varna er
från synd och stolthet mer och mer
till dygd och gudlig levnad!


60.

Måttligt.

1. En visa vill jag sjunga nu om kära minnen,
om kärleken, som brann uti mitt unga sinne.
Den kan ej släckas ut, förrän jag bliver död
och ingen tanke samlas mer kring hjärtats glöd.

2. Så ställdes framför mig två sorgefulla skålar,
den ena full med vin, den andra full med tårar;
den ena drack jag ut, den andra än står kvar
allt för den lilla vän, som mig ej värdig var.

3. Adjö, farväl, min lilla vän! Nu får jag sörja,
ty du har lagt uppå mig en så tunger börda.
Men gud, han, som är allas vän, nog hjälper den,
som falskhet lida får i världen här.
61.

Lugnt.

1. Det var en söndagsmorgon, förrän solen rann upp,
att en jungfru gick ut.
Hon sig åt lunden gångar
att höra fåglar sjunga;
de smekte och de lekte, liksom de vore par.

2. Det var en söndagsmorgon, innan solen rann upp,
att en jägare gick ut.
Hans hälsning, det var denna:
"God dag, min sköna Emma!
Hur vågar hon sig att så ensammen gå ut?"

3. Flickan föll till jorden, hon var vit som en snö,
när hon dignade ned.
Han genast vatten hämta
att sköna jungfrun stänka.
Strax stod hon upp och var frisker som förut.

4. Så förde han henne till det grönaste träd,
där de talades vid.
"Ja, du skall bli min maka!
Jag kan dig ej försaka,
tolv tunnor guld vill jag giva dig i kväll."

3. "Kära du, min gosse, gör ej narr utav mig,
fast jag fattiger är!
Sök du ibland de rike,
där finner du din like!
I himmelen, i himmelen, där ha vi lika del.

6. Men, om jag vore riker, som kung Salomo var,
uppå penningar och guld,
ack, rikedom i världen!
En gång på sista färden
vad gagnar det dig då med silver eller guld?"


62.

VISA OM GUSTAF III:s MORD.

Ej för fort.

1. Ack jämmer och ängslan och svåraste nöd,
vår huldaste konung och fader är död!
Han blev en gång skjuten på maskeradens bal,
det var för hela Sverige det bittraste kval.

2. En herre, han talte till konungen så:
"Ers majestät bör icke på maskeraden gå,
ert liv, det går förlorat, det säger jag försann,
ers majestät bör ej gå dit, det går icke an."

3. Kung Gustaf, han svarade med ett fritt mod:
"Min' undersåtare utgjuter ej oskyldigt blod,
ty jag har varit mina undersåtare så from,
att jag dem väl kan möta på den yttersta dom."

4. Kung Gustaf, han gick sig på maskeraden in,
där Anckarström, han trängdes, med ont i sitt sinn'.
Och när han lossat skottet :uppå vår hulde far,
så ropte han och sade: "Här är eld i vår stad!"

3. Kung Gustaf, han svarade tillbaka så brått:
"Ack, herregud i himmelen, jag fick ett dödligt skott!
Ack, herregud i himmelen, jag fick ett dödligt skott,
för godhet och för trohet det blir min sista lott!"

6. Kung Gustaf, han fördes till sitt kabinett,
och blodet, det flöt igenom kläderna så tätt.
När drottning Magdalena fick veta't samma dag,
hon dånade av slaget tre gånger i rad.

7. "O, huldaste drottning, O Magdalen Sofi,
håll upp med att sörja, jag lever än med dig!
Med dig så vill jag leva, om så behagar gud,
men annars få vi samlas i en oförgänglig skrud.

8. O, huldaste drottning, O Magdalen Sofi,
håll upp med att sörja, jag lever än med dig!
Ty skottet, det var ju ej så faseligt ändå,
ty kulan orkade ej igenom kläderna gå.

9. Att heta Sveriges konung, det låter så stort;
men bonden har det bättre, där han går vid sin plog.
Han lägger sig att sova och vaknar upp med frid,
men här är så mången, som väntar på mitt liv."


63.

Måttligt fort.

1. Nu står jag på min resa och skall fara,
och gud vet, när jag kommer igen.
Adjö med alla gossar så rara
och med dig, min utvaldaste vän!
Det faller sig så tungt och så svårt,
att du och jag min vän, skall skiljas åt.
Men det kan ingen människa hjälpa;
denna tiden, den går ju så fort.

2. Men, om jag hade vingar som en duva,
som en duva i skogen så grön,
så skulle jag mig skynda att flyga,
flyga bort till min lille vän så skön.
Och ack, om jag hade mig en vän,
så vacker som liljan i grön äng,
vad nöje kunde större väl vara,
än att leva förnöjder med den!

3. Säg minnes du den himmelen klara
och de stjärnor, som lyste därpå?
Du lovade, du trogen skulle vara,
men nu vill du mig likväl försmå.
Du lovade mig ära och tro,
du lovade mig sällhet och ro,
du lovade, du aldrig skulle svika,
men nu vill du det göra ändå.

4. Men säg mig din uppriktiga mening,
om du ämnar att tag mig till vän
eller om du ämnar mig att övergiva,
se, då lönar nog gud dig igen!
En fattiger flicka jag är,
men ett uppriktigt hjärta jag bär.
En flicka är så snarligen bedragen
av den gosse, som hon håller kär. 64.

Måttligt.

1. Kära du, jag är ju bunden,
kan ej själver lossa mig.
Men give gud, jag leva kunde
till den dagen, jag finge dig!

2. Bädda mig bredvid din sida,
att jag roligt sova må,
så slipper jag all sorg och kvida,
när hos dig jag vila får!

3. Himlen har väl så beslutit,
att jag aldrig skall bli fri
ifrån de band, jag själv har knutit,
och de öden, jag är uti.

4. Väl det synes fåfängt vara,
men vem vet, vad gud, han vill;
ty herren, som haver så många parat,
kan ock lägga sin hand härtill.

5. Du har fått mitt enda hjärta,
som jag fått utav min mor,
det har gjort mig mycken smärta,
större än som någon tror.

6. Dina blå ögon har mig lockat,
din gestalt har fängslat mig.
För all den kärlek, jag till dig burit,
aldrig kan jag svika dig.

7. Gångar du dig i lunden gröna,
skola träden buga sig,
blad och älsklingsblommor sköna
skall på vägen strös för dig.

8. När jag först på kärlek tänkte,
var det visserligen dig.
Då du mig ditt hjärta skänkte,
satte jag min lit till dig.

9. Ja, ditt namn, det vill jag skära,
skriva uti elfenben,
ja, ditt namn, det vill jag bära
i mitt hjä;rta, tills jag dör.

10. Äntligen har jag seger vunnit,
nu har jag fått min önskan fram,
nu har jag vatten fått på kvarnen,
som förr har stått på torra land.

11. Med alla fåglar vill jag sjunga,
sjunga glader med stor fröjd.
Blir du trogen in i döden,
går min själ till himlens höjd.


65.

Måttligt fort.

1. När jag var i min ungdomsvår,
fick jag en sorg så stor;
den aldrig ur mitt hjärta går
på hela denna jord.
När andra gossar roga sig
i deras ungdoms år,
jag uti sorgen grämjer mig
och fäller mången tår.

2. När jag var ett och tjugo år,
fick jag en käraste.
Hon var så skön och dägelig
och fyllde nitton år,
hon talte många ljuvliga ord
allt med sin rosenmun,
men falskhet i hennes hjärta bor,
ty hon var svekefull.

3. När hon hade fått mitt hjärta
och tagit det till sig,
så ville hennes föräldrar,
att hon skulle äkta mig.
Och som hon gjorde mig emot
och tog sig en annan vän,
så får hon nu försvuren gå
allt till sin sotesäng.

4. Försvuren är hon var hon går,
för min skull visserlig,
vart steg, hon uppå jorden tar,
det aldrig lyckas mer,
var droppe blod, hon i sig bär,
i varje led och lem,
vart hår, hon på sitt huvud har,
det allt försvuret är.
5. Fördöma vill jag ingen,
ty gud han dömer mig.
En syndare det är jag,
det vet jag visserlig,
men jag skall bedja till min gud,
att han tillgiver mig
för det, att jag så barnslig var
och satte lit till dig.

6. Du liknas vid en slagen orm,
som kryper på ett ris,
som velat sig intränga
emellan bark och ris.
Nu slutar jag min visa
och ändar nu min sång,
fast tiden är besvärlig
och natten synes lång.


66.

Måttligt.

1. Den, jag älskar, han är så långt från mig.
Han är i striden, han tjänar kungen,
han tjänar kejsaren, han fruktar gud.

2. Min hjärtans flicka, hon är så långt från mig,
i blomsterlunden jag henne väntar,
i blomsterlund, ja, i blomsterlund.

3. Att ensam vara behöver du väl ej.
Om någon frågar dig, kan du svara,
att du är vännen min och jag är din.

4. Att krigsman vara, det är ett muntert liv!
När glasen klinga, då vill jag dricka
champanjevin, ja, champanjevin.
67.

Något långsamt.

1. Nu har tystnat den ljuvliga sången,
som jag hörde så ofta bland fåglarnes röst,
nu jag saknar de ljuvliga orden,
som du talade, mig och mitt hjärta till tröst.
Ingen glädje för mitt hjärta,
ingen lisa för min smärta,
ty nu ser jag, att din kärlek är förbi.

2. Du har låtit din kärlek försvinna,
liksom molnen, de försvinna uppå himmelen den blå.
Du har låtit mitt hjärta förnimma,
att det var din fulla mening, att du ville mig försmå.
För så många gdssar, hala,
och så söta ord de tala,
och jag vet, att de ämna svika mig.

3. Sök dina vänner och sök ibland de rike!
De ha penningar, som skyla mång' tusende fel;
ty där finner du säkert din like,
bland de fattiga flickorna vill du ej hava del.
Men si, alla rikedomar
vill jag likna vid en blomma,
som om aftonen vissnar omkull.

4. Om jag ägde mång' tusen på tusen
och jag blänkte av silver och det rödaste guld,
då vore jag väl ej av dig förskjuten,
ty då vore jag en vän, som var trogen och huld.
Men jag är ej övergiven,
fast jag fattiger är bliven,
ty det haver jag ej själver mig utvalt.

5. Nu har tystnat min tunga till att sjunga,
till att teckna dessa rader till dig, min lilla vän,
nu har kärlekens sol börjat slockna,
och jag uti ditt hjärta ej mera är känd.
Ingen glädje för mitt hjärta,
ingen lisa för min smärta,
ty nu ser jag, att din kärlek är förbi.


68.

Måttligt fort.

1. Det hände sig, att en jungfru så fin,
hon somnade in hos en greve,
trala, lala, lalalalala!
Hon somnade in hos en greve.

2. Om morgonen, när hon vaknade upp,
så började hon till att gråta.

3. "Ack, kära min jungfru, gråt icke du!
Din ära, den vill jag betala.

4. Den förste stalldrängen, den giver jag dig
och därtill tolvhundra dukater."

5. "Får jag icke herr greven själv,
så reser jag hem till min moder."

6. När hon hade farit ett stycke väg,
så mötte hon där sin moder.

7. "O dotter min, O dotter fin!
var haver du varit så länge?"

8. "Jo, jag haver varit hos en greve så fin,
att jag mig ett foster skall föda.

9. Ack, kära min moder, I bädda mig en säng,
så två däruti kunna vila!"

10. Om natten så drömde den greven en dröm,
han drömde, att jungfrun var döder.

11. Om morgonen så kallade han på stalldrängen sin:
"Du sadla nu båda mina hästar!

12. Ty vi skola rida både natt och dag,
till dess vi skön' jungfrun finna."

13. Och när de hade ridit ett stycke väg,
så hörde de klockorna klämta.

14. "Och ringare min, och ringare fin,
vem ringa dessa klockorna före?"

15. "De ringa för en jungfru så fin,
som nu uti jorden skall vila."

16. Och när de hade ridit ett stycke väg,
så sågo de grävaren grava.

17. "Och grävare min och grävare fin,
vem graves denna graven före?"

18. "Den graves för en jungfru så fin,
som nu uti jorden skall vila."

19. "Så graven den graven både vid och bred,
så två däruti kunna vila!"

20. Och när de hade ridit ett stycke väg,
så mötte de liket på båren.

21. "Och bärare min och bärare fin,
vem bären I på denna båren?"

22. "Vi bära här en jungfru så fin,
som nu uti jorden skall vila."

23. Så drog han ut sitt förgyllande svärd
och stack det i sin sida.

24. Så togo de upp hans döda kropp
och lade det vid jungfruns sida.

25. Och på deras grav, där växte två träd,
det ena omfamna' det andra.
Trala, lala, lalalalala!
Det ena omfamna' det andra.


69.

AGNETA.

Ej långsamt.

1. Agneta, hon gångar sig på Hamborga bro
och där mötte hon en havsman så god,
tralala, tralalalala!
Och där mötte hon en havsman så god.

2. "Och hör du, Agneta, vad jag vill säga dig,
säg, vill du ej vara allerkärestan min?"

3. "jo, visst vill jag vara allerkärestan din,
om bara jag visste, var du hade ditt hem."

4. "Mitt hem, det är byggt under böljan den blå,
dit ingen kan segla och ingen kan gå."

5. Så stoppte han hennes öron, så stoppte han hennes mun,
så förde han henne allt ner på havsens grund.

6. Så levde hon där nere i många dar och år,
hos havsmannen sin och hos barnen de små.

7. Agneta, hon satt invid vaggan och sjöng,
då fick hon höra kyrkoklockornas klang.

8. Agneta, hon gångar sig för havsmannen in:
"Säg, får jag lov att i kyrkan gå?"

9. "Ja, visst får du lov att i kyrkan gå,
bara du inte glömmer barnen de små."

10. Så stoppte han hennes öron, så stoppte han hennes mun,
så förde han henne på ängar och på grund.

11. Agneta, hon gångar sig på kyrkogården in,
där möter hon kära moderen sin.

12. "Ack, hör du, Agneta, vad jag dig säga må!
Var haver du varit i åtta runda år?"

13. "Jo, jag haver varit hos en havsman så god,
där haver jag avlat sju söner med en kung."

14. "Och hör du, Agneta, vad jag vill säga dig!
Vad har han dig givit för sköna äran din?"

15. "Jo, han haver gett mig en silvershgen kniv,
jag önskar, den sutte i hans hjärta och liv!

16. Och sen så har han gett mig en silkestickad särk,
som jag måste slita med mödor och med värk.

17. Och sen så har han gett mig en harpa av gull,
på den han bad mig spela, när jag var sorgefull."

18. "Ack, hör du, Agneta, vad jag vill säga dig!
Har du ej lust att spela på guldharpan for mig?"

19. "Jo, jag har lust att spela på gullharpan för dig,
jag ser, att havsmannen ämnar sig hit."

20. Den första gången hon på gullharpan slog,
havsmannen fram över vattnet drog.

21. Havsmannen gångar sig på kyrkogården in,
så alla de små bilderna, de vände sig ikring.

22. "Och hör du, Agneta, vad jag dig säga må!
Du tänker ju icke uppå barnen de små."

23. "Nej, jag tänker varken uppå stora eller små,
ej heller på den lille, som i vaggan ligga må,
tralala, tralalalala!
Ej heller på den lille, som i vaggan ligga må."


70.

Måttligt fort.

1. Med klagande toner och kvidande hjärta
de rader jag tecknar till mor och till far
att stilla den ångest, den sorg och den smärta,
som eder har drabbat på ålderdomsdar.
Ert hjärta förvisst
båd' sorger och brist
har nu fått erfara, er son har I mist,

2. Den sjunde november är dagen förliden,
sen han från föräldrar och släktingar for.
De hoppas, tillbaka han kommer väl åter,
när han sina ärenden uträttat har.
Han tänkte med lust
så här i sitt bröst
att resa långt bort till en främmande kust.

3. I sällskap med många, till åren helt unga,
kamrater han ut sig på havet beger
i lugnet att ligga på böljan och gunga.
Föräldrar och syskonen efter oss ser,
men de inom kort
för oss skymmas bort,
vi segla till södern, till främmande ort.

4. Och fader och moder och systrar och bröder,
de fälla tillsammans en saknadens tår,
när de ihågkomma, att Johan är döder,
och honom förutan till julbordet går.
Ja, borta han är,
han kommer ej mer,
ej mera tillbaka till jordens besvär.

5. Han var visst en yngling i blomstrande åren,
som visst hoppats leva ännu några år;
men han som mång' andra i tidiga våren,
i ungdomens dag till förgängelsen gått.
Han fick ock sin grav
i det brusande hav,
ty båten med honom visst gått uti kvav.

6. Men om deras bön genom skyn kunde tränga,
som den utan tvivel i dödsstunden gör,
O, måtte då herren ej portarne stänga,
men öppna av nåden sin salighets dörr!
O, det vore väl,
om de med sin själ
fick rum uti himmelens boning så säll!

7. Men give då gud, att vi, som nu här vandra,
må vara beredda, när vi ock få bud,
så att vi med glädje må möta varandra
där uppe i himmelens boning så ljus,
så att vi med fröjd
i himmelens höjd
må möta varandra - då är jag förnöjd.



ALGOT CARLANDER,

v. häradshövding, Göteborg.

(Visorna upptecknade 1895.)

71.

Måttligt fort.

1. Hulda mö och trogna älskarinna!
För dig jag offrar liv och blod.
Ack, den som kunde hela världen övervinna,
ack, den som kunde förnimma ett ord!

2. Jag går till sängs med smärta och bekymmer,
när jag tänker på lilla vännen min.
Men ack, huru ofta i drömmen fick jag vila!
Jag drömde, att jag vilade i famnen hos dig.

3. Om morgonen, i morgon, när jag vaknar
och jag ensam vara må,
då tager jag min båga och ger mig ut åt skogen,
där rogar jag mig med de fåglarna små.

4. Hur ljuvligt är att höra fåglar sjunga,
när var och en sin maka har!
På blomstriga kvistar i ängen, där de sitta,
där giva de varandra så ljuveliga svar.

5. Jag har en vän, som jag har älskat länge,
men nu haver du svikit din' ord.
Ty jag var väl trogen, men du var otrolig,
och därför få vi vandra på denna långa jord.


72.

Långsamt.

1. Det var en gång en bondedräng,
som spelte på klaver,
det var en gång en bondedräng,
som spelte på klaver,
som spelte på klaver.

2. Han spelade så länge,
han spelade så väl,
han spelade så länge,
tills herren tog hans själ.

3. Och då kom där ifrån himmelen
två vita duvor ned.
Men när di flög tillbakes,
så var di fälle tre.

4. Och den första var en ängel,
och den andra var et likaväl,
och den tredje var den drängen,
som spelte på klaver.


73.

RASKENS TRALL.

Marschtakt.

1. Vesst ä ja väl gammal å skröpeli å grå,
män ente ätter håra man hunnen döma må,
så äj häller en man,
som har stritt för sett lann,
tralle ralla ralla räj, kan I tänka!

2. Ja nätt opp föllt de attan, då ja en krissman blev
å uti kronans bökser så gladelia, klev,
mä musjiötten på arm
å mä mod uti barm.

3. Män Stina, hu va sörjsa, dän sjöttanåra mö,
kantänka kräket trodde, att ja sulle te å dö;
man dän gången jekk dä äj.
Sjong för hopp, sjong för häj!

4. Å nu för er, go vänner, ja här berätta vell,
hur attanhunnraträttan å fjottan dä jekk tell.
Dä just på vårsia var,
å sola sjen så klar.

5. Å tjäjsaren i Rysslann, han va då Swärjes vän,
å dän där Bonaparte, se, han va fienen,
man vi smode honom opp
bå te själ å te kropp.

6. Dän fössta salva smällde ve Läppsevika sta
å smällde, så att hin kunne hössela ta.
Män ju arjare ble vi,
ja, som rekktia bi.

7. Å kulera, de 'fiöge som ätter, når en sår,
a mången rasker gosse ble då lagd på bår.
Män utå de, som var kwar,
se, dä Rasken åkkså var.

8. Ä hökt i trädens toppa man kunne tydlitt se,
hur jenneralers kroppa se rekktitt slengrade;
män dän menie man,
se, han lå nereve, han.

9. Dän hottie Kal Joan, han re då fram te oss,
å bägge twå hans öjen, de lyste såsom blos,
å han talade så här:
"Säs beäng mansjär!"

10. Å kongen ga me pänga, som ja på bröstet bär:
"Du ska la hava något, bror Rask, för ditt besvär."
Så han talade å sa,
å ja ble änna gla.

11. Men Stina, hu va trogen, hu va å ble så rar.
Nu har hu blevet moder, å ja har blevet far;
män som war å en förstår,
så va dä ente i går.

12. Å soner tolv vi ha å knappast fler vi få,
för Stina, hu ä gammal å ja gunåss åkkså.
Män den saka ingen rör,
då vi äj rå därför.

13. Ä nu ä visa slutad å nu ä visa all.
Ä dän, som haver lyssnat te gamle Raskens trall,
han tage luva i hann!
Skål för konongen å lann!
Tralle ralla ralla raj, kan I tänka!


74.

(Vistryck: Malmö, C. A. Andersson & C: 0, 1885.)

DEN SKÖNA FLICKAN.

(Göteborg.)

Något långsamt.

1. "God dag, min sköna flicka!
Din skål vill jag dricka
en gång eller två,
emedan jag är färdig
att lyfta mina ankar
och sträcka mina segel
samt resa härifrå.

2. Räcker du mig handen,
så giver jag dig ringen,
så förlova vi oss,
ty förlovningstiden,
den är ju snart förliden."
"Jag har en vän på böljan blå,
han sviker aldrig mig."

3. "Har du en vän på böljan blå,
tänk aldrig lippå den,
för han kommer ej igen;
ty de sjömänners tankar,
som vitt i världen vankar,
på böljan blå, på böljan blå,
i städer som på land.

4. Din kärlek är ej brinnande,
din kärlek är ej brinnande,
det ser jag uppå dig;
ty du har haft en annan,
allt under jag var borta,
som tagit har det bästa
av kärleken från dig.

5. Ack, jag vill icke hava
en sådan en bedragare,
en sådan en som du;
förr skall mitt huvud krossas
bland havets blåa böljor
och kroppen sönderslitas
bland bränningar och skär."

6. Har någon lust att veta,
vem dessa rader skrivit
och vad den handlar om,
så haver det en yngling,
som böljorna har plöjt
och så förskjuten blivit
utan sin lilla vän.


75.

(Uppsala.)

Ej långsamt.

1. Det var en söndagskvälle,
som jag skull' ut och fri,
då dröjde vi så länge,
till klockan slagit ni'.

2. Det var en söndagsmorgon,
jag rustade på mig,
jag skull' åt kyrkan gånga
för att få träffa dig.

3. Och när jag kom till kyrkan,
så var du inte där;
då föll det mig i hågen,
du har en annan kär.

4. Var skall man plocka rosor
uppå ett hälleberg?
Var skall man finna kärlek,
där ingen kärlek är?

5. Och ringen, som jag gav dej,
med namnet mitt och ditt,
den kan du ge tillbaka,
så bli vi kvitt om kvitt!

6. Och schalen, som jag gav dej,
med röda rosor kring,
den kan du ge tillbaka,
det gör dej ingenting!

7. Och den, som sjunger visan
och inte lägger till,
han pliktar fem riksdaler
och mister näsan till.

8. Och om I viljen veta,
vem visan diktat har,
så är det ett par jungfrur,
som bor i Stockholms stad.

9. Den ena hett' Johanna,
den andra hett' Kristin,
Johanna dricker kaffe,
Kristin, hon dricker vin.

10. Nu har jag sjungit visan,
ja, 'ända intill slut.
Nu får ni sal' tillhopa
och ge mej varsin sup!


76.

(Vistryck: Sölvesborg, C. E. Möller, 1869.)

ÖLANDSFLICKAN.

(Uppsala Disting, efter "Positiv-Rosen".)

Lifligt.

1. På Öland bodde en flicka skön,
den allra vackraste av sitt kön,
till äktenskapet stor lust hon hade
och därför en gång så här hon sade:
Tia dia dia dia dia! Tia dia dia diralla!

2. "Skall jag då aldrig få gifta mig,
när alla andra, de gifta sig?
Att leva ensam, det är besvärligt,
ja, understundom det är förfärligt.

3. Nej, jag ej längre här stannar kvar,
ty lejonen ej här hjärta har.
Nej, här kan jag mig ej längre bärga,
jag far till staden uppå en färja."

4. Till staden far hon, så nätt och grann,
för att sig skaffa en äkta man.
Men den skall kunna ta fatt på harar,
som utan penningar kan lura karlar.

5. I staden hade hon en tant,
som var dess förkläd' och livdrabant.
En dag hon sade till sin Maria:
"Jag går till skomakarn för att fria."

6. "Usch!" av harm brast Maria ut,
"jag vill ej hava en sådan stut,
nej, en baron eller lärd magister,
som ej mot flickor sig visar bister."

7. "Hur många pengar har du, min vän?
Ty utan pengar fås inga män."
"Jag har", sad' flickan, "knappt nog ett tusen,
men säg dock trettio, det gör susen!"

8. Och herrar svärma kring ölandsmön,
som flugor svärma kring sockerbron.
Vad hon var skön och vad hon var ädel!
Vad hon var älskvärd för sina medel!

9. Vad hon väl våndas med sin person,
hon ger sin hand åt en ung baron,
som drömmer blott om den gyllne skatten,
och han blev lurad och det av katten.

10. Är det nu rim och är det reson!
Marias pappa gör nu cession.
Baron begråter nu djupt sitt öde
och önskar makan ibland de döde.

11. "Ha!" sad' Maria. "Så klok jag var,
som kunde lura så där en karl!
Se, så skall man de vilda lejon tämja!"
Och nu de leva uti all sämja.
Tiraliralliralerallera ::



JENNY CARLSSON, FÖDD BONDESON,
Broholmen, Vessige församling i Halland.

(Visan upptecknad 1896.)

77.

TORAS VISA.

Måttligt fort.

1. En vacker hustru hette Tora,
tog sin dotter uti skola, sade:
"Hör och lär av mig!
En gång, när du bliver kvinna,
skall du detta väl besinna,
att det ock skall gagna dig!

2. Det var i går på kyrkovägen,
kom vår granne, var så trägen,
frågad' mig trohjärtelig
efter dina år och ålder.
Inte vet jag, vad det våller,
utan han visst älskar dig.

3. Jag ej annat kunde svara
än det, som jag sant vet vara,
att du blir snart nitton år.
Kerstin bliver ock snart sexton,
fast hon är ej stor till växten,
Malin tolv i denna vår.

4. Samma dag, som Jöns blev födder,
då blev gamle prosten döder,
jag minns, som det var i går;
vårfrudag i år, som kommer,
den som faller in i sommar,
blir han två och tjugu år.

5. Han lär komma hit i morgon
med sin häst, stövlar och sporrar.
Och, om än han dig begär,
skall du honom hövligt svara!
Gud, var herre, eder para,
och er sina nåd beskär!

6. Jag första gången honom tvagit,
första skjortan ock pådragit,
tagit ock från modrens knä,
sedan ock till dopet dragit,
var han åter blivit tvagen,
plantad in livsens trä.

7. Sedan honom mycket givit,
som jag icke allt uppskrivit,
ännu mera skall han få;
han skall få min äldsta flicka.
Gud giv honom råd och lycka!
Kom nu Karin, hör härpå!

8. Först för allting skall du lära:
Dina nycklar skall du bära
för din' kistor, skåp och skrin!
I huset skall du trogen vara
såsom fordom gamla Sara,
underdånig mannen din!

9. Med din man skall du ej träta,
honom ej till ondska reta,
giv nu akt, hör mig och lär!
Detta skall du väl besinna
och var morgon dig påminna:
I sitt hus han husbond' är!

10. När hönan vill för hanen gala,
kvinnan vill för mannen tala,
det kan aldrig gå i lås;
därav komma många trätor,
som den onde då framsätter,
att de rivas och de slåss.

11. Du skall ej i huset lida
de, som skor för skvaller slita,
fast det vore Sankte Knut!
Sjung den visan, när de komma,
hava sladderfulla tungor,
Strax går sladderkonan ut!

12. Du skall hålla rent i huset,
pottor, pannor, fat och kruset,
bordet vitt som elfenben,
ugnen skall du också limma
att han skall i huset glimma,
som han vor' av marmorsten!

13. Sedan skall du hemma bliva,
ej i främmand' stugor driva,
såsom grannens moder var!
När hon sist i stugan rände,
alla svinen, de uppvände alt det,
som då hemma var.

14. Inga andra seder föra!
Slit de kläder, du kan göra:
Fyrtråd, vallmar, vitt och svart!
Ty det brokigt och det randigt
äro mycket oförståndigt
och av en ostadig art.

15. Du skall ej på mannen pocka,
när du ser en gyckeldocka,
klädder över råd och stånd!
Ty den kvinna mannen gläder,
som är nöjder med de kläder,
som hon själver göra månd'.

16. Mången åsna utom staden,
som ej vore värder maten,
kan ej spinna en ten garn.
Fast hon har två vita nävar,
kan hon ej en skjorta väva
eller ett par strumpeband.

17. Du skall icke noger vara,
icke heller maten spara
för dem, du haver i ditt bröd!
Se på deras barn, som svälta,
att de askekakor älta,
steka dem på eld och glöd!

18. Du skall icke heller slösa,
såsom de ur bäckar ösa,
du skall hava i förråd!
Tänk, att året har tolv månar,
sedan får du bettla, låna
allt det, du skall hålla på!

19. Du skall icke barnen höra,
när de posten ha att föra
från din granne, där han bor!
Straffa dem med riset hemma,
ty det är en viser kvinna,
som ej barnaposter tror!

20. Du skall också barnen lära det,
som länder till guds ära,
läsa, skriva excellent!
Sedan vet de därom tala,
när du genom dödsens dvala
haver dig ifrån dem vänt.

21. Om du nånsin dörren stänger
för den fattige, som tränger,
den som söker efter bröd,
lärer gud detsamma göra,
stänga sina nådesdörrar
för din själ, när du blir död.

22. Du skall löna dem, dig tjäna,
dina pigor, dina drängar,
förrän solen nedergår!
Om du deras lön förvänder,
är en post, som, hastigt ränder,
inför herren skriven står.

23. Du skall sist i sängen vara
och din' fötter intet spara,
om och om i huset gå:
Se, om dörrarna ä lyckta,
se, om eld och ljus ä släckta,
intet pigan lita på!

24. De, som uti landet vandra
från det ena hus till andra,
de som roffa, de som spå,
skall du aldrig efter löpa
eller lycka av dem köpa,
gud bevare dig därifrå!

25. Du skall flitigt gå i kyrkan,
kropp och själ till kraft och styrka,
gärna höra herrans ord:
Aldrig skall du glömma detta
och min lärdom ej förgäta,
när jag vilar under jord!

26. Du skall också andra mätta,
ej allena brödet äta!
Ty en viser kvinna kan
vid sin' givna tillfälle
och på vitt bekanta ställe
hyend' få under sin man.

27. När som du vill mat tillreda,
skall du alltid duken breda,
ty det kan du väl förmå:
Är din mors och mormors seder,
är också din egen heder,
om du vill mig rätt förstå!

28. Du skall aldrig sorgsen synas,
fastän sorgen kan begynnas,
som den långa Lusse natt!
Tänk, att sorgemoln försvinner,
när som solen, den upprinner!
Vi har fått vår Jesum fatt.

29. Mera har jag ej att lära.
När som de min ben utbära,
jag skall sluta mina år,
skall du lära barnen dina,
som jag gjorde nu med mina,
som i visan skrivet står!


GUNILLA CORNELIUSSON,

fru, född i Östra Ljungby församling i Skåne, bosatt i Göteborg.

(Visorna upptecknade 1898.)

78.

Ej fort

1. Ja, nu har göken börjat att gala i år,
det var den förste gången, som jag hörd'en, i går.
När rågen blir mogen, så flyger han åt skogen,
några små korn i sitt krokiga näbb.
Göken ropar kuku!
Roligt nog, kära du!

(Då fru C. ej kom ihåg mer än första versen av visan, anföres följande text, upptecknad efter smeden Jöns Hammarlund från Åby i Kristianstads län 1875.)

1. Nu haver lilla göken börjat gala i år,
det var den första gången, som jag hörd'en, i går.
När rågen är mogen, så flyger han åt skogen,
med några små frön i sin kroge han far.
Göken ropar kuku!
Roligt nog, lilla du!

2. Nu alla blad och blommor, de sprida ur sitt skal,
och alla fåglar sjunga i den grönaste dal,
och näktergalen spelar, och lärkan, hon sjunger,
och lilla göken galer i den högaste topp.

3. Haren, han springer och leker uti sand,
oeh fiskaren, han lägger sina nät uti strand,
och jägaren, han rensar bland buskarna torra,
han rensar sin täppa så gärna ibland.

4. Om vintern skall man tröska, om våren skall man så,
om sommarn skall man plocka de små blommorna blå.
För roligt är om sommaren att roga sig med flickorna,
när alla fåglar sjunga i den grönaste dal.

5. Jag satt uti min kammare och hörde en röst,
som sade, lilla vännen skulle komma i höst.
För roligt är om sommaren att roga sig med flickorna,
när alla fåglar sjunga i den grönaste lund.
Göken ropar kuku!
Roligt nog, lilla du!


79.

MAJVISA.

Måttligt fort.

1. God afton bonde, hemma här!
Maj är välkommen.
Förlåt, att vi komma och väcka er!
Sommaren är så ljuvlig för ungdomen.

2. Nu komma vi uti er gård
och fråga, om vi sjunga får.

3. Så bära vi nu maj i by
och prisa den med sången ny.

4. Ty vinterns tvång ur landet flytt,
och löv och gräs blir grönt på nytt.

5. Den lilla lärkans ljuva klång
går upp i skyn med majesång.

6. Välkommen är maj månads tid.
Gud signe denna sommar blid!

7. Förläna oss ett ymnigt år!
Bevara både hus och gård!

8. Giv ost och smör och mjölken söt,
bovete till bovetegröt!

9. Låt säden gro på åkrarna
och gräset uti ängarna!

10. Giv bina vax och honung söt
till läkedom, mat, ljus och mjöd!

11. Låt hönan giva ägg på fat
till pannekaka, äggamat!

12. Och tack och tack, det skall I ha
för gåvan! Den var ganska bra.

13. God natt, god natt, var kristen själ!
Maj är välkommen,
och sov nu alla sött och väl!
Sommaren är så ljuvlig för ungdomen.



AMANDA CRONSELL,
fru, Alingsås.

(Visan upptecknad 1895.)

80.

HJALMAR OCH HULDA.

Raskt.

1. På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om forntida bragder en gång,
och liljornas kalkar och rosornas blad
sig bugade djupt för hans sång,
och fåglarna sutto så tysta på träden
som gyllene axen på gungande säden,
de nickade bifall vid vårvindens fläkt,
milt smekte hans panna, hans krigiska dräkt.

2. Och hela naturen, föryngrad och skön
och ljuv i sin festrika skrud,
med nyflätad blomkrans och vårmantel grön,
nu log som en längtande brud.
Och glädjen och äran och kärlekens minne,
de höllo sitt fjärrglas för ynglingens sinne,
och hoppet, med vingar av guldskiftad glans,
ljuvt bjöd honom ära och sällhet och namn.

3. Då nalkades Hulda, och drömmen försvann
för ynglingens tjusande syn.
Han såg endast henne, såg rodna'n som brann
likt purpur på snövita hyn.
Han kysste en tår från dess strålande öga,
han tänkte på världen och sorgen så föga,
lycksalig han sjönk i den tillbeddas famn,
han glömde bort ära och rykte och namn.

4. "Du älskar mig, Hulda, och jorden mig bär
som rosen på daggpärlans stig,
du älskar mig, Hulda, och sällheten är
ej mera en främling för mig.
Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,
de hitta ej vägen ned till mitt hjärta;
ty är ej naturen, o flicka, med dig
ett paradis här uppå jorden för mig!

5. Men sviker du mig, o, då slocknar min sol,
då brister av ångest mitt bröst,
då finnes på jorden, från pol och till pol,
ej någon, som skänker mig tröst.
Dock svär du mig, Hulda, vid himlen, som hör,
att aldrig mig glömma, vart ödet mig för,
att vara mig trogen i liv och i död,
att älska din Hjalmar i lust och i nöd!"

6. "O Hjalmar!" sad' Hulda med ljuv melodi
och slöt till hans mun med en kyss.
"Hur ofta jag 'sagt, att jag trogen skall bli!
Det samma jag svor dig ju nyss.
Dock svar jag, o Hjalmar, vid himlen, som hör mig,
att aldrig dig glömma, vart ödet än för dig,
och blott för min Hjalmar jag klär mig till brud
och bryter jag eden, så straffe mig gud!"

7. Och solen var sjunken, och fullmånen log
så milt mot vårt älskande par,
kring kullen sin dimsliöja aftonen drog,
men ännu de sutto där kvar.
Dock måste till olika hyddor de vandra,
de svuro nu högt att bli trogna varandra.
Och Hulda, hon lovar att möta sin vän
vid nästa dags skymning på kullen igen.

8. Så levde den lycklige Hjalmar en tid,
och sommaren flydde sin kos.
Med sommar'n ock flydde hans gyllene frid,
lik dalens förvissnade ros;
ty så utbrast krigets förhärjande låga,
från sörjande mö måste Hjalmar nu tåga
i striden. Men Hulda i kärlekens glöd
svor än honom trohet i liv och i död.

9. Ett år var han borta. Och glädje och liv
nu växte i riket på nytt.
Slut var nu det grymma, det blodiga kiv,
och sorgen i glädje förbytt.
Med ax och med frukter sågs jorden sig smycka,
då skyndade Hjalmar sig hem för att trycka
sin längtande brud till sitt trofasta bröst,
att byta dess saknad i sällhet och tröst.

10. Vid hemmet han mötte den åldrige Sven,
en granne, och tryckte hans hand.
"Välkommen, behjärtade yngling, igen
från strider och främmande land!"
"Tack, Sven!" sade Hjalmar. "Men hur mår min flicka?
Jag ilar till henne, och snart skall hon blicka
med himmelskt förtjusande ögon på mig.
Du hindrar mig, Sven! Jag begriper ej dig!"

11. Och Sven tog i betslet och ryckte hans häst,
den ystrade tillbaka ett steg.
"Jag fruktar, du blir ingen välkommen gäst."
Då studsade Hjalmar och teg.
"Bemanna dig, yngling, med mod för att höra,
en hälsning, som hela din glädje skall störa!
Vet då, att skön Hulda - förskräckliga bud! -
i dag är den store Sebastians brud."

12. "O himmel och avgrund!" röt Hjalmar och slog
förtvivlad stålhandskar ihop.
"Menederska vänta, jag träffar dig nog!"
Och, döv för den åldriges rop,
i sporrsträck han red till den trolösas hydda,
där fönsterna voro av blomkransar prydda
och taket gav genljud av gästernas sång
och harpor och bägarnes klang på en gång.

13. Och in trädde Hjalmar i krigareskrud,
och harporna tystna med hast,
förgrymmad han går mot sin trolösa brud
och griper i brudkronan fast.
Han sliter den vilt ur de mörkbruna håren.
Så blek, som låge hon redan på båren,
satt Hulda med dödsskräck och bävande barm
för dårade älskarens hämnande arm.

14. Brudgummen, han höjde mot Hjalmar sitt svärd,
men Hjalmar, han höjde ock sitt.
Han ropade: "Usling, blott dö är du värd!
Mitt stål biter bättre än ditt."
Som lejon de kämpade nu mot varandra;
för livet stred han och av hämnd stred den andra,
som eld lyste ögonens gnistrande par,
men saken dock oviss och oavgjord var.

15. Ung Hjalmar, han stötte sin klinga med hast
i hatad motståndares bröst.
Men denne åt honom ren dödssåret bragt,
och bleknad, med rosslande röst,
sjönk älsklingen ned vid förräderskans sida,
som icke upphörde att gråta och kvida,
när hon på den döende ynglingen såg.
Så blek som en avhuggen lilja hon låg.

16. "O, ve mig, o, ve mig, min Hjalmar jag svek!"
Hon ropte och händerna vred.
Att svärja är lätt, men det är ingen lek
att bryta så trolöst sin ed.
Och samvetskval lägrade sig kring dess hjärta,
och inom tre dagar hon dog utav smärta.
Vid sidan av Hjalmar hon jordades då
- ett brudpar de blevo i döden ändå.

17. Var gång, säger sagan, när midnatten har
sin dimmiga nattslöja sträckt
kring kullen och sövt den med vingarnas par,
står Hulda i silvervit dräkt
på platsen, där ofta med Hjalmar hon sutit,
där hon gjort de eder, som trolöst hon brutit.
Hon klagar och suckar, så tårögd och blek:
"O, ve mig, o, ve mig, min Hjalmar jag svek!"



GUSTAF CRONSELL,
f. d. kassör vid Skandinaviska Kreditaktiebolaget
i Göteborg, Alingsås.

(Visorna upptecknade 1895.)

81.

(Vistryck: O. W. Blomqvists boktryckeri 1873.)

FINGAL.

(Göteborg.)

Något långsamt.

1. Ensam i skuggrika dalen,
tätt vid en svalkande ström,
bodde, befriad från kvalen,
Fingal, en herde så öm.

2. Tyst som en vandrande stjärna,
skön som en gud i en dröm,
from som en oskuldens tärna,
som själva livet så öm.

3. Sorger och oro och smärta
och andra jordiska kval
hade ej rum i hans hjärta
och trivdes ej uti hans dal.

4. Kärlek, som plågar så många,
hade ej rum i hans bröst,
blommornas doftande ånga
och fåglarnas himmelska röst

5. voro de enda, som hade
rum i hans sorgfria själ.
Uti sin oskuld han sade:
"Himlen vill Fingal så väl."

6. Nitton år ensam han bodde
lugnt i sin fredliga dal,
drömmande saligt, han trodde
sig bo uti änglarnas sal.

7. Då såg han en morgon vid strömmen
en tärna, som låg där och bad,
skön som en ängel i drömmen,
som själva glädjen så glad.

8. Fingal gick ned till den sköna,
fattade ömt hennes hand,
drog henne upp i det gröna
tätt vid den leende strand.

9. "Skönaste flicka!" han sade.
"O, vem har fört dig till mig,
fört dig till Fingal, den glade,
som aldrig vill skiljas vid dig?"

10. Stammande sade den kvinna:
"Jag får ej bliva hos dig,
ty jag är ej någon herdinna,
och Fingal kan aldrig få mig."

11. Kinder mot kinder nu brände,
Fingal gav flickan en kyss.
Vredgad hon hastigt sig vände,
och Fingal stod ensam som nyss.

12. Han rasar och tar från sitt galler
bågen och modigt den för,
spänner den, skjuter och faller,
blickar mot himlen och dör.


82.

(Vistryck: Göteborg, A. Lindgren & Söner, 1887.)

VISPERDALEN.

(Göteborg.)

Långsamt.

1. På Falkenborg, ett slott så präktigt,
vem bodde där?
Det var en biskop, rik och mäktig,
men kall och tvär.
Han log åt andras betryckta nöd,
men aldrig gav han den arme bröd.

2. Hans dotter Klara var öm och trogen
sin älskare.
Långt bort från borgen uti skogen,
där möttes de;
där den glada Klara så mången natt
i dunkla kojan hos Vilhelm satt.

3. Från vispermannen de orden ljuder
till dotter sin:
"Klara, jag dig mitt slott förbjuder,
kom aldrig hem!
Och innan solen sin uppgång når,
jag genast Vilhelm i bojor slår."

4. Det viskar i den stilla dalen.
Vem viskar där?
Det är ett slag av näktergalen,
det bäcken är.
Nej, bäcken stannat, tyst fågeln är,
det är väl annat, som viskar där.

5. En jungfru satt med en krans i håren
vid Visperbäck,
som ängeln mild, som en ros om våren
så frisk och täck.
Hon viskar trogen: "Min natt var lång,
så hemsk är skogen, Kom hem en gång!"

6. Det suckar i den stilla dalen.
Vem suckar där?
Det är väl duvans suck i alen,
det floden är.
Nej duvan lilla ej suckar så,
och Ren är stilla. Vem suckar då?

7. En yngling inom fängselmuren
i mörker satt,
han suckade, och kring naturen
ljöd sucken matt:
"Jag kommer, Klara, men när vet gud.
Låt kedjan svara! Hon är min brud."

8. Den fångne yngling dog i bojan
På Falkenborg,
och vispermön i dunkla kojan,
hon dog av sorg.
När svanen landar på blommigt skär;
de trognas andar än mötas där.

9. Då solens första strålar glimma
på klippans rand
och tysta silverfiskar simma
vid stenig strand,
envar, som fiskar, än höra kan,
att när hon viskar, så suckar han.


83.

DEN OLYCKLIGE EMIGRANTEN.

(Melodi som föregående. Texten från Halland.)

1. Jag står en främling i nya världen,
långt bort från hem,
jag älskat nöjen och sökt blott flärden,
jag funnit dem;
men blott bedrägliga äro de,
och efteråt först fick jag det se.

2. Jag är nu skiljd ifrån fosterjorden,
i jämmer bragt,
jag har ej lyssnat till goda orden,
som man mig sagt,
för den skull står jag en usling här
likt kastat vrak uppå öde skär.

3. Jag tänkte blott att få rik'dom skörda,
som lyckan gav,
i stället fick jag en tyngre börda,
en tiggarstav.
Jag kunnat varit förutan den,
till släkt och syskon jag vill igen.

4. Min bamdomstid, som nu är förliden,
får jag ej mer.
Mot nya da'r förs jag fram i tiden
som andra fler,
lik flyktingen från sin lugna strand
av stormen drives till okänt land.

5. Ack, när jag tänker på flydda dagar,
på mor och far,
och mitt samvete mig då anklagar,
var gång jag har
emot föräldrarnas vilja gjort,
olydig varit, som jag ej bort!

6. Ja, mina syskon och barndomsvänner,
de finns ej här,
här är knappt någon, som mig känner
som fordom där.
För min olydnad, har jag förstått,
att jag fått skörda det, jag utsått.

7. Min kära hembygd och barndomsställen
jag saknar här,
där som så ofta jag lekt om kvällen,
ja, även där,
min barndomsskola, den, som jag lärt
det, som för mig är så dyrt och kärt.

8. Jag ville hem, om blott mynt jag hade,
nu kan jag ej,
en timme räknas ibland de glade.
Ack nej, ack nej!
O hem, du är ju min högsta skatt,
på vilken förr jag ej värde satt!

9. Adjö, I skogar, I berg och dalar,
I bäckar små,
där jag har haft många glada dagar!
Jag får ej gå
till fadershuset i Svea land
att trycka syskons och vänners hand.


84.

(Vistryck: Karlshamn, E. G. Johansson, 1872.)

AMANDA OCH HERMAN.

(Göteborg.)

Måttligt fort.

1. Amanda satt med en krans i håren,
som ängel mild och som ros om våren,
när Herman henne sin trohet svor;
men falskhet uti hans hjärta bor.

2. Amanda gångar sig ner till parken
att plocka blommorna uppå marken,
att binda kransar, det bad hon om,
men allt förgäves, ej Herman kom.

3. Amanda gångar sig ner till porten,
där fick hon 'se, vad hon icke trodde,
där fick hon först sina ögon opp,
fick se sin Herman med en ann' gå bort.

4. "O Herman, Herman, vänd om tillbaka
till din Amanda, den du försakar!
O Herman, Herman, vänd om igen
till din Amanda, din trogna vän!"

5. "Dig, Amanda, ej mer jag älskar,
ty Elin haver mitt hjärta fängslat,
ty Elin är min hulda brud.
Gråt ej Amanda, nu är det slut!"

6. Amanda dignar då ned till jorden.
"O himlars gud, vad är jag vorden!
Nu har du glömt din Amanda bort.
Må gud belöna dig innan kort!
7. O Herman, Herman, ditt hårda hjärta,
det får väl lida med all min smärta.
Må gud allena straffa dig,
som är otrogen emot mig!"

8. Amanda gångar sig ned till stranden,
hon tager avsked med vita handen:
"Adjö, farväl, min otrogna vän,
vi träffas åter i himmelen!

9. O Herman, Herman, vad jag dig beder:
Var ej otrogen mot den, du äger,
att det ej tager ett sådant slut
som din Amanda, du ägt förut!"

10. Himlens stjärnor på himlen blänka,
himlens klockor i himlen klämta.
Det ropar någon uti mitt bröst :
"Vem har jag, som vill ge mig tröst?"

11. Amanda gångar sig ned till sundet,
där fick hon se, en båt låg bunden,
hon löste båten och seglar av,
och utpå havet blev Amandas grav.

12. Amanda störtade ned i djupet,
då var hon klädd i det klara ljuset,
den vita klädning hon på sig bar,
som man i oskulden alltid har.



85.

(Fröken Ida Cronsell, Göteborg.)

Ej fort.

1. Stick ut, min båt, med förlig vind
allt över vikens klara vatten
så obemärkt, som skogens hind
framilar i den tysta natten!
Min flicka re'n på fjärran strand,
hon vinkar med sin vita hand.

2. Hon vinkat länge. Hjärtat slår
oroligt inom barmens galler,
och ifrån ögat sakna'ns tår
på kindens röda rosor faller.
Flyg därför milda västanvind,
kyss tåren från min flickas kind!

3. Vad det är skönt på fridlyst sjö
att segla fram i tysta kvällen
och tänka på sin hulda mö,
som sitter drömmande på hällen
och speglar sina lockars svall
i vågens strålande kristall.

4. Det går, det går med lustig fart,
men tanken ändå före hinner.
Och nu år jag vid målet snart,
där jag min hulda flicka finner.
Ligg båt och vila dig vid strand!
Jag ilar i min flickas famn.


86.

(Göteborg.)

Lifligt.

1. "Siri, Siri, dottera mi!
Per i Lia friar te dig,
och honom så skall du hava.

2. Honom vell ja' du skall ta
om du honom kunne få
te din äkta make.

3. Han har hus och han har går',
han har kor och han har får,
därtill så har han pengar."

4. "Nej, mi' mor, det gor ja' ej,
om han vore goer som fem
och riker därtill som tio.

5. Förr an ja' tar ett gubbafä,
förr ska ja' ta ett spikevedträ
och lägga breve mi' sia!"

6. "Siri, du har så lite vett,
du bräker värre än ena get.
Packa dej ut på dörra!

7. Gubben, han är en gammal man,
han ej länge leva kan,
sedan så får du välja.

8. Sedan så får du välja dej ut
en liten rask och hurtiger gut
te din äkta make."

9. "Tack mi' mor, för dessa or',
di bäste ja' nånsin hört av mi' mor
i alla mina dagar!

10. Gubben må komma, när han vell,
han ska få mett jakor' därtell.
Bröllopet må tillredas!"

11. Gubben, han kom samma da',
allting var redo, gubben fick ja,
bröllopet blev tellagat.

12. Bröllopet stod i dagarna tre.
Bruden ville ej på brudgummen se
eller gå me'n åt sänga.

13. Bruden, hon stod så gulvit å gråt,
kunde ej lida gubben åt,
utan satte sig ner vid skivan,

14. satte sig, där de ungkarlar satt,
till att avhöra deras prat,
till att förbida tiden.

15. Gubben, han ställde sig vid ett bord,
kunde alls inte tala ett ord,
utan begynte skrika:

16. "Trösta å hjälp mej, arme man,
nu har ja' mist bå' vett å förstand,
nu har ja' fått min like!

17. Flecka', som ja' tänkte skulle bli min,
hu ä' så full å falskhet i sinn',
hu vell ha sej en annan."

18. Gubben, han levde i tjugu år.
När Siri sen skulle lägga'n på bår,
så var hon en käring redan.

19. Sen fick hon sej en hurtiger gut,
som dundra' och ropa': "Käring, vet hut!"
Och klappade pigan sedan.

20. Första barn som Siri fick,
födde hon upp med surkål och drick,
tvätta' det rent med aska.

21. "Hälsa Petter, när I får se'n,
att han går hem och smörjer sitt låghalta ben
och smekar sin brännvinsflaska!

22. Om han är kär och gifta sig vill,
skall han få bli min sjunde man,
det vill jag honom unna."


87.

(Farstorps församling i Skåne.)

Lifligt.

1. Husaren kom åter från kriget och hem,
hurra!
Han gick in på ett värdshus, han åt och han drack.
Värdinnan, hon gick uppå golvet och grät.
Hurra! hurra! hurra!

2. "Säg, kära värdinna, vad gråter du för?
Gråter du för vinet, som på bordet står,
eller för det, att du inga penningar får?"

3. "Jag gråter ej för vinet, som på bordet står,
ej heller för jag inga penningar får.
Jag hade en man för femton år,
jag tror, det är den, som framför mig står."

4. "Vad är det för barn, som på golvet gå?
När jag reste från dig, då hade du ett,
nu haver du fem, vem kännes vid dem?"

5. "Vad var det för ett brev, som där kom till mig?
Där stod, du var död och begraven försann,
därföre så tog jag en annan till man.

6. Hur skall vi då dela de barnen små?"
"Den äldste gossen, den tar jag till mig,
de övriga fyra, dem lämnar jag dig.

7. Se, ryssen har åter förklarat ofred.
Hurra!
Med gossen vid sidan och svärdet i hand
nu drager jag åter till främmande land.
Hurra! hurra! hurra!"


88.

(Göteborg.)

Lifligt.

1. Lille gossen på tullebacken
med gröne rocken, galon om hatten,
han fria' till mej.
Och när han kommer ut i porten,
så slog han näsan mitt i lorten,
och det fröjda' mej.
När rågen blir mogen,
så höger som skogen,
då gifter jag mej.
89.

(Visan meddelad av fru Mathilda Bergström, 75 år gammal,
som i sin barndom hörde henne sjungas av en gubbe från Bohuslän.
Finns i vistrycket från början av 1800-talet.)

(Göteborg.)

Lifligt.

1. Sandals Nisse vid ett hurtigt mod,
han månde sig uti älskogstankarna gånga.
Så fick han se, var Kari stod
vid herrgårdsgrinden och locka' grisarna många.
Han sade:
"Jänta, vill du töva, vänta,
vill du vara trogen,
jag är redobogen
till att älskogen sköta!"

2. Och Kari lilla, hon neg och ler
hon tänkte: "Säll är mig den älskliga dagen.
Min kära Nisse, ett jag dig ber,
du låt mig ej på din kondition bli bedragen!
På din begäran,
men på ord och ära,
vill jag dig nu svara,
som det tyckes vara,
du, min rosande blomma.

3. Du köp mig handskar och tyska skor
och kattunströja och psalmboka den fina!
Gå sedan hem till far och mor
och säj, jag kommit i älskogstankarna dina!
Så ska vi lova
hos varandra sova
och snällt arbeta,
med varandra streta
med stor glädje och gamman.
4. Och brudepigor sku vi också ha,
som ska bli Elsa och Mattes Lisa vid Bäcken
och lilla Ingrid vid Stora Va
och Anders Nilsas Kari vid Fläcken,
så Arstu-Anders
och Tekanders.
Ack, här blir lustigt!
Ölet är så mustigt,
och brännevinet är pepprat.

5. Och gå till prostfar i första ny
och ta ut lysning och ge till Klockare-Pelle!
Kom sedan hem till Svinsta by!
Låt se, du tar ingen annan uti ditt ställe,
varken Per i Hamra
eller Jöns i Slamra!
Det kan så vara,
men inte ska du spara
någon flit till vårt gifte!"

6. Och första gången, som här var lyst,
så kom kvinnfolka och sa, att Kari var trinner.
Men Kari ville, här skull' vara tyst,
och alla grannar skällde ut, hon var stinner.
Kari svor och neka':
"Det ska ingen säga,
jag ska lustigt springa
och så muntert svinga
med de herrgårdsmunsjörer."

7. Men, när som Nisse det veta fick,
så vart han viller, tog luvan, slog den i bänken
och genast han till prostfar gick
och bad, att han skulle lösa upp denna länken.
"Mellan mej och Kari
har en annan varit,
som gjort mycket illa,
nu är hon på villa.
Skam ta mej, om jag tar'a!"



EMIL EDGREN,
organist i Lerums församling i Västergötland.

(Visan upptecknad 1896.)

90.

KNALLAREVISA.

Hurtigt.

1. Si god dag i denna stuga!
Mycke tack skall ni ha för sist!
Här ä många rara flickor,
en skall bliva min förvisst.

2. Ja, här ä många fina flickor
uti detta muntra lag,
här ä ena, som heter Stina,
det är den likarste, tycker jag.

3. Henne vill jag önska lycka
uppå hennes namnedag.
Må hon för mig fatta tycke
och för mig få ett gott behag!

4. Jag ä en knallare ifrån Breda,
jag ämnar söka mig en van,
här får jag min sak utreda,
säkert lär jag finna den.

5. Uti Rångedala socken,
där har jag en präktig gård,
aldrig super jag mig drucken
intet heller ä jag snål.

6. Vilken, som vill bli min kvinna,
den skall må som ena fru,
sitta hemma, väva, spinna,
dricka kaffe och grannlåt sy.

7. Si på knallarens röda mössa
och på hanses fine hatt!
Då han vill sin flicka kyssa,
kan ni hålla er för skratt!

8. Men jag fruktar för er valer,
medan jag nu far min kos.
Kom ihåg, jag har granna schaler
och mera grannlåt, min lilla ros!

9. Men om mitt hopp skulle bli förvandlat,
det torde hända, jag finge korg,
si, då slutar jag upp att handla,
säkert dör jag utav sorg.



JOHAN ERICSON,
född i Karlshamn, landskapsmålare, Göteborg.

(Visorna upptecknade 1895.)

91.

Måttligt fort.

1. När jag var en liten dräng,
då skulle jag gå och fria,
jag fria' till en gammal kär'ng,
jag trodde, det var en pia.
Och aldrig fick jag dagero
och aldrig fick jag nattero
för kär'ngen.

2. Första natt, vi låg ihop,
så kysstes vi å klappa's
och andra natt, vi låg ihop,
så betos vi och nappa's.

3. Och tredje natt, vi låg ihop,
så bet hon mig i örat.
Det vara' väl i fjorton dar,
som int' jag kunde höra.

4. Och fjärde natt, vi låg ihop,
så bet hon mig i näsa',
det vara' väl i fjorton dar,
som int' jag kunde fräsa.

5. Så tog jag mig min lilla båt
och segla' ut på havet,
och kär'ngen tog sitt grynesåll
och segla' ner i kvavet.
Och då så fick jag dagero
och då så fick jag nattero
för kär'ngen.

6. Så satte jag mig i högsta träd
och bröt av stora grenar,
och kär'ngen låg på havets djup
och välta' stora stenar.
Och då så fick jag dagero
och då så fick jag nattero
för kär'ngen.


92.

(Vistryck: Sala, G. A. Lindgren, 1861.)

KRINOLINVISA.

Måttligt fort.

1. Vad är en ynglings högsta tröst?
Jo, kärleken och vin!
Vill trycka flickan till sitt bröst,
kan ej för krinolin.
Han älskar druvans ädla saft
och drömmer om en kejsarskatt.
För tralalalalala lalalala!
För retfull krinolin.

2. När flickan kommer uppå bal
med yvig krinolin,
då viskas överallt i sal'n:
"Vad hon är grann och fin!"
Som en ballong hon föres kring,
och krinolinen gör sin ring,
som tra la, tra la, tra la!
O sköna krinolin!

3. På gatorna ses pigorna
med stora krinolin,
de likna vill mamsellerna,
men trippa liksom svin.
Vad vore alla moderna,
om de ej togs av damerna?
Som tra la, tra la, tra la!
O retfull krinolin!

4. Vad är en kupa mera lik
än just en krinolin!
På svärmar är den mycket rik,
men ej på många bin.
På gatorna man överallt
ser kavaljerer göra halt,
som tra la, tra la, tra la!
För retfull krinolin.

5. I herrar, tagen stövlorna,
som gå till edra knän,
ty annars ni av fjädrarna
kan skada edra ben!
Ja, sådan egenskap den har,
ja, sådant händer alla dar,
som tra la, tra la, tra la!
För retfull krinolin.

6. En krinolin då nytta gör,
när de sig sätta ner,
som vinterbåge den sig för.
Vad vill man önska mer
än att få skåda formerna,
som döljas under kjortlarna!
Som tra la, tra la, tra la!
Nu slut med krinolin.



ANTON FREEMAN,
född i Harestads församling i Bohuslän, teckningslärare i Göteborg.

(Visorna upptecknade 1895-1896.)

93.

KRÅKVISAN.

Måttligt.

1. Och bonden, han gick uti hasselskog,
faluläj!
Där såg han en kråka, som satt och gol,
fale lule lullan läj!

2. Och bonden, han vände då om igen:
"Aj, aj! Den kråkan, hon biter mej!"

3. Men gumman, hon satt vid sin spinnrock och spann:
"När hörde du väl kråkan bita en man?"

4. Och bonden, han satte sin båge för knä
och sköt så den kråkan i högsta trä.

5. Och kråkan den förde han hem i sitt hus,
av talgen så stöpte han tolv pund ljus.

6. Av fjådrarna gjorde han bolster till säng,
så att det räckte till piga och dräng.

7. Av stjärten han gjorde en solefjär,
som töserna bruka i vackert vär.

8. Och köttet, det salta' de ner uti kar,
förutom en surstek, som gömdes till far.

9. Av tarmarna snodde de långa rep,
av fötterna gjorde de dyngegrep.

10. Av halsen så gjorde de en låtande lur,
han lät mycket värre än herregårds tjur.

11. Av skrovet så gjorde de ett gångande skepp,
det största, som uppå det havet gick.

12. Av gumpen så gjorde de en skräddarsyring,
faluläj!
Den kråkan var nyttig till mången god ting,
fale lule lullan läj!

(Talas) sa jag.


94.

Långsamt.

1. Av hjärtat jag dig älskar i all min levnads tid,
men det kan jag väl veta, jag får visst aldrig dig.
Själv du mig haver lovat, att du skall trogen bli,
men jag är alltför fattig, det kan väl aldrig ske.

2. Ack, om jag kunde beskriva den kärleken så svår,
som mången väl får bära uti sin ungdoms år!
Den, som sin vän bortmister, sin glädje ej mer får,
en sådan sorg och ängslan allt annat övergår.

3. Men om det skulle hända, att du mig har bortglömt,
fast jag så många gånger för dig har suckat ömt;
ditt hjärta du mig givit, det har du tatt igen
och har det så bebundit allt med en annan vän.

4. Vart skall jag taga vägen, var skall jag finna ro,
när du mig övergiver, var skall jag finna bo?
Hos fåglar uti skogen allt uppå ensam kvist,
som turturduvan klagar, när hon sin maka mist.

5. Som solen, hon skönt lyser på himlarunden klar,
så brinner ock den kärlek, som du själv upptänt har.
Ack, om jag kunde sluta dig alldeles ur mitt sinn',
då en annan dig skall äga och du blir icke min!

6. Fast mången kan väl tänka uti sitt sinne så,
här finns väl flera gossar, om jag dig ej kan få.
Men denna kärlekslåga, som du själv upptänt har,
kan aldrig mer utslockna, förrän jag läggs i grav.

7. Mina tårar hava runnit. Men gud mitt vittne är,
att jag ej övergiver den vän, jag håller kär.
Jag önskar att få möta dig allt uti himmelen,
för det du här i tiden har var't min bäste vän.

8. Men herren kan väl löna den, som otrogen är.
Den, som en sådan falskhet uti sitt hjärta bär,
ja, den kan ej bli olönt hos gud i himmelen,
för det han här i tiden var falsk uti sitt sinn'.

9. Mitt hjärta bär stor ängslan, jag suckar ganska tungt
och ville gärna bära all motgång, du mig unt;
men gud, som är min glädje, då jag bedrövad är,
han kan oss båda hjälpa att leva var för sig.

10. Nu slutar jag att sörja. Adjö, min vän så kär!
Jag önskar dig all glädje, som uti världen är;
jag kan ej annat göra än bedja gott för dig,
fast jag med sorg och ängslan får vandra all min tid.

11. Nu slutar jag min visa och ändar så min sång
och beder till den högste, att tiden ej blir lång.
Den gossen, som sig tänker en trogen flicka få,
han bör den loven hålla, som hon kan lita på.


95.

FISKARGOSSEN.

Lifligt.

1. Var morgon jag ilar så glad ner till strand
och skjuter min fiskarebåt ifrån land.
Och båten, den gungar så lätt över sjön,
stannar där nere vid ryssjan vid ön.
Skynda då på!
I båten vi få
fiskar från nätet, båd' stora och små.

2. Och längst ner i viken, där björken står vit,
skymtar bland tallen, den gröna - o dit!
O, dit mina tankar, de ila ibland!
Om söndag så styr jag min båt till din strand,
där aspar och lind
susa för vind
flickan där bor, i vår blir hon min.

3. Och vassen, han står där så grön invid strand,
och fåglarna sjunga så kärligt på land,
och hyddan, hon skymtar, bland bergen hon står.
Skynda dig, båt, du där vila dig får!
Ljuvligt det är
få gunga så här
vaggande båten till den, man har kär.

4. Och flickan, hon gångar så glad ner till strand
att möta sin älskling, att räcka sin hand
och slutas av honom så troget i famn,
där drömma om kärlek och viska hans namn.
"Gosse, du är
mig trogen och kär
en gång i världen och sen aldrig mer!"


96.

AMERIKAVISAN.

Hurtigt.

1. Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
som fågeln här bortflyger, när sommaren är slut;
han kommer en gång åter, när våren skrider fram,
men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland.

2. Vi tänkte att förljuva det sista livets slut,
liksom att komma längre, än herren stakat ut;
vi reste ifrån Sverige med något övermod,
vi kände ej det öde, som för oss därute stod.

3. Vi reste igenom den engelska ort
på vagnar och banor som fåglarna så fort.
Det var så skönt att skåda och landet få bese,
men vi fördes så snart den lokalen förbi.

4. Och när vi kommo till den Liverpolska hamn,
begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram;
det blev en hjärtans sveda i bröstet på var en,
det taltes nu om Sverige och om vårt förra hem.

5. Här lades våra pengar tillsammans på en gång,
en växel sedan köptes uppå en engelsk bank,
vi fingo dem utbyta mot guldet klart och fint,
men att få dem tillbaka, det var oss nu förment.

6. Det skickades nu före till Nyorks ränteri,
man fick dem aldrig skåda, man fick dem aldrig se;
ty när man kom att fordra, var myntet taget ut,
då blev en ryslig klagan, som skrives om till slut.

7. Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav,
det var för oss att skåda liksom en öppen grav,
och födan, som vi fraktat ifrån vår svenska jord,
den blev oss nu förbjudet att taga med ombord.

8. Här talas och här skrytes: "I fån ju må så väl,
här fattas eder intet till kropp ej heller själ."
Det fick man sedan finna, hur man bedragen var,
när hungern kändes komma, som icke livet spar.

9. Och när vi hade seglat en vecka eller två,
ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå;
vi kund' ej se varandra, knappt andas eller gå,
det var en faslig plåga för stora och för små.

10. Nu styrdes det åt norden, mot isens kalla berg,
då blev en ryslig kyla, som gick till folkets märg;
vi kunde oss ej bärga ej heller våra barn,
ty kölden var nu värre, än vi var hemma van'.

11. Nu styrdes sen åt söder, till söderns varma vind,
där solen sönderbrände vår bleka, magra kind;
nu klagas och nu gråtes, men ingen lidring var,
ty solen här nu brände, så skarp och het och klar.

12. Nu blir en ömklig hunger, med sorg och gråt och gny,
en jämmer, som sig tränger till himlens höga sky,
och döden fasligt härjar på folket inom bord,
man ser de döda kastas i havets vida flod.

13. Ett är det nu, som grämer mitt hjärta till min död,
att se de arma barnen här gråta efter bröd!
Vi kunna dem ej hjälpa, ej lindra deras nöd,
de måste nu få gråta och sedan därpå dö.

14. Här fanns väl ock ett hjärta, som var av hårda sten,
jag ryser, nar jag nämner den engelska kapten,
liksom ett djur i skogen, som rovet griper an,
det var djävulskt foster, han var av själva fan.

15. Vi såg nu ganska tydligt, och det är även nog,
att han med flit och vilja oss efter livet stod;
att bringa oss till döden, det var hans högsta lust,
det odjuret hade gripit ett rov från Sveas kust.

16. En fader måste bära sitt barn i famnen upp
och det från däcket kasta i vida havet ut.
Det måste då väl tagit hans hjärta ganska svårt,
ty döden genast klappade på faderns hjärta hårt.

17. Och när vi äntligt strävat till Kvebäcksstranden fram,
där möter oss koleran, där stupar mången man;
där var en ryslig jämmer med kvinnor och med män,
ty alla lågo sjuka och bars i land med säng.

18. Om någon förr har skådat de mänskor, som var kvar,
han hade säkert vågat, de ej desamma var.
Se de förfallna kroppar med blekhet uppå kind
och ögat uti pannan, fördunklat, fallit in!
0
19. O, herregud, bevara var mänska på var jord
att ge sig så i fara och tro kolp'törers ord!
Det är ett kylningspulver att här få taga in
för dem, som ämnar resa och har ett flyktigt sinn'.

20. I Sverige var av ålder ett folk så fromt och gott,
men av naturen kommer, att de ofta spelat lott
och låtit sig bedraga och kommit illa ut,
det skett i forna dagar, det sker ock nu till slut.

21. En allmakt nu så lagat, vår gud har så beställt,
att ogräs skall uppryckas här på vårt Sveas fält,
som bindas skall i knippor och sedan sändas ut
till långt avlägsna länder att högmod rota ut.


97.

Variant till nummer 54.

Lugnt.

1. En visa vill jag sjunga från Sveriges norra gräns,
som nyligen har timat här i norden,
allt om en unger sven,
som dödat har sin vän
allt för en sådan kärlek stor på jorden.

(Vistryck: Ekesjö, A. Nilsson, 1859.)

1. En visa vill jag sjunga om Sveriges norra gräns,
som nyligen har timat uppi Norden,
en ung och rasker dräng,
som mördade sin vän
allt för så mycken kärlek här på jorden.

2. Vid nitton års ålder, med glatt och trofast sinn,
han valde sig en vän, han som andra.
Den vännen höll han kär,
som ungdom göra plär,
men, att hon älskar andra, han vill klandra.

3. Det var en lördagsafton en gång, då han for ut
med andra granngårdsgossar sig förnöja,
han aktar ingen möda,
han ville över sjön,
hans båt ses över vågen hurtigt plöja.

4. Men när han kom till vännen, så slapp han inte in.
Då börjar han att rasa utav sinne
och med ett kraftigt hugg
han dörren bryter upp,
men finner då en främling för sig inne.

5. Så går han i förstugan, en yxa hittar på
och utan skonsmål bägge två han mördar
med tvenne starka hugg,
så blodet strömmar ut.
Men ångerns känsla strax hans hjärta skördar.

6. Då börjar han att gråta och ville sen gå ut,
men dörren hålls igen av andra gossar.
Sen vänder han sig om,
igenom fönstret sprang
och ner till sjön att båten genast lossa.

7. Sen tog han en bit krita och skrev på båtens stam:
"Adjö, adjö! Jag kan ej längre leva!
Min vän, hon döder är,
nu har jag ingen kär,
men syndens dom, för den mitt hjärta bävar."

8. Så gav han upp sitt unga liv i böljornas djup,
med sammanknäppta händer igenfinnes.
Av kärlek får man sorg
och en förtidig grav.
I, vänner, tag er händelsen till minnes!


98.

Långsamt.

1. Jag gick mig ut en aftonstund,
spatserande i grönan lund,
där fick jag se den vän så fin,
som aldrig går utur mitt sinn'.

2. Den vackre vän, jag mig utvalt,
den har jag älskat över allt,
den, trodde jag, skull' blitt min tröst
och vilat vid mitt trogna bröst.

3. Den vännen jag ej glömma kan,
men hon gav hjärtat åt en ann'.
Så ofta jag i lunden går,
jag fäller där så mången tår.

4. Där kom till mig en vandringsman,
han sade dessa ord försann:
"Ack, varför gråter du, min vän,
har du då ingen tröst igen?

5. Gråt inte du, min lilla vän,
ty skaparen, han lever än
och han belönar dig igen
och straffar den, som narrat dig."

6. Farväl, min far, farväl, min mor,
farväl, min syster och min bror,
farväl, min vän, ostadig vän!
I himmelen vi råkas än.



99.

(Vistryck: Köping, G. A. Lindgren, 1859.)

DALGOSSENS KLAGAN.

(Melodi som föregående.)

1. Den, som i världen fattig är,
vill ingen mänska hålla kär.
Men älska gud i all min tid,
så får jag nog till evig tid.

2. En visa jag nu sjunga skall
allt om en kärlek, som blev all.
Den sken för mig som himlen klar,
men vänt sig nu i mulna dar.

3. Gud give, att den mulna dag
för mig som solen må bli klar,
att de dock alla klarnar opp,
tills jag i graven bäres bort!

4. Jag skänkt mitt hjärta åt en vän,
men jag fick det så svårt igen,
det ömkliga nu sårar sig
och svider ständigt uti mig.

5. Om jag mitt hjärta till gud skänkt,
han visst sig aldrig från mig vänt.
Den vännen, han tar opp till sig,
behåller han till evig tid.

6. Jag ej en fattig gosse är,
jag höll ej rätta vännen kär;
fast jag ej rikedomen har,
jag har dock gud till vän och far.

7. Om tusen tungor det mig sagt
och det uppå mitt hjärta lagt,
jag har ej nånsin kunnat trott,
så stor falskhet i hjärtat bott.

8. Det tycks i världen vara svårt,
när vänner skiljas åt med gråt;
men snart uti den mörka grav
skall dessa tårar torkas av.


100.

Måttligt fort.

1. Jungfrun gångar sig åt högaste berg,
skådar ned i den djupaste dal,
då fick hon se ett gångande skepp,
uti fallerallera, uti hoppsansa!
Som fullt av matroser var.

2. "Och hör ni, min käraste moder,
ge mej en sjömatros,
ge mej den med de ljusbruna lockarna,
uti fallerallera, titi hoppsansa!
Så lever jag så lycklig och glad!"

3. "Ack, hör du, min käraste dotter,
ingen sjömatros må du ta;
ty, när som matroserna bortresa,
uti fallerallera, uti hoppsan sa!
Så sitter lilla vännen där kvar."

4. "Och hör ni, min käraste moder,
ge mej då min arvedel!"
"Den haver din fader bortrusslat,
uti fallerallera, uti hoppsansa!
Uti kort och tärningaspel."

5. "Och haver min fader den bortrusslat
uti kort och tärningaspel,
då packar jag tillsamman mina kläder,
uti fallerallera, uti hoppsansa!
Sen så reser jag med lilla vännen min."
101.

Variant till nummer 59.

PIGAN, SOM TRAMPADE PÅ BRÖDET.

Lugnt.

1. Med sorgse ton jag sjunga vill
om ett förfärligt under.
I, som det hör, märk noga till
och minns det alla stunder!
I Sibau by, vid Pene strand,
I Pommeren, det väna land,
är denna saken händer.


102.

(Vistryck: Stockholm, J. Hörberg, 1824.)

ALONZO DEN TAPPRE OCH SKÖN IMOGENE.

Måttligt.

1. En krigsman så båld och en fröken så grann,
de sutto tillhopa i det gröna.
De sågo med ömma begär på varann';
Alonzo den tappre så kallades han
och hon Imogene den sköna.

2. "Ack", suckade han "då i morgon jag går
i främmande länder att strida,
snart rinner för mig mer ej saknadens tår,
en rikare friares hälsning du får,
och han får mitt rum vid din sida!"

3. "Tyst grymme, tyst grymme!" var Imogenes svar,
"och upphör att orätt mig göra!
Den heliga jungfrun till vittne jag tar,
att, lever du - dör du, min hand, mina dar
blott dig eller ingen tillhöra.

4. Om nånsin begärets och fåfängans bud
mig från min Alonzo förleder,
mitt högmod, min falskhet, den straffe då gud!
Din vålnad hos mig, i min brudliga skrud,
då sätte sig, fordre tillbaka sin brud
och rycke i graven mig neder!"

5. Den tappre sig slet från den sköna i gråt
och drog till de heliga landen.
Men knappt årets tider följt solvarvet åt,
så kom en baron uti glänsande ståt
och tillböd åt Imogene handen.

6. Hans skänker, hans guld, hans förledande skick
snart kommo dess eder att vackla,
han störde dess hjärna, han tjuste dess blick,
dess flyktiga hjärta i snaran han fick,
och snart tändes bröllopets fackla.

7. Och nu hade prästen välsignat vårt par,
ren dracks ur det guldprydda hornet,
och bordet sitt överflöd sviktande bar,
och löjen och skämt gåvo liv åt envar,
när - tolvslaget dånar från tornet.

8. Då hos Imogene med häpnad blev spord
en främmande sitta obuden,
orörlig han satt, utan liv, utan ord,
hans ögon ej vändes kring gäster och bord,
han hade dem spända på bruden.

9. Hans hjälmhatt var sluten, gigantisk hans längd,
hans rustning var svartgrå som jorden;
all fröjd vid hans syn är ur högtiden trängd,
och blå brinner lågan från lampornas mängd,
och hundarna fly under borden.

10. Med tystnad och rysning envar honom ser,
av skräck sitta gästerna stela.
Till slut sade bruden med bävan: "Jag ber,
fäll, tappre herr riddare, stormhatten ner
och värdes välfägnaden dela!"

11. Hon tystnar. Och riddarn, som bruden befallt,
lät hjälmen från huvudet falla.
Men gud! Vilken syn, vad förfärlig gestalt!
Vad ord måla häpna'n, som rår överallt!
- En dödskalle visas för alla!

12. Och upp sprungo alla med skräckfulla rop
och fasa och vämjelse kände:
Av rysliga maskar en slingrande hop
kröp ut och kröp in genom tinningens grop,
när spöket till bruden sig vände.

13. "Se upp! Känn Alonzo!" var vålnadens ljud.
"Förräderska, minns dina eder!
Ditt högmod, din falskhet, dern straffar nu gud;
min vålnad hos dig, i din brudliga skrud,
nu sitter och fordrar tillbaka sin brud
och rycker i graven dig neder."

14. Sin arm kring den häpna nu lindade han,
forgäves dess jämmer man hörde,
och fort med sitt rov genom jorden försvann,
ej någonsin åter man Imogene fann,
ej spöket, som henne bortförde.

15. Snart dödde baronen, och alltsen dess slott
stått öde i långliga tider,
ty sagorna säga, att Imogenes lott
är där att till eviga straff för sitt brott
begråta det öde, hon lider.

16. Vart år fyra gånger hon syns där igen,
när midnatten spänt sina vingar,
med bröllopsvit skrud hon då visar sig än
och skriker, när Benrangelsriddarn i den
kring dånande golv henne svingar.

17. Kring dem dansa spöken med rysliga skrål,
som blod utur dödskallar dricka,
och stöta tillhop var sin multnade bål
och tjuta: "Alonzo den tappre, din skål,
och skål för din trolösa flicka!"


103.

Raskt.

1. En bygdens tärna, sjutton år,
så blomstrande och skön,
förnäma sprättars anbud får,
men hör ej deras bön.
Med gods och guld och pärleskrud
de locka henne ej.
När hundra sucka: "Bliv min brud!"
Hon svarar hundra nej.

2. Hon är så god, hon ömt och gott
om alla mänskor tror,
och hennes hjärta klappar blott
av kärlek till sin mor.
Att lydig, kärleks£ull och from
förljuva hennes lopp -
se där dess glans och rikedom,
dess ära och dess hopp!

3. Kom så en yngling, känslofull,
förutan gods 'och guld,
och sade: "Vill du bli min brud,
förutan guld och skrud?
Jag vill bli sonen åt din mor,
om du mig håller kär.
Min hydda är ej grann, ej stor,
men vänner trivas där."

4. Och flickans kind i purpurbrand
sitt blyga ja har sagt,
och gossens hand i flickans hand
har modern redan lagt.
Nu sjunger han i fridfullt tjäll,
med moder och sin brud:
"Den dygdige har lycka nog,
förutan guld och skrud."


104.

Lifligt.

1. Å köra vatten å köra ve
å köra tönner över hea
å köra vem, som jag köra vill,
jag körer jänta, mi' ega.
De röde rosor å de ögon blå,
de vackre jänter håller jag utå,
helst när jag får den, jag vill ha,
då är det lustigt att leva.

2. Det står ett träd i min faders gård,
det har så underliga grenar.
Å bliver jag inte gift i år,
så vill jag bliva allena.

3. Å gud välsigna vår gamla mor,
som går på golvet å lullar!
Hon tar ifrån mig de tomma glas
å sätter för mig de fulla.
De röde rosor å de ögon blå,
de vackre jänter håller jag utå,
helst när jag får den, jag vill ha,
då är det lustigt att leva.


105.

Hurtigt.

1. En jägare gick ut att jaga, jaga, jaga,
en jägare gick ut att jaga
allt på en äng så grön.
Så sjungom vi alla fallerallera, fallerallera, fallerallera!
Så gå vi till Amerika, Nordamerika.


106.

Hurtigt.

1. Hej, dunkom, så länge vi levom!
Sjungom, spelom, havom lustigt varje dag!
Hej, drickom och kurtiserom!
Så har far min gjort och så gör även jag.
För nitton daler i dag och tjugo daler i går,
för nitton daler i dag och tjugo daler i går,
och sen så har jag en riksdaler kvar.

2. När jag ser, hur flickorna svänga,
flyger tanken strax bort till min lilla vän.
Ljuvliga klinga då mina strängar,
aldrig tror jag, hon glömmer mig igen.

3. Ack, den flickan, vad hon var söter,
som en fager lilja uppå en grön ång!
Ögon hade hon, som gjorde mig blöter,
kasta' dem på mig, jag, lyckelige dräng!

4. Flickor och vin fröjda spelemans hjärta,
lyckligt han sig genom denna världen tar.
Pengar har han, och de gå utan smärta,
aldrig sörjer han för kommande dar.
För nitton daler i dag och tjugo daler i går,
för nitton daler i dag och tjugo daler i går,
och än så har jag en riksdaler kvar.


107.

Måttligt.

1. O, tysta ensamhet,
var skall jag glädje finna?
Bland sorg, som ingen vet,
skall mina dar förrinna.
En börda, tung som sten,
mig möter, vart jag går,
bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.

2. Det är den tyngsta sorg,
som jorden månde bära,
att man skall mista bort
sin allra hjärtans kära,
det är den högsta sorg,
som uppå jorden går,
att man skall älska den,
man aldrig nånsin får.

3. Emellan mig och dig
där tändes upp en låga,
där tändes upp en eld,
som är en daglig plåga.
Hur jag skall dämpa den,
vet jag alls ingen råd,
jag sörjer till min död,
om jag dig ej kan få.

4. Det stod ett litet lamm
uppå en branter klippa,
där gick en fakker räv,
där lammet skulle dricka.
Men se, det lilla lamm
av vargen blev bedra't!
Ja, så är gossars sak
att narra flickor snart.
5. Nu har du dig omvänt,
nu bär du avvogt sinne,
nu har du hjärtat fullt
med list och arghet inne.
Din tunga är ett svärd,
som hugger djupa sår,
du ställer dig mot mig
som vargen mot ett får.

6. Fast det nu fägnar dig,
att mina tårar flyta,
skall tro och redlighet
hos mig dock aldrig tryta.
Jag önskar dig allt gott,
jag önskar innerlig,
att du för falskhet din
ej rättvist straffad blir.

(Olof von Dalin.)


108.

Mycket lifligt.

1. Vid vassen av den krökta ström,
som tycktes kärlek, kärlek susa,
låt ömma känslor dig berusa,
var lycklig, älska, njut och dröm!

2. Men vet, att under kärleks tvång,
ack, vilket tvång den hunnit giva!
Bör första känslan trogen bliva,
ty hjärtat älskar blott en gång.

3. Sitt lugn den aldrig återfår,
som med en trogen kärlek bryter;
om tusen band han sedan knyter,
skall ångern följa i hans spår.

4. Den sorg, som tär hans kvalda bröst,
och tårarna uppå hans läger
skall vittna, att han alls intet äger,
den minsta ro, den minsta tröst.

(Bengt Lidner.)


109.

Måttligt.

1. Och femton finnar, de segla till en ö,
ifrån Junta till Järva.
De tänkte att röva sig en Gotlands fästemö,
men ni kan tro, att finnarne fick ärva,
för ärva Finta, Junta, Kunta, Malidans, Dansdocka, Filidaja,
hon hette Jotlijol, Skuntiskol, Skuntinaja,
hon hette Dansdocka, Filidoffendaja.

2. Och när som de kommo till lilla brudens hus,
från Junta till Järva,
de tänkte att leva i sus och i dus,
men ni kan tro, att finnarna fick ärva.

3. Men bruden, hon slogs med båd' liar yx och kniv,
från Junta till Järva.
Snart såg man de femton finnarnas lik;
det var allt, vad finnarna fick ärva,
för ärva Finta, Junta, Kunta, Malidans, Dansdocka, Filidaja,
Hon hette Jotlijol, Skuntiskol, Skuntinaja,
hon hette Dansdocka, Filidoffendaja.


110.

Ej för fort.

1. Och minns du, vad du lovade, ja, minns du, vad du svor,
när vi sutto under himmelen den blå?
Du lofte mig din ära och du lofte mig din hand,
men nu haver du var't falsker emot mig.


111.

Polskatakt.

Bohuslänningen.

1. "Å packa dig åt alekärr,
där du har vane till att vara
å hugga ved å reda till
å köra fänaden till marken!"

Västgöten.
"Viljen I mej blåmåla,
ska I få några nåla',
den ena lång, den andra tjock,
den tredje ska ni få på köpet."


112.

Måttligt.

1. På Backamo, där har jag varit förr,
dit skall jag aldrig mera komma,
där drack di ur mitt goda öl
och spände botten ur min tunna.
Tra la la la la la la la läj!
Tra la la la la la la la la läj!
På Backamo, där har jag varit förr,
dit skall jag aldrig mera komma.


113.

Måttligt.

1. Johannes Marbo, han går i gåla
å säljer nåla å stora klä.
Å Klämmens Kersti, ho gråter hemma
allt ifrå morgonen intill kväll.
Var har knallaren varit,
som har dig bedragit,
var har knallaren varit,
som har dig bedragit?
Klämmens Kersti, va' tänkte du?


114.

BONDEN OCH RÄVEN.

Hurtigt.

1. Bonden, han gick sig ut i grönan äng,
och där mötte honom raven.
"Ack, om jag hade huden din
till foder under luvan min
i julen."

2. "En väl göder oxe vill jag giva dig,
den bästa, som du vill äga,
bara jag får huden din
till foder under luvan min
i julen."

3. "En väl gödder oxe vill jag inte ha,
för den kan jag inte slakta.
Aldrig så får du huden min
till foder under luvan din
i julen."

4. "En väl gödder gås, den vill jag giva dig,
den bästa, som du vill äta,
bara jag får huden din
till foder under luvan min
i julen."

5. "En väl gödder gås, den kan nog vara bra,
men huden är svår att mista.
Aldrig får du huden min
till foder under luvan din
i julen."

6. Och ut kommer rävens syster så in
och hon vill med räven tala:
"Och ej må du sälja bonden ditt skinn,
ty han kan det ej betala.
Aldrig så får han huden din
till foder under luvan sin
i julen!"

7. Och bonden, han sätter båge för knä:
"Och hör bara på den där gläfsan!"
Och bonden, han satte båge för knä
och sköt både räv och räfsan.
"Sest du, att jag nu knep ditt skinn
till foder under luvan min
i julen."


115.

Måttligt.

1. Och långt nord kring Tanum,
där lever en man.
Han handlar å han vandlar,
så hin tar han,
så hin tar han.
116.

Långsamt.

1. Och inte vill jag sörja, men sörjer ändå.
Han kommer väl igen om ett år eller två,
när liljorna de blomstra på marken,
när dagen faller in,
men det dagas inte än,
men det dagas likväl under tiden.


117.

Något långsamt.

1. Där sattes framför mig två sorgefyllda skålar,
den ena jag drack ur, den blanda' jag med tårar,
den andra stod igen på galler och klaver,
jag tar och tömmer den med gråt och grämelse.


118.

ERIK XIV:s KÄRLEKSVISA.

Ej långsamt.

1. Den, som vill, får i luften flyga,
men mina vingar gå ej så högt.
Jag vill dock världen övertyga,
till Karin är mitt hjärta böjt.
Envar må följa sitt eget sinn',
kär håller jag lilla vännen min,
envar må följa sitt eget sinn',
kär håller jag lilla vännen min.

2. Har hon ej guld, ej stora skatter,
så har hon likväl det, jag begär;
den kärlek, hon mig med omfattar,
är mig fastmer än guldet kär.

3. Blänker hon ej av gyllne smycke,
så blänka dock hennes ögon skön';
alldeles är hon i mitt tycke,
fast hon av andra syns gemen.
Envar må följa sitt eget sinn',
kär håller jag lilla vännen min.


119.

Marsch.

1. Vi gingo ifrån Sverige med hjärta i bröst
och önska' den allvise vara vår tröst.
Med hopp att beskärma vårt fädernesland
så tåga' vi svenskar med vapen i hand.
De svenska var tappra och ropte hurra!


120.

SINCLAIRSVISAN.

Långsamt.

(Vistryck: Jönköping, J. A. Björk & Comp., 1857.)

Hjältarnes samtal

med den tappre och omistlige, men på sin hemresa
från Konstantinopel, i nejden av Breslau,
den 19 juni 1739, försåtligen mördade
Svenske majoren vid Upplands regemente,
den välborne herren herr

MALKOLM SINCLAIR,
uppå de ljuva Elyseiska fälten i de dödas rike,
berättat av herden Celadon, som av en
gammal obekant gubbe blivit oför-
modeligen dit och dädanförd.

1. Sist, när på ljuvlig blomsterplan
jag mina lamm utförde
och satte mig, som jag var van,
där jag bäst lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren.
Han såg mig ganska gunstigt an
och hälsade: "God måren!"

2. "Hör", sade han, "kom Celadon,
följ med mig litet stycke!
Lägg från dig dina lapprisdon!
Du skall få höra mycke."
Jag steg strax upp, lad' flöjten bort,
tog gubben uti handen,
och kommo vi strax, innan kort,
till obekanta landen.
3. Ett fasligt berg mittför oss var,
det jag rätt häpna' före.
Men gubben säde: "Å, var karl!
Vi så ej hisna böre.
Säg! Vet du ej, att veklighet
har aldrig vunnit ära,
men däremot manhaftighet
ses alltid kransar bära."

4. Härav så blev jag fuller styrkt,
men åter'gen förskräckter,
när gubbens hand med rostig dyrk
åt bergets port blev sträckter.
Jag ville rymt tillbaka; men
han fattad' mig i armen
och sade: "Har du då, min vän,
ej hjärta uti barmen?"

5. Jag måtte ropa eller be,
det halp dock intetdera,
jag skulle in. Vi fingo se
i berget gubbar flera,
dem jag dock alla trodde väl,
emedan som jag visste,
att de en svensk uppriktig själ
i skrynkne lemmar hyste.

6. Vi gingo dessa snart förbi
i våra skumma salar,
men fingo därpå genast si
täckt liljeklädda dalar
och lundar av cypresseträd
samt cederprydda höjder;
Vi togos mot av en alle,
som var av lindar böjder.

7. En äkta sol, med silversken
och pärlestrålar höga,
i klara vassen därpå ren
begynte sig att löga;
hon klädde präktigt guldmoär
uppå agatebergen
och gjorde himlen klar och skär
i höga safirsfärgen.

8. Beredde fågelsvärmen nu
med gäll-ljudd silvertunga
för denna gyllne purpurbrud
begynte till att sjunga.
Kristallekällan, som utför
demanteklippan kullra',
hon vid sin klara uppgångsdörr
med pärleböljor pullra'.

9. Inunder vart ett skuggrikt trä
gråhårige sig döljde,
dem Nöjet satt uppå sitt knä
och med sin mantel höljde
och gav dem nektar utur gull
och dem i kärlek kysste.
Med ett ord sagt: den ort var full
av allt, vad ädelt lyste.

10. "Ack", sad' jag, "täcke gubbe, vad
en sällhet du mig ämnat!
Jag är så hjärtans nöjd och glad,
att jag min' får har lämnat.
Säg, får jag icke här med dig
bakom en buske leva
och uti himmelskt nöje mig
insvepa och inveva?"

11. Men han mig svarad': "Käre, håll!
Den, här skall bo och bygga,
han måste först på världens boll
slå odygden till rygga.
Ty utav alla, du här ser,
är ingen, som ej kämpat,
den ene mindre, andre mer
och henne förolämpat."

12. Härvid jag pustad' ängsligt till,
men fick ej tid att tala,
ty sinnet föll mig i en grill
och alltför ljuvlig dvala.
Emot oss kom en täcker park,
ett Floras mästerstycke,
där gudarna av frusen mark
ha gjort ett sommarsmycke.

13. Där stodo lagrar i gevär
och skyldrade för solen,
därunder växte röda bär,
som prydde gröna jorden,
där stod en vattukonst och grät,
så klara vattnet flödde.
Så var, sad' gubben, hennes sed,
sen Karl den tolfte dödde.

14. Och är det fåfängt bjuda till
beskriva denna prydnad;
med tysthet jag här hellre vill
bevisa himlen lydnad.
Dock kan jag ej förtiga, vad
oss sen för nåde hände,
då jag min' ögon, nöjd och glad,
åt höga slottet vände.

15. För nämnde slottets kopparport
en hop stålklädde svenner,
nedkomne ifrån Baldurs ort,
helt trogne Martis vänner,
med dragne pampar stodo vakt,
att ingen skulle kliva
på slottets sammetsklädda prakt
ell' blanka silverskiva.

16. Men, tänk! Så bistre, som de här
med bleka ansikt' stodo
och hotade med blankt gevär,
så tog de dock till godo,
att gamla gubben ledde mig
i deras förmak dyra,
där ett ungt lejon roat sig
ett krossat klot att styra.

17. Jag häpnad' nu långt mer än förr,
men skräcktes ännu mera,
när gubben lätte på en dörr
av klara silvret skära.
Inför densamma var en sal,
en sal för alla salar,
där inne luften var helt sval
och ljuset som i dalar.

18. Kring om ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte intet många ord,
men kungaminer guto.
De åtta sågo gamla ut,
de fyra intet späde;
de förre, som de dock förut
från världen gjort avträde;

19. Den nionde i denna rad
tyckt's ha ett hastigt sinne;
den tionde sågs djärv och glad,
med mod i bröstet inne;
den elfte var en täcker karl,
han satt och räkna' pengar,
han delte ut, liksom en far,
till sina barn och drängar.

20. Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppväxter hjälte,
den man kund' se ej enda gång
sitt karlahjärta fällte.
Hans ögon voro oförskräckt'
liksom på unga örnar,
hans styve näve knyttes käckt
som ramar uppå björnar.

21. Hans korta hår, som kam'des opp,
avbildade en krona,
som var åt en så duktig kropp
en sirlig huvudbona.
Hans armar, ben vor' full' av märg,
hans skuldror utav styrka,
hans länder voro liksom berg
och marmorn i vår kyrka.

22. Han satt uti en svensker rock
av blått, passabelt kläde,
han hade älghudskyller ock,
som aldrig låg i träde,
och handskar utav samma slag,
som långt på armen räckte;
tror knappt manschetten satt i lag,
den styva kragen täckte.

23. Ett tjockt gehäng, tre finger brett,
var spänt på blåa rocken;
en gruvlig pamp, den mången sett
nedsabla hela flocken,
satt, dragen till en tredjedel,
i detta gula bälte
och ville ut, ge den sin del,
som trotsat denne hjälte.

24. Ibland så steg han upp och gick
med sina stövlar store,
som sutto uti krigsmans skick
och föga blanka vore.
Han hade sporrar uppå dem,
så stora, att de passa,
åt sådan fot och karlalem,
med sina kringlor vassa.

25. Sin ganska stora höga hatt,
den gyldne knappen prydde,
han på sin krönta hjässa satt;
sen stanna' han och lydde,
hur kämpevakten skyldrade,
så att gevären slamra'.
Man kunde se, han undrade,
ho kom till dödens kamrar.

26. Strax lättes blanka dörren opp:
En svensker karl framträdde,
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädde.
Hans ansikt' var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slaget,
och bröstet, som hans hjärta döljt,
had' grova skott intagit.

27. Hans hjärna satt i håret klent,
jag ryser det att nämna,
men glädes, att ej är för sent
för himlen sådant hämna.
Han hade spänd pistol i hand,
liksom han ville skjuta,
men dödens hårt åtsnörda band
befallte'n förr att sluta.

28. Han hälsade på svenskt maner.
Då kungen nådigt svara'
och sad': "Vi känna intet er.
Vem skulle I väl vara?"
"Jag är", sad' han, "en svensk major,
mitt namn är Malkolm Sinclair,
min själ nu nylig' av mig for
från hjärtats vrår och vinklar.

29. "Hur", sade kungen, "blev du död,
du tappre krigsbuss store?
Du äst i blod så färgad röd,
liksom du slaktad vore."
"Jo", sade han, "hans majestät!
En oförskämd Bellona
har så betalt de trogna fjät,
jag gått för Sveriges krona."

30. "Jaså", sad' kungen, "men hör på!
Var var du, när du dödde?"
"Tre mil från Breslau, när en å
ur mina ådror flödde."
"Vem mördat dig?" - "Sex ryske män
som stulo av mig livet.
Had' jag fått tid, jag dem igen
skull' snällä piller givit."

31. "Jaså, då slåss vårt Sverige än
med ryssen uti iver?"
"Nej, hans maj'stät, han är vår vän,
så sagt åtminston' bliver."
"Nej säg, men vad för slag had' du
i Breslau till att göra?
Säg, sku' vi tro, att kejsarn nu
vill sig på oss förföra?"

32. "Nej män, det höres intet av.
Mitt äventyr var detta:
Jag for till sultan i fullt trav,
min konungs värv förrätta."
"Ack sultan! Håll, håll, Sinclair, håll!
God vänner, Karlar alla!
Här är en svensk från världens boll,
som mördad nödgats falla.

33. Se, var han står, och blodet ned
i strida strömmar rinner!
Där kan man se en hjältesed,
som ej i döden svinner.
Tänk på, han kommer från Turkit!
Ack, låt oss då få höra,
hurledes Mars sin dragne plit
nu brukar till att föra!"

34. Strax reste de sig alle tolv
vår Sinclair att bestråla,
som deras blanka silvergolv
med röda saften måla'.
Den elfte sad': "Stig, hjälte, hit
till bordet, me'n du talar!
Lägg bort pistolen och din plit!
Han dig ej mer hugsvalat."

35. Ty klev han fram uti sitt blod,
att den kring benen stänkte;
ett karlaväsend', hjältemod
i röda köttet blänkte.
Den tolfte sad': "Berätta snart,
vad sker i våra länder,
ditt ärende och överfart
samt vad däruppe händer!"

36. "Jo", börjad' han, "vårt Svea är
en dam, som stilla sitter
och sina gröna lagrar skär,
förnöjd med fåglakvitter.
Hon dricker fridens söta vin
ur Fredriks gyldne koppar
och skådar med en hurtig min
på sina blåa troppar.

37. Och skall knappt någon hava sett
en så förnuftig flicka,
som, fast hon framdels sig berett
på grönan kjortel sticka,
har hon dock laddat flinkt gevär
och lagt utmed sin sida,
så att, om nån skull' gå förnär,
skall han i fallet bida.

38. Hon klär sig som en karl med hatt
och lider ingen mössa.
Dess purpurmun får ingen fatt,
fast mindre lov att kyssa,
mer än som hennes äkta man,
kung Fredrik store, dyre,
i vilkens trogna, starka hand
hon anförtrott sitt styre.

39. Och som hon vänlig min vill se
av alla uppå jorden,
så täcktes hon och nådigt ge
åt mig de höga orden:
"Red, Sinclair, red dig till och far
till sultans varma länder!
Du vet, vi vänskap plägat har,
sen Karol var i Bender."

40. Ty for jag dit i största hast,
kom lyckligt ock tillbaka;
men åter bort på lyckans kast,
min konungs värv bevaka;
kom lyckligt dit, förrättad' väl,
vad mig var budet göra,
fast oväns arga, falska själ
vill smädetal kringföra.

41. Nu slogs sultan och slåss ännu
med ryska kejsarinnan,
de ge varannan tu för sju,
dock tyckes sultan vinna.
Och efter jag till honom for,
strax ryska hovet gissa',
att jag på Sveriges vägnar svor
med honom punkter vissa.

42. Man tillad' även också sen,
och ilskan därmed visste,
att mången ryss båd' arm och ben
för min skull plötsligt miste
och att jag kund' ej för min död
det väna folket lida
samt att min klinga ofta flöt
okallad ur min slida.

43. Nu var jag rester därifrån,
till Breslau äntlig' kommen,
varest, när såsom min person
av amtet blev förnummen,
mig önskades en lycklig fart
till svenska kungens länder,
det jag ock upptog för en art
av Sveriges trogna vänner.

44. Men när jag sedan några mil
på vagn från staden hunnit,
for en av sex liksom en pil
förut, den sen mig vunnit;
han kom tillbaka, lade an
och frågad', vad jag förde
för lustigt nytt till Sveriges land,
som ryska kronan rörde.

45. Jag viste'n av rätt tämligt kort;
men fyra hans dragoner,
de ryckte mig av vagnen bort,
ursinnige pultroner,
och revo till sig allt, vad som
på papper var uppskrivet,
där jag helt troget handlat om
vad Sverige nyttigt blivit.

46. Sen sporde han mig åter till,
vad mera nytt jag hade.
Jag teg därpå, förbittrad, still,
då annan en strax lade
mig genom huvud med ett lod,
så att jag nödgad's falla;
min själ for bort, mitt hjälteblod
och krafter blevo alla.

47. Sen höggo de mig lem från lem,
fast hjärtat i mig picka'.
Man orsak har berömma dem,
som, utan till att klicka,
förmådde skjuta mig ihjäl
med ällova pistoler.
Den tolfte ligger ännu här
för svenska tolv Karoler.

48. Och såleds har oskyldigt jag
för ovän misstänkt blivit,
jag har för samma sett min dag
och måst kvittera livet.
Min själ var ännu aldrig arg
på ryska kejsarinnan,
dock ryssar mig som björn och varg
hanterat härutinnan.

49. Och uppå ett förrädiskt sätt
man mitt porträtt utsände,
så att det skulle falla lätt
mig slå, var jag anlände.
Nu ha de då sin önskan fått,
dock kan det mig hugsvala,
jag vet, min konung detta skott
lär ofelbart bet  - - beklaga."

50. "Men, Sinclair, hör!" den siste Karl
till honom därpå sade.
"Säg, fick du ej som tapper jarl
dig värja för slik skade?"
"Nej", sade han, "de rövad' bort,
som tjuvar, vapen mina
och gjorde sen processen kort
och glömde mig att pina."

51. "Nu", sad' kung Karl, "vi säga kan,
det hjärtligt oss förtryter,
att en så hurtig karl och man
så hårda isar bryter.
Och straffe himlen även den,
som åt ditt blod sig fägnar
ell' sänt de mördare och män
ell' dem försvarar, hägnar!

52. Men, apropå, håll, Sinclair, hör!
Hur är med Pruthska freden?
Månntro i folket hjärtat dör,
till tiden är förliden?"
"Nej, nej, hans majestät, tro fritt,
sultan har hårda nävar,
och felas föga, var tar sitt
och ojämnt byte jävar."

53. "Ja, men det vor' lust höra få,
de gamle tappre götar
ännu en gång med mod gå på
och dela karlastötar;
man menar, deras krutrök lär
kring världen ännu lukta,
och ingen är, som icke svär
sig kunna tio tukta."

54. "Hans majestät, tro säkert, att
om de allenast fingo
se hans maj'stäts durchskjutne hatt,
det skulle dem så tvinga,
att hela hjärtat upp och ned
i bröstet skulle picka
och deras svärd på karlased
begära blod att dricka."

55. "Kung Stanislaus, käre, säg,
hur är det med hans lycka?
Säg, vandrar'n an pa ojämn väg
på lyckans falska krycka?
Säg, vill ej någon puissance
mer uppå honom tänka?
Har då hans sol gjort alliance
med mörkret, mer ej blänka!"

56. "Hans majestät, han lever nöjd
på lyckans lägre säte,
och tror man, han är föga böjd
mer om sin krona träta.
Dock törs jag intet gärna se
i ödets dolda lagar,
han får henn' än en gång kanske,
om himlen så behagar."

57. Rätt som man nu så taltes vid,
så hördes litet bullra,
och utför fönstren sågs därned
helt många vagnar kullra.
Man sporde genast, ho där var.
Då bleka vakten svara':
"En ganska stor ministerskar,
är kommen här att vara."

58. En kom strax in, fick audience,
hans sak de snart avgjorde,
sen slog han upp sitt reverence
för hela kungaborde,
gick därpå ut; en ann' kom in
och för sitt hov agera,
så fermt, att man dess stolta min
och slughet admirera'.

59. Ja, vart ett hov av Jafets land
här hade en minister,
som med helt mjuka kärleksband
skull' binda alla tvister.
Och var och en kom till förhör,
så snart det honom borde;
men ingen inför deras dörr
okallad träda torde.

60. Här var en kejserlig och fransk
samt engelsk, preusk och rysker,
här var en italiensk och spansk,
holländsk samt dansk och tysker.
Ja, jag kan sannerligen ej
mig alla nu erinra,
men alla syntes utav mej
i guld och silver glindra.

61. Jag stod hos gubben så långt bort,
att jag ej kunde höra,
vad desse herrar talte kort,
ell' det till sinnes föra.
Dock smög jag uti skuggan fram,
så snart en tala börj'de,
som sad' sitt hov få hjärtekram
av allt, det Sinclair sörjde.

62. Och talte'n, liksom man förut
skull' trott det hovet villa,
att Sinclair på sitt liv fick slut
och nödgades bli stilla.
Han ropad' mycket om honnör,
om ädelt, kristligt sinne,
Och att dess hov allt ärbart gör
för världens friska minne.

63. Han deklarera' den infam
och hovets rang ovärdig,
som inte hade blygd och skam,
att slå en så rättfärdig.
Och när han äntligt talat ut,
så strök han uppå foten
och mente för sin söta trut
nu lagat bot för soten.

64. Man tog hans talan gunstigt opp
med helt förställda miner,
man log åt tankens fria lopp
och tungans styva liner.
Sist tacka' mannen gunstigt för
de målade dusörer,
som han så ymnigt dem nu gör
av alla slags kulörer.

65. Just nu steg Karl den tolfte bort,
tog Sinclair uti handen;
de gingo ut och innan kort
sågs de på gröna landen.
De gick tankfulla upp och ned
i vackra gångar gröna.
Att de om viktigt taltes vid,
man kunde se och röna.

66. Man kan ej veta, vad det var,
varom de resonera';
men stundom sågs den store Karl
sig litet alterera.
Omsider kommo de igen.
Då Karl den elfte fråga':
"Hur står det till, min son och vän?
Ditt hjärta 'står i låga."

67. "A, bagatell!" sad' han. "Min far,
jag utav åtrå brinner
att se, om Mars där upp' är karl
och om han kransar vinner.
Jag vill mig laga till gå opp,
bli borta några dagar,
och föra an min hjältetropp,
så att - - - bragar.

68. Kom, Sinclair", sad' han, "kom, följ med!
Vi sku' för ro skull pröva
att bryta stål som ruttet trä
och styva kaxar söva."
Vår Sinclair genast färdig var,
höll tropp med slika frågor;
han tog en air som modig karl
och döljde sina plågor.

69. "Flinkt väsend'," sad' kung Karl, "skall bli,
friskt, bussar uti norden!
Båd' sol och måne skall få si
förändring uppå jorden.
Kom, Sinclair, låt oss här gå opp
och genast slå till korum
och rida kring i fullt galopp
på Martis flinka forum!"

70. Den elfte tog den tolfte fatt,
rätt som han skull' marschera,
och sad': "Min son, vi ha god natt
från världen tag't. Än mera,
om du nu skulle komma hän,
vor' ingen, som dig kände
i hela vida Sveriges län
ell' tankan på dig sände.

71. För övrigt drar vår måg, din bror
och svåger, Fredrik store,
för allting omsorg, så jag tror,
om du där själver vore,
så skull' det vara alldel's ett;
du känner ock Ulrika,
din syster; därför kom och sitt,
ej efter oro fika!

72. Jag menar, du må vara mätt
avslika sura druvor,
som hade knappt på tronen trätt,
förr'n ovännen dig trugar
att gå med sig på fältet ut.
Och, fast han gruvligt tappa',
så had' han dock så när en klut
bortrivit av din kappa.

73. Sen fick du ej ditt Sverige se,
förr'n kort förrän du dödde,
du som tolv år och tvenne tre
dig på din klinga stödde.
Nu är du kommen uti ro,
bliv då för guds skull stilla;
låt dem, som nu på jorden bo
på slika saker grilla!"

74. Vid dessa ljuva fadersord
strax sonens ögon runno,
de stego åter till sitt bord,
och ögon kärligt brunno.
"Ja", sade han, "min ljuva far,
jag vet väl, jag är döder;
men för den kärlek, som jag har
till Sverige, jag dock blöder.

75. Jag vet, vad hjärta, kraft och mod
jag i soldaten satte,
när jag mittför hans ögon stod
och själv i fästet fatta';
och där jag red för rytterit,
där växte mod i bröste,
där drog en karlaarm sin plit
och blod på marken öste.

76. Hjälp, gud! Jag kan ej utan gråt
och tårar mig påminna,
då jag och Rehnsköld följdes åt
vid Narva, kransar vinna.
Det blåst's alarm, vi gingo på,
så solen huvud skaka',
och Cronstedt sköt, så bergen blå
begynte till att knaka.

77. Än Düna slag, än Clischow då,
än Krakau, Lemberg, flera,
månn' tappre svenske bussar blå
ej där suv'ränt regera'?
Augustus måste ju av tron,
när som han såg min klinga,
och nu - - -
Det kan mitt hjärta tvinga.

78. Fast mången tyckte, att min sol
sig sänkte vid Pultava
och steg inunder mörker pol,
att låta sig begrava;
så, tro mig fritt, had' Fredrikshall
mitt liv så brått ej ändat,
had' mina grova styckens knall
väl nya solar tändat.

79. Men nu är fåfängt tala om
de förra friska tider;
vi veta dock ej, huru som
man nu på jorden strider.
Dock önskar jag mitt Sverige gott,
jag, som dess konung varit
och klätt för samma många skott,
när jag i fält har farit.

80. Så må då väl, I bussar blå,
I lejon uti norden!
Låt se, I alltid på er stå
och ägen norra jorden!
Jag tackar er för var en dag.
jag eder kommendera',
för I gick på i mina slag
och veko ingendera.

81. Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,
sätt värjan i din skida!
Oss har dock himlen mycket gett,
varmed vi tiden lida.
Vi äga ju en gudafröjd
i våra himlasalar,
vårt läger är av nöje höljt
i täcka liljedalar."

82. Av denne hjälte ivren svann,
hans grymma ärr ej sågos,
han sig förnyad genast fann,
hans kropp ej mera plågas;
fast han i världen hurtig var
och kunde tycken vinna,
vart han dock nu en annan karl,
som vi en gång ska' finna.

83. Strax steg vår Sinclair i ett rum,
som klart av pärlor lyste;
där mötte'n hjältar, famna'n om
och honom kärligt kysste;
där inne sågs i blåa klä'r,
på silkesklädda troner,
högborne ädle, som gevär
ha burit för tre kronor.

84. En gudalust kringsvävade
och allas hjärtan nöjde,
jag skåda' det, jag bävade
och mig till marken böjde,
jag knäppte mina händer hop
och vördsamt gratulera,
med underdånig suck och rop
dem, som så väl regerat.

85. Sen tog mig gubben vid sin hand
och förde mig tillbaka;
jag grät, att mina levnadsband
förhindrad' mig att smaka
ett sådant nöje, som här var
för dem, som väl har levat
och efter ärans krona har
med fulla krafter strävat.

86. Därpå fick jag strax se min hjord
och lammungarne snälle,
som åto vid sitt blomsterbord
på samma rum och ställe.
"Se nu", sad' gubben, "lämnar jag
dig där jag dig från ledde,
och glöm nu aldrig denna dag
ell' vad på honom skedde!"

87. Och härpå tog han mig i famn
och tacka' för gott följe.
Jag bad en säga mig sitt namn,
men han mig det fördöljde.
Sen stultad' han från mig igen,
jag stanna' kvar och kvillra',
tills denne min utlevde vän
utur mitt sikte tillra'.

88. Sen satte jag mig ned och grät
och ömkade den skade,
att Sinclair så i hastighet
sin' ögon sammanlade.
Det var likväl en hurtig karl,
en krigsbuss och en hjälte,
som, om reson fått vara kvar,
med Küthler väl spänt bälte.

89. Ack, tänk var redlig svensk uppå
den herrens svenska hjärta!
Mång' hjältes hjärta bliva må
mot hans en liten ärta.
Ja, tänk uppå, hur som han föll
och vem den gärning gjorde
samt hur han tyst i döden höll,
vad sägas just ej borde!

90. Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste,
ack, hämnen Malkolm Sindairs blod,
som Küthler mordiskt öste!
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider,
och slutar nu, helst som jag ser,
vår sol i skuggan skrider.

(Anders Odel.)


121.

Måttligt fort.

1. Å har I känt uppa vår gröt,
som kocken haver kokat?
Ja, denne var så hjärtans god,
att kocken rörde sönder sleven.


122.

Måttligt.

1. Gustafs skål!
Den störste kung, som norden äger,
han ej tål,
att viktskål ojämnt väger.
Glad och ung,
han äran eftertraktar
samt avvaktar
och betraktar
dårskap i dess grav.
123.

SLAGET VID SVENSKSUND.

Friskt.

1. Svenska tungor, upp och sjung!
Rörens muntre, gammal, ung
till att prisa
med en visa
himlen för vår store kung,
som på sjö, på land, i fält
har sitt dyra liv utställt
i stor fara
för att vara
den, som Svea land gör sällt!

2. Ryssar trodde i Svensksund
skjuta Gustaf ned i grund,
börja' dundra
många hundra
med kanoner, flera pund.
Med gud, som till sin smorde såg,
där han låg på havsens våg,
hjälpen sände.
Då det hände,
att vår fiend' slagen låg.

3. Tjugufyra timmars brak
utslag ger i Gustafs sak,
stycken knalla,
ryssar falla,
deras fartyg bli till vrak.
Mer än fyrtio priser fås,
andra åter måst förgås.
Svenska blodet
visar modet,
då Viktoria man blås.

4. Store gud, som makten har,
hjälp vårt land och landets far!
Pris och ära
vi hembära
dig, som varit vårt försvar!


124.

Måttligt fort.

1. Se, huru träget vår källarsven, han tappar!
Han tappar i kruset, och vi dricka ur.
Så drick då ur kruset,
sjung hopp falle la la la la la!
Och uppliva ruset!
Sjung hopp falle la la la la la!
Tra la la la la la la la la la la la la!
Så roligt skall vi hava på denna bröllopsdag.


125.

Marschtakt.

1. Den tjuguåttonde samloms vi allt uppå Backa mo.
Där rumla' vi så mycket om,
trahi trahi tralle ralle ra!
Till dess vår överstlöjtnant kom.
Sjung falle ralla la!


126.

Måttligt.

1. Jag hade mig en flicka,
den som jag älskar än;
hon vilar vid mitt hjärta,
ja, ingen ann' än den.
Det säger jag försann,
fast det var mången ann',
som ville mig bedraga,
att jag skull' ta en ann.


127.

Lifligt.

1. Se stjärnorna på himmelen,
de dansa par om par!
Ja, så gör du och jag, min vän,
tralalalala, min lilla vän!
Uppå vår bröllopsdag.

2. Se skyarna på himmelen,
de stöta sig emot!
Ja, så gör du och jag, min vän,
trallalalala, min lilla vän!
Men det blir ej så hårt.


128.

SKÄRSLIPAREVISA.

Måttligt fort.

1. Har I något slipa här,
snurr urr urr!
Saxar, knivar, annat mer?
Snurr urr urr!
För en rakekniv jag tar
åtta skilling, hur det går.
Snurr urr urr!

2. Flicka lilla, om du vill
snurr urr urr!
Gifta dig, så säg mig till!
Snurr urr urr!
Få en man med grann gestalt,
som dig väl försörja kant.
Snurr urr urr!


129.

PÅLAREVISA.

Något långsamt.

1. Har går ett, hala gott! Fallerallalla!
Å häjarn slår. Hala gott! Falleralla!
Här går två, hala gott! Fallerallalla!
Å häjarn slår. Hala gott! Falleralla! O.s.v.


130.

PÅLAREVISA.

Måttligt.

1. Här går ett å här går två, här går tre å här går fyra, femman står.
Här går sex å här går sju, här går åtta här går nie, tian står. 0. s. v.


131.

BERGSPRÄNGAREVISA.

Lifligt och strängt markeradt.

1. En tum å två tum,
tre tum å fyra tum
å fem tum å sex tum,
sju eller åtta tum.
Fallerala la la la la la!
Falleralla la falleralla la!
Falleralla la la la la la!
Falleralla la la la!



GÖSTA GEIJER,
född på Hjälleskate, Millesviks församling i Värmland,
kompositör.
(Visorna upptecknade 1895-1896.)

132.

(Visan från Älvdalen i Värmland, ineddelad av kusken Gustaf Larsson, Hjälleskate.)

Ej fort.

1. O du, min vän och så min älskarinna,
för dig vill jag våga mitt unga liv och blod.
Om jag änskönt hela världen kunde vinna,
så älskar jag dig högre än allt på denna jord.

2. Tro aldrig du, min vän, att jag dig övergiver,
fastän jag reser så långt från dig, min vän!
Jag kommer snart igen, då skola vi ju båda
paras par om par liksom två turturduvor säll'.

3. Jag lade mig i säng med mycken sorg och smärta
och med stor ängslan jag somnade in,
jag drömde en dröm, jag låg vid vännens sida,
jag drömde, att jag vilade på lilla vännens arm.

4. Men ack, hur snart den drömmen var försvunnen!
Jag vaknade upp och jag såg mig omkring,
jag såg mig omkring, jag såg mig var' allena,
jag saknar lilla vännen min, som rogat har mitt sinn'.

5. Se fåglarna på kvist, hur härrligt de sig para,
när var och en sin maka de fått!
På lövrika trän, på kvistarna de kvittra,
de skänka åt varandra sina kärleksfulla svar.


133.

GOSSEN I DEN GRÖNA LUND.

(Gustaf Larsson.)

Ej för långsamt.

1. En midsommarafton åt lunden jag gick,
en vacker flicka jag där skåda fick.
I världen den vida jag ännu ej sett
en vackrare flicka, än denna hon var.

2. Som purpurn den röda så var hennes kind,
den bleknade jämt för den svävande vind,
små tindrande ögon, som stjärnor så klar',
och snövita händer som silke hon bar.

3. "Kom, sitt vid min sida, du ängel så mild,
ack, om jag fick säga, att jag vore din!
För dig vill jag leva, för dig vill jag dö
och evigt jag älskar min utvalda mö."

4. Och flickan, hon sade: "Det vore en tröst,
ack, om jag fick luta mig intill ditt bröst,
ett klappande hjärta, ej mer jag begär
och sen kan jag veta, att du har mig kär."

5. Och gossen, han sade: "Ack, giv mig en kyss!
Vi såg ju i skogen, hur fåglarna nyss,
de lekte, de smekte, de lärde oss ju,
hur vi skola göra. Vad säger du nu?"

6. Och flickan, hon sade: "En kyss jag dig ger,
jag kan dig ej neka, då du därom ber,
och även mitt hjärta du får utav mig,
och sedan så stannar jag evigt hos dig."

7. Nu slutar jag visan med darrande röst,
jag finner min styrka igen vid ditt bröst.
O flicka, du sköna, jag glömmer dig ej!
Tro aldrig i världen, att jag sviker dej!


134.

(Gustaf Larsson.)

Lugnt och stilla.

1. Linden, den växer så högt över bergen,
och lilla vännen gömd uti tankar och sinn'.
Hå hå, du ädla lind!
Du rosenröda kind,
kom ihåg, du har varit allra kärasten min!


135.

DEN ÖVERGIVNE.

(Visan från Älvdalen, Gustaf Larsson.)

Långsamt.

1. I min ungdom det roar mig att sjunga,
fastän sorgen till hjärtat mig går,
för den blomstrande ungdom förkunna,
hur de världsliga nöjen förgå.

2. Aldrig komma de nöjsamma dagar,
som i nöjen framflutit för mig,
då en vän jag med oro skall sakna
och med ängslan framleva min tid.

3. Nu den blomstrande tid är framfluten
liksom vatten i fallande ström,
mina år och mina ungdomsdagar,
de hava flytt som en tanke, en dröm.

4. En ros hade jag väl planterat,
vilken ini mitt hjärta skulle bo;
men en gång och sedan aldrig mera
hon inför mina ögon fick gro.

5. Redan haver du mig övergivit,
redan du mig för evigt bortglömt,
ingen vän dig dock världen kan giva,
som dig nånsin kan älska så ömt.

6. Jag går här ibland stormarnas ilar,
och mitt hjärta är utan all tröst,
mig påminner var gång, jag fick vila
så lugnt och så nöjt vid ditt bröst.

7. Kan väl hända, den dagen kan komma,
då din ungdom har rasat förbi
och ditt hjärta med smärta skall ångra,
att du varit så falsk emot mig.

8. Linden grön jag gick ut att beskåda
för att lugna mitt hjärta och sinn',
men en tanke inföll mig så svåra,
att förtvivlan bevekte mitt sinn,

9. Ingen finns här, som mig mera känner,
ty för alla en främling jag är,
mina ungdomsbekanta och vänner
äro borta, de äro ej här.

10. När som jag uppå hemorten tänker,
där föräldrar och syskon jag ilar,
jag besinnar, hur mot deras vilja
jag gick bort och dem olydig var.

11. Detta får jag med tiden erfara,
ty åt andra en tjänare jag är;
jag gick ut till att världen försöka,
hennes falskhet jag nu känna lär.

12. Kvällen stundar, och solen går neder,
och mitt nöje skall slutas i dag;
aldrig stundar för mig eller eder
någon lycklig och nöjsammer dag.

13. Vill jag sova än vill jag ock vaka,
så vill oron all glädje förta,
då en vän jag med oro skall sakna
och med sorgen jag ensam är kvar.

14. Icke må du då tro, att jag sörjer
mig till döds, fast din gunst jag ej har;
tiden, som alla sorger fördöljer,
han skall säkert ock läka mitt sår.

15. Sent farväl jag nu önskar till att taga
utav dig, du min älskade mö,
utav fruktan att sorgen få draga,
tills jag förr eller sent måste dö.

16. Till slut är nu visan utskriven,
och mitt namn, det står tecknat därpå.
Given akt uppå versarnas början,
därutav I allt kunnen förstå!

(Begynnelsebokstäverna till de 16 versarna bilda namnet Jan Erik Lindkvist.)


136.

(Vistryck: Kalmar, Otto Westin, 1857.)

DEN BEDRÖVADE ÄLSKAREN.

(Melodi som föregående.)

1. Så ledsamt för mig, yngling, är att leva,
fast jag mig en flicka har utsökt.
Jag trodde, att hon trogen skulle bliva,
men sorgen hon endast förökt.

2. Välj för den skull ej ut er någon flicka,
ty sorgen, den följer er till grav!
Blott falskhetens kalk får ni dricka,
som större är än stora vida hav.

3. En flicka räcker trolösa handen,
en annan ger bort hela hjärtat sitt;
men blott falskhet de hysa i grunden,
jag delar då aldrig med det.

4. När kärlekslågan färdig är utbryta
och hjärtat avväntar sitt svar,
O, låt min sälla famn få dig insluta
som älskling, som maka så rar!

5. Mång' tusende stormar hava lyssnat,
och åter har det blivit stilla, lugnt;
men hjärtat mitt har ej fått någon tystnad,
det slår av sorg för din skull lika tungt.

6. Ack, hade du ej sårat mitt hjärta,
så hade det av sorg ej varit klämt!
Du ler ju endast åt min smärta,
mig lämnar du alldeles okänd.

7. Lägg bort din djupa falskhet, sköna flicka,
som du har brukat förr så väl som nu!
Tag varning, annars kanske får du dricka
av ödets kalk! Du bort det förr än nu.

8. Men skulle jag den dagen få uppleva,
då samma öde skänkes dig som mig,
så tänk uppå, vars vän du skulle bliva,
sänd även någon tyster suck till mig!

9. Kvar får jag lämna dig, min lilla såta!
Min tid för övrigt går så sakta bort,
nu tårarne, de gör min' kinder våta.
Ack, tiden min blir troligt ganska kort!

10. Väl må jag uti skogen ensam vara
att skåda på den lövbevuxna häck;
de fåglar små, de sig ock samman para,
de leka där så modigt och så käckt.

11. Jag hör i skogen många fåglar sjunga,
om kärlek viska även dessa små;
där blir jag lättad utav bördan tunga,
som forna vännen haver lagt uppå.

12. Sen, då om kvällen, när jag hemåt ilar,
jag slumrar i mitt oskuldsfulla bo,
tills sköna näktergalen åter spelar
och lilla göken ropar sitt kuku.

13. Till slut i denna visan, som jag skrivit,
jag bjuder dig, min forna vän, god natt.
Min suckan följer mig i detta livet,
fast känslan din är kanske ganska matt.

(Här bilda begynnelsebokstäverna i de 13 versarna namnet Sven Malmkvist.)


137.

LANTFLICKANS KLAGAN.

(Melodien från Älvdalen, Gustaf Larsson.)

Ej fort.

1. Förgäves uppå stigen jag dig att möta går.
Jag lyssnar, ropar och jag lyssnar åter:
Det vädret är, som blåser, det böljan är, som slår;
men vännens röst sig intet höra låter.
Se skyarna de gå,
och böljorna de slå!
Så vandra mina tankar och ingen vila få,
förrän jag finner vännen, som jag söker.

2. En tid det var så roligt - den tid försvunnen är -
då vänskap du för mig i hjärtat hyste;
när jag gick ut åt lunden, så var du för mig där;
det minnas himlens stjärnor, som oss lyste.
Det löftet du mig gav,
att bli min tröst och stav;
och om det vore större, det stora vida hav,
det rymde aldrig glädjen, som jag kände.

3. Och jag har älskat fader och jag har älskat mor,
men dig jag älskat mera, än jag borde;
ty aldrig än i världen en kärlek fanns så stor!
Kanhända, att en synd jag däri gjorde.
Min mor jag gråtit har
och jag har sörjt min far;
men aldrig större smärta jag i mitt hjärta bar,
än den mig vännen gjort, som mig besvikit.

4. En vinter har förflutit - den vintern var mig lång;
jag önskade den mången gång till ända!
Du var i mina drömmar, du var uti min sång,
du var i mina tankar vid min slända.
Men våren återkom
fast grön, dock glädjetom;
en annan fått det hjärta, som var min egendom;
jag aldrig därpå tänker utan tårar.

5. Och solen ser jag smälta på bergen is och snö
till klara vattenbäckar, som försvinna;
men i ditt kalla sinne kan hon ej göra tö,
att dina ögons källor månde rinna.
Och liljorna, de gro,
och fåglarna i ro,
de kvittra uppå kvisten och bygga sina bo;
men jag går ensam sorgsen, stackars flicka.

6. När duvan blivit änka, hon sig till freds ej ger,
och hennes hjärtesår kan ingen lisa;
men döden henne finner, när solen skridit ner,
och slutar hennes kval och klagovisa.
Som hennes domnar av
mitt hjärta med sitt kvav;
och liksom gröna trädets, som fälldes i sin sav,
skall snart mitt unga hjärteblod förstelna.

7. Farväl, min fordna sällhet! farväl, du falska vän!
jag dig förlåta kan, men aldrig glömma
Du mig har övergivit, men jag dig älskar än:
Jag känner det på tårarna, som strömma.
Du skall min bår kan ske
med torra ögon se;
men bli de förr ej våta, så bliva det väl de,
när du inför din gud en gång skall svara.

8. Farväl, I klara stjärnor! I liljor små, farväl!
Farväl, du snälla siska, med din tunga!
Ty snart i himmelriket, gud give det, så väl
de helige guds änglar for mig sjunga.
Farväl, du gröna strand,
jag suttit på ibland,
åt vännen plockat rosor och knutit önskeband!
Farväl allt, vad jag hållit kärt på jorden!

S. J. Hedborn.


138.

(Efter Gustaf Larssons eget manuskript.)

Hurtigt.

1. Det var Ett Sepp i Gebraltar stad
som Skull till Ostindien gå
På vägen de mötte
Sjöröfvare så grymma och så grå.

2. Sjö röfvarn frågad hvart vi skolen gå
vår Kapten han svarade så.
till ostindien Skolen vi gå
att Lossa jen och stål.

3. Well du då lämna din last åt mig
Skall du med lifvet få gå.
men annars så skall du för kulor och krut
få känna hvad du tål.

4. Nej förr än jag Lämnar min last åt dig
ja för skall mitt Lif få gå åt
men först Skall vi Pröfva hvarandras skott
och se hur den leken kan gå.

5. den första Salfvan Sjöröfvaren Skjöt
Skjöt han ned två man om bord
hurra ni raska Sjö Pojker gå på
och varen vid ett frist mod.

6. Den första Salfvan vår Kapten han bran
Skjöt han ned båd Stänger och rår.
Hurra ni Svenska Skjö Pojkar gå På
och varen vid ett frist mod.

7. Den andra Salfvan Sjö röfvaren Skjöt
Skjöt han ned 5. man om bord,
Hurra ni raska sjö Pojkar gå På
och varen vid ett frist mod.

8. Den andra Salfvan vår kpten han bran
Skjöt han det Skeppet till sanks
han sänkte det neder i hafsens djup
allt med sina kulor och krut.

9. När vi hade Seglatt i dagarna fem
oss mötte en Engelsk fregatt,
de Tackade gud der hvarje man
att de den Sjö röfvaren slapp.


139.

Variant till nummer 36.

(Gustaf Larsson.)

Måttligt fort.

1. Dina mildblåa ögon och din sockersöta mun
hava lagt uppå mitt hjärta en börda, som är tung.
Den bördan vill jag bära och draga för dig,
så länge som blodsådrorna ä varma i mig.

2. Men du tycker, att det rogar dig, när du får gå till mig
och tala falskhet och göra narr av mig.
Men falskhetens hjärta får aldrig nåd hos gud,
ty detta har jag läst uti det åttonde bud.

3. Du fikar efter rikedom och ära och gull,
i graven får du inte mer än tre skovlar mull
och fyra tunna bräder och så en svepeduk,
i gravens tysta sköte får du vila till slut.

4. Du högvälvda himmel och du fallande jord!
Vad det kostar för en yngling att leva här på jord!
Att leva här på jorden ej roligt vara må
allt för den lilla vännen, som är långt härifrå.


140.

(Gustaf Larsson.)

Lagom fort.

1. Ja, hjärtat klappar i mitt bröst.
Lilla vännen, ge mig tröst!
Är jag från ditt hjärta slagen,
skall jag ensam dö.

2. Ja, vägen mellan dig och mig,
den varit så behagelig,
varje gång jag den beträder,
som en rosenstig.

3. Kommer du ej mer ihåg,
när du vid min sida låg,
uppå min arm, du lilla söta?
Gud det endast såg.


141.

(Gustaf Larsson.)

Hurtigt.

1. Major Brack skull' till kriget sig fara,
miliam tam tam, militärerna!
Major Brack skull' till kriget sig fara,
han for från sin gemål,
han for från sin gemål,
han for från sin gemål.
Major Brack skull' till kriget sig fara,
han for från sin gemål.

2. "Jag kommer igen till påska
eller midsommardag förvisst."

3. När som påska var förliden,
major Brack kom ej igen.

4. Frun gångar sig ut till att titta,
på högan berg hon stod.

5. Då fick hon se ungersven komma,
i sorgse var han klädd.

6. "Tag bort eder gyllenscharlakan,
major Brack uti kriget är död!

7. Han blev till graven buren
av fyra höga man.

8. Den ene bar hans vapen,
Miliam tam tam, militärerna!
Den andre bar hans värja,
de två bar honom själv,
de två bar honom själv,
de två bar honom själv.
Den ene bar hans vapen,
de två bar honom själv.


142.

(Förre soldaten Johannes Dahl, Millesvik, Värmland.)

Lugnt.

1. Jag är en fattig fånge
omkring en tretti år,
som sitter inom gallret
och bommar, som är hård',
jag sitter innesluten
inom den trånga mur,
jag får min mat av andra
som fågeln i en bur.

2. Då jag uti min barndom
och mina unga dar,
då jag uti ett sällskap
med mina vänner var,
jag kunde aldrig tänka,
om hundra sagt åt mig,
att jag uti ett fängelse
skull' nödgas lång en tid.

3. Rätt söder är nu solen
en gång på varje dag,
åt väster går hon neder
allt efter guds behag,
och jag ser henne skina
på fönstret utför mig,
jag var ej henne värdig
på jämt en månads tid.

4. Men ett det är, som gläder mig
i denna dystra borg,
jag intet har föräldrar,
som för mig hava sorg;
men jag har tvenne syskon,
och det kan vara nog,
som dageligen sörja
för en förlorad bror.

5. Först bröt jag mot min konung
och sen emot min ed,
senbröt jag mot det sjunde bud,
som gjort min gud så vred.
Jag kunde inte föda mig
på något annat sätt
än nästans gods bortröva
och taga med orätt.

(Diktad av en fånge på Karlstads fängelse.)


143.

(Johannes Dahl.)

Måttligt.

1. Simson den starke av skökan blev narrad,
när han till henne förtroligheten satt;
men sedan gjorde han av henne en stor skam,
fast han var själv en regerande man.
Minns du inte, vad du med munnen har lovat,
minns du inte, vad du med munnen har talt,
de lönliga brev, om nattetid du skrev?
Du höll dej vid löften, du själver det vet.


144.

(Smeden Johan Fredriksson, Hjälleskate, Millesvik, Värmland.)

Lifligt.

1. Å båssman, han hade e endersta ko,
den sålde han bort, för han fela skulle få.
Tralla tralli trallallalla lallalla läj!
Å båssman, han spela', å fela, ho låt,
å fleckra, di dansa', så särken, den ble våt.
Tralla tralli trallallalla lallalla häj!
145.

(Ord och mel. av trumslagaren Johannes Svensson i Mellbyn, Bro församl. i Värmland.)

Hurtigt.

1. Är artonhundra nio och fyratio år vi har,
skrifas i tiden, en sommardag det var,
vi hastigt order fick
de från Kung Oskar gick,
till Dannemark vi skule gå uti ett ögonblick.

2. Den tjugonde dagen Agusti månad åt oss jer
Wermlands regmente sig Wittrosboden ter
Befäl emot oss tar,
som bliver vårtt försvar
sen gångar vi till Karlsta stad allt uppå tränne dar.

3. En Thorsdags morgon vi alla ombord på en Ångbåt går,
och af våra vänner vi afsked taga får,
sin värmma hand oss ger,
och sedan de oss ber,
lef väl min vän kan hända att vi träffas aldrig mer;

4. Sedan musiken paradmarsch för oss blåsit opp,
och sjökaptenen han icke säger stopp
med denna farten god,
och blicken emot Nord
vi seglar över Wänerns sjö, så klar som spegeln stod.

5. Trollhätt Kanalen och så det hjeterliga värk,
som är fullbordat af många Svenskar stark,
samtt göta Elven klar,
på den vi sedan far,
till Götteborg der Danska skepp och män emot oss tar.

6. Schleswig och Heckla oss skilijer ifrån Sveriges land,
hvid horisonten än syns en liten rand,
af fosterjorden kär,
som fridens hemvist är,
och för des lungn och vänner kär, vi altid vapen bär.

7. Storm och oväder oss möter på det vilda haf,
böljorna oss visar altt jämtt en öppen graf,
evartt vårtt öga ser,
ej minsta klippa ger,
till tecken att en fågel der sin fot kan sätta ner.

8. Dimman bortskingras och solen lyser fram så klar,
och uti sigtet vi Fyn och Ölen har
nytt mod vi dermed får,
och resan lyckligt går,
och innan kvällen på den dag vi invid Flänsburg står.

9. Svänska och Danska och Norsska Flaggor här sig ter
hela nattionen vi även samlad ser.
Kanonskott höras här,
och bröders hälsning kär,
vi höra får, evart vi går, de trohet mot oss svär.

10. Sen blef det order på vaktt och exisis var dag,
och till att lefa var man till välbehag,
samt stilla deras mod,
som vill utguta blod,
och på det sätt, att Nordens ätt och kraft skall blifa spord.


146.

(Av Johannes Svensson.)

Raskt.

1. År artonhundraförti, så skrives det alltjämt.
Lägg sedan därtill nio, så bliver det bestämt!
Den tjugende augusti mång' vänner skildes åt,
den stund, som var den sista, den var uppfylld med gråt.

2. Kong Oskar utaf Norden, han bjuder oss att gå
till söderns brödraländer, dess fiender motstå.
vi åder måste lyda och taga den i akt,
ja, maka, barn och vänner, vi dem vårt avsked sagt.

3. Ja pröjser och polacker, de känna svensken väl,
de minns nog väl den dagen, vi slogs till liv och själ.
Kong Agust måst' af tronen vid Karl den tolftes ord,
när hjälterne från norden besökte söderns jord.

4. Vi hjälter ifrån norden, vi önsker ej att slåss,
men om det skulle gälla, nog finns det mod i oss,
och kraft vi ha i handen att svärdet föra fram,
ja, söderns jord skall bäva, varthän vi drage fram.


147.

(Melodien variant av föregående. Stataren Nils Andersson Falk i Botilsäters församl. i Värmland har diktat visan.)

Långsamt.

1. Likt duvan, som har mistat sin maka och sitt bo,
så är jag ensam vorden, jag saknar frid och ro.
Min ungdomstid har svunnit, så sorgefull och mörk,
jag haver ensam vandrat i denna jämmerörk.

2. I oskulds första morgon jag snart med sorg förnam,
att hamn var ej att finna för mig i moders famn;
jag ut i världen måste att söka själv mitt bröd
och därför har jag lidit båd' frost och hungersnöd.

3. Hos andra får jag tjäna med flitig hand mitt bröd,
men tackar gud för hälsan, jag lir nu ingen nöd.
Arbetsamheten skänker oss frid och tanke söt,
när kval och vemod trycker och all vår tröst är död.

4. Lik vattnet omkring stenen jag nu får vanka om,
och sorg förföljde glädjen, var jag i världen kom.
Med tårefulla ögon jag vandrat många fjät,
vad jag i världen kämpat, vår herre vet nog det.

5. Nu skall jag dock ej klaga, men vara vid gott mod
och söka gud behaga, som alltid mild och god
har följt mig, arme yngling, och städse fört mig så,
att jag, fast arm och fattig, dock kan med äran gå.

6. Jag därför glad kan vara, ta sorgen som en lek,
fastän min flicka skänkte en bäger, full av svek;
men jag vill mer ej sörja, för den är allt tömd ut.
Farväl, du falska tärna, sök nåd hos gud till slut!

7. Kanhända mången tycker min visa ringa värd:
Jag är av fattig härkomst, jag blev för lite lärd,
men hade lust att sjunga en liten sorgesång,
då tankarne mig tungat och tiden föll mig lång.


148.

(Sjuttiofemårige snickaren Johannes Bäcklund, Hjälleskate, Millesvik, Värmland.)

Ej långsamt.

1. Jag ser i öster och jag ser i väster,
jag ser i söder och jag ser i norr;
jag haver sett så mången vacker flicka,
men inte ser jag den, jag sett här förr.

2. Jag spänner ut mina vida segel,
jag seglar ut till ett annat land;.
där finner jag ibland flickor andra
den, som kan falla bättre i min famn.

3. Tänker du, att jag går här och friar,
fast råkar ofta till att har gå om;
det finns väl flickor i andra bygder,
som våra gossar tycka bättre om.

4. Tänker du, att jag går här och friar,
fast råkar ofta till att här gå in;
det finns väl flickor i andra bygder,
som kan falla bättre i mitt sinn'.

5. Och hur du vrider dig och hur du ställer dig,
så laga, att du har en trogen vän;
för dina ungdomsdar, de snarligt bortfar
och komma aldrig mer igen!


149.

(Johannes Bäcklund.)

Lagom fort.

1. Du, min bästa vän på jorden,
du skall några rador få;
men jag brister dock i orden,
då du bort ifrån mig går.

2. Då jag endast på dig tänker,
då jag endast älskar dig,
då jag dig mitt hjärta lämnat,
så gick du bort och glömde mig.

3. För alla tårer, som utgjutes
utur detta kvalda bröst,
jag tror, att mina dager slutes
för din skull, utan tröst.

4. För du har sårat detta hjärta,
och jag finner ingen ro.
Jag vore nöjd med all min smärta,
blott jag finge när dig bo.

5. Det tyckes mig är tungt att leva,
jag var visst ej till glädje född,
ifrån min födslotimma intill döden,
men i hoppet är jag stöjd.


150.

(Johannes Bäcklund.)

Lugnt.

1. Vår korta tid är målat:
En bäck, som snart förgår.
Allting på jorden här
förvandling skyldig är
blott för den lilla anan,
som synden skickat ned.

2. Mitt hjärta slår och brinner
av ängslans heta tvång.
En vän jag mig utvalt,
ömt älskad överallt,
hon haver mig förskjutit
och gjort mitt hjärta kallt.


151.

(Fru Elfrida Holmqvist, Millesvik, Värmland.)

Lifligt.

1. Ja ska sjonge en liten stomp
om den lelle katta.
Ho skule sprenge ätter si romp',
men ho feck inte fatt'a.
Katta sprang, å rompa slang,
ja ska sjonge na än en gang:
Ja ska sjonge en liten stomp
om den lelle katta,
som skule sprenge ätter si romp,
men ho feck inte fatt'a.


152.

PÅLKRANSÅNG.

(Göteborg.)

Hurtigt.

1. Och här kommer ett
och här kommer två
och här kommer tre
och fyran slår.
Och här kommer fem
och här kommer sex
och här kommer sju
och åttan står.


153.

BAXNINGSSÅNG.

A.

(Göteborg.)

Raskt.

1. Hon kommer gott, för hå hej!
Hej, sväng på den, för hå hej!
Fram kommer hon, för hå hej!
Hej, sväng bättre, för hå hej!

B.

1. Hon kommer gott, för hå hej!
Hej, sväng på den, för hå hej!
Hej, sväng på den, för hå hej!
Hon kommer gott, för hå hej!



PER GUNNARSSON,
född i Renneslövs församling i Halland,
folkhögskoleföreståndare.

(Visorna upptecknade 1896.)

154.

DEN ÖVERGIVNAS KLAGAN.

Måttligt.

1. I dalen, där sitter en duva allen',
med näbbet gömt under dess vingar,
hon sitter så sorgsen på avbruten gren
och sällan i luften sig svingar.

2. En jägare har skjutit dess maka till döds
och henne kvarlämnat åt öden.
Ehuru hon sörjer sitt hjärta till blöds,
det likväl ej blöder till döden.

3. Så klagar här även en flicka, vars vän
ej skjuten, men svekfull är vorden;
i sorgen hon sitter och gråter för den,
så länge hon andas på jorden.

4. Okänder i världen, okänder dess svek
jag gick att min bana beträda,
att följa med mina jämnsystrar i lek
och plocka de blommor så späda.

5. Men tiden, som låter ej hejda sin fart,
sig skyndar den glädjen att störa;
ur barndomens lunder jag såg den så snart
mot himlablå rymder mig föra.

6. En yngling mig mötte med klappande bröst
och lofte mig trogen att vara
och hoppfull han höjde emot mig sin röst,
vars eko mitt hjärta besvara'.

7. Han vänligt mig räckte sin darrande hand,
han bad mig trofast på sig lita,
förvissad, att kärleken knutit ett band,
som ingen var mäktig att slita.

8. Snart hade jag redan hunnit det år,
då prästen mig täcktes bereda
till första nattvarden, och ynglingen går
att med mig den banan beträda.

9. Den dagen var inne, den timmen framskred
vid himmelska kärlekens flamma,
då bägge vi föllo för altaret ned
att en gång nattvarden anamma.

10. Sen Adam och Eva ur Eden drevs ut,
ej någon så lycklig sig funnit
som jag. Men vi är den glädjen nu slut?
Vi haver min lycka förrunnit?

11. Om vår, då naturen träder i knopp,
med smärta jag saknar en blomma,
om hösten sig lyktar mitt hugnande hopp
i hotande sorgmoln, som komma.

12. Om sommarn jag minnes din kärlek så varm,
som varit orsak till min smärta,
om vintern avmålas vad köld i din barm,
aprilsnö liknar ditt hjärta.

13. Om dagen, då jag i mitt arbete går,
din skugga mig städse förföljer,
om natten i drömmen du framför mig står
och bädden med ängslan behöljer.

14. En Jakob, han tjänte för Rakel sju år
och åter sju år han det lova'.
Ehuru det kostar din Rakel mång' tår,
du likväl hos Lea vill sova.

15. En giver du hjärtat, en annan din hand
och rysligt med ömheten gäckas.
O, bäva att leka med kärlekens brand,
som icke med vatten kan släckas!

16. Ett ögonblicks villa ej förleder mig,
ditt hjärta med misstankar smärta.
I ellova år har jag levat för dig,
jag måtte väl känna ditt hjärta.

17. Jag har på den tidrymd väl ofta förut,
väl ofta haft orsak att gråta;
men kärleken, som hos mig aldrig tog slut,
var alltid så villig förlåta.

18. Dig rogar att åter uppriva ett sår,
som länge för din skull måst blöda.
Ej nog, att jag offrar dig ungdomens vår,
mitt framtida lugn vill du döda.

19. Du leker med gnistan av kärlekens brand,
som tiden ej hunnit att släcka,
den dagen, du nalkas med ved i din hand
att åter dess låga uppväcka.

20. Var ormen, som kräla' mot paradis' port,
så listig som du att bedraga,
så kan jag ej tadla vad Eva, hon gjort,
men hellre dess öde beklaga.

21. Nog vet jag, du säger, ditt löfte ej var
att nånsin till hustru mig taga;
men sådan en ursäkt är bäst, att du spar,
ty tiden dess skuggor uppdagar.

22. Du säger mig endast ha älskat i dans
men icke i hjärta och sinne;
av falskhetens lagrar du flätar en krans,
dig till ett evärdeligt minne.

23. Om du eftertänker, så minnes du väl
hur illa emot mig du handlat,
hur ofta du svor ur din syndiga Själ,
att ingen din kärlek förvandlat.

24. Fast Judas, som sålde sin herre och vän,
ur repet i avgrund' sig svinga',
så finnes här likväl förrädare än,
som honom ett sällskap vill bringa.

25. O yngling, berätta med Judas, ditt lag,
hur skönt du tillfogar mig smärtan!
Omtala där nere, hur kvinnan är svag
och huru du lekte med hjärtan!

26. Dock, gå att besöka min syster, din brud,
och lyssna ej till, om jag gråter!
Ty kan du ditt hjärta försona med gud,
din forna all falskhet förlåter.

27. Ehuru vi bägge ha diat ett bröst
och legat inunder ett hjärta,
jag hatas av henne, som borde ge tröst,
hon skrattar blott över min smärta.

28. Som styvbarn jag hålles av fader och mor,
min syster vår vänskap uppbryter,
fast av samma anda som jag hon beror,
ja, ett blod i ådrorna flyter.

29. Jag haver nu skrivit min klagan till slut,
ehur' jag till avbrott blev skrämder,
så snart första versen av visan kom ut,
fast ingen blev nämnd eller skämder.

30. Nu snart jag från denna min sorgedal far
där som all min glädje förrunnit.
Farväl, o farväl, o I, lyckliga par!
Hell du, som min brudgum har vunnit!


155.

SKOMAKAREVISAN.

Marschtakt.

1. Jag gick mig ut i den gröna lund,
där mötte mig en skomakaredräng.
Och femton par sylar, det hade han med sig,
och lästerna de voro tjugufem,
terum terum terum terum
terum terum terum terum terum!
Och femton par sylar, det hade han med sig,
och lästerna, de voro tjugufem.

2. Min vän, om du blott mister mig,
så får du en förskräckelig sorg,
då får du aldrig mera din gläje igen,
som du nu tillförene har haft.

3. Som stjärnorna uppå himmelen den blå,
de para sig i par om par,
så gör ock du och jag, min lilla vän,
uti våra unga dar,
terum terum terum terum
terum terum terum terum terum!
Så gör ock du och jag, min lilla vän
uti våra unga dar.


156.

DEN UTESTÄNGDE ÄLSKAREN.

Halland.

Måttligt fort.

1. Kom till mig i ottan,
innan hanen gal,
ty då är gubben borta,
han är rester till kvarnen och mal!
I aftes så glömde jag märket för dig.
Jag menar, den karlen är viller och galen,
som inte kan veta, att far är hemma!
Far är hemma!!
Vy, vy!
Far är hemma!
Vyssa, nana
Lilla vännen min!

2. Herren signe ditt öga,
kär' lilla vännen min,
som tittar i fönstret, det höga!
Kom slätt intet in!

3. Gå genast neder av taken,
kär' lilla vännen min,
ty styggen ligger vaken!
Nu kommer du inte in.

4. Korna gå på ängen,
kär' lilla vännen min,
och gubben ligger i sängen,
nu slipper du inte in.

5. Hästen står på stallen,
kär' lilla vännen min,
och skorna stå på pallen,
nu slipper du inte in.

(När mannen frågar, vad hustrun menar med den besynnerliga vaggvisan.)

6. Något måste man låta,
kär' lilla vännen min,
så att barnen ej skola gråta.
Kom nu inte in!

7. Men kom till mig i ottan,
innan hanen gal,
ty då är mannen borta,
han är rester till kvarnen och mal!
I aftes så glömde jag märket för dig.
Jag menar den karlen är viller och galen,
som inte kan veta, att far är hemma!
Far är hemma!!
Vy, vy!
Far är hemma!
Vyssa, nana
lilla vännen min!


157.

Variant till nummer 156.

(Småland.)

Långsamt.

1. Och kom till mig i ottan,
innan hanen gal,
ty då är gubben borta,
han är rester till kvarnen och mal!
I aftes så glömde jag stubben,
å hej!
I aftes så glömde jag stubben,
å hej!
Å hej deli ladeli ludeli å hej!
Å hej deli ladeli la!



PER GUSSANDER,
v. häradshövding, Gävle.

(Visan upptecknad 1896.)

158.

(Röstebo fäbodvall i Bollnäs församl. i Hälsingland.)

Stilla.

1. Ge mej hit lite bläck och en penna,
jag vill rekommendera dej ett brev!
Du ska däri få se och bekänna,
att jag har dej så innerligen kär.
Förr ska hällebergen smälta liksom is,
förr ska solen bortmista sitt sken,
förr ska skogen bli förvandlad till en tuva,
förrän jag upphör att tänka uppå dej.

(Fullständigare text, meddelad av studenten Elias Beckman, Västgöta nation, Uppsala, 1897.)

1. Ge mej hit lite bläck och en penna,
jag ska rekommendera dej ett brev!
Du ska själver få se och bekänna,
att jag har ingen kärare än dej.
Förr ska hällebergen smälta liksom is,
förr ska solen bortmista sitt sken,
förr ska skogen förvandlas i en tuva,
än jag dej, min vän, överger.

2. Förr så spelade jag på gulltärning,
förr så spelade jag på klaver;
strax på stunden så övergav mej sorgen,
och jag tänkte inte mer på dej.
Förr ska hällebergen smälta liksom is,
förr ska solen bortmista sitt sken,
förr ska skogen förvandlas i en tuva,
än jag säger ett ont ord om dej.



AUGUSTA GUSTAFSSON,
fru, född i Göteborg, tillbragte sin första ungdom i Stora Lundby församling i Västergötland.

(Visorna upptecknade 1895-1896.)

159.

(Fru G. hörde visan sjungas av en gammal båtsman på Nya varvet, Göteborg.)

Hurtigt.

1. Jag som en bondedräng
hade mig en vän
i mitt hjärta fått.
Nu så vill hon gifta sig,
nu så har hon fått en ann',
mig har hon förglömt.

2. Det är nog svårt att se,
se sin käraste
med en ann' stå brud.
Men om jag leva får,
gud mig säkert ger
en så skön som du.


160.

(Stora Lundby församl. i Västergötland.)

Lifligt.

1. Var det du, ja, var det du,
som var i skjulet med mej?
Ja, var det du, ja, var det du?
Svara ja eller nej!

Du tycker, du är finer,
men jag tycker, du är skrinner;
tycker du, så tycker jag,
denne valsen går bra.


161.

(Göteborg.)

Måttligt.

1. Sju år har ferfiutit, sen jag lämnade mitt land,
med den vackraste flickan, sjung hopp fallerallala!
Jag kan henne aldrig glömma, om det kostade mitt liv,
jag vill se, jag vill se henne blott.

(Vistryck: Kalmar, Otto Westin, 1860.)

BRAMRÅN.

1. Sex år har förflutit, sen jag skådade mitt land
och den dejeliga jungfrun, den sköna, försvann.
Dar stå skyhöga fjällar under himmelen den blå,
och det grönskas i vårt fädernesland.

2. En afton, då vi segla' för en akterliger vind,
så kommer där ett skepp med en förliger vind;
men förut i galjonen stod en jungfru så skön.
Och vem var denna dejeliga mön?

3. Jag skådade den flickan, med förtjusande behag,
mina ögon, de tjustes av vartendaste drag.
Jag henne ej kan glömma, om det kostade mitt liv,
Jag ville se, ville se henne blott!

4. Då kastade jag mig uti böljorna de blå
för att ombord på skeppet nu inkomma då.
Det lyckades mig fast uti fallrepstrappan få
och ombord uppå skeppet komma så.

5. Då frågade de mig: "Varifrån kommer du,
men du kommer ifrån böljorna och upptages nu?"
"Jo, jag föll ifrån bramrån, då seglen gjordes fast,
och störtade i böljorna med hast."
6. Kaptenen, som mig räddat, han sade till mig då:
"Du raske yngling månde med oss på skeppet gå."
Och jag blev glad i hågen, den sköna var ju här,
hon var redarens dotter så kär.

7. Men stormen bröt lös och vårt skepp slogs i kras,
ibland spillror och lik höllo hajarna kalas.
Men jag räddade den sköna; hon slöt sig i min famn
och hon viskade kärleksfullt mitt namn.

8. Och landet jag nådde med min börda så skön,
och hon till hemmet fördes, och kärlek blev min lön.
Nu är hon min maka, och nu aldrig mer
vill från bramrån i sjön jag dimpa ner.


162.

(Stora Lundby.)

Raskt.

1. Och bonden, han gick sig åt fureskog,
hi hå, åt fureskog!
Där fick han se, var den kråkan satt och gol,
sjung fallerallera! Var den kråkan satt och gol,
fallerallerallala!

2. Och bonden, han spände sin båga för knä,
så sköt han den kråkan i det högaste trä.

3. Och fjära, den klädde de kring alla sina hus,
av talgen stöpte de tolv pund ljus.

4. Och köttet, det salta' de i tunnor och kar,
förutom en surstek, som skänktes åt far.

5. Och skrovet, det blev till ett gångande skepp,
det var la det bästa, som till Ostindien gick.

6. Och strupen, den blev till en rännelur,
den vråla' la värre än Kallebäcke tjur.

7. Den kråkan var nyttig till mången god ting,
hi hå, till mången god ting!
Rompen, den var nyttig till en skräddaresyring,
sjung fallerallera! till en skräddaresyring
fallerallerallala!


163.

Polskatakt.

1. Vackraste flicka, torde jag dig fråga:
Haver jag gjort dig något emot?
Säg mig orsaken, varför du svara,
mig med så stolta ord

Säg mig, varför är du bliven så sky,
liksom du ville bort från mig fly?
Jag haver längtat, längtat och trängtat
långt efter denna tid.

(Vistryck: Falun, F. L. Schmidt, 1860.)

EN NY KÄRLEKSVISA.

1. Ömmaste flicka, kan du mig säga,
om jag har gjort dig något emot?
Säg mig orsaken, varför du svarar
mig med så spotska ord!
Varföre är du bliven så blyg,
liksom du ville från mig bortfly?
Jag haver vaktat på dina fakter
mer än på denna tid.

2. Rikedom och gåvor jag icke haver,
därföre du föraktade mig;
men blir du något bättre erfaren,
så är det gott för dig.
Jag skulle ej missunna dig det,
om du kan bliva bättre beskärd.
Gud ge dig lycka! Jag ej misstycker,
jag allt förnöjder är.

3. Kläder och föda intill min döddag
hoppas jag med guds hjälp till att få;
det är en gåva, gud oss vill giva,
den vi bör tänka på
Men, när som vi från världen bortgå,
då lärer allting efter oss stå.
Rikedom förakta! Vi bör betrakta,
om vi kan himlen få.

4. Allt, vad jag skrivit, det måste bliva
liksom en pil i hjärtat på dig,
när jag betänker falskhet och ränker,
som du har gjort mot mig.
Du har betagit hjärta och själ.
talat med mig och lovat så väl;
nu haver satan med sina snaror
gjort detta hjärta falskt.

5. Visan jag slutar, hjärtat det suckar,
för att det har bortmistat sin vän.
Men, om du ville sätta dig tillbaka
och bliva min igen,
då skulle hjärtat bliva så glatt,
ingen i världen skilja oss åt,
förr än gud behagar sluta våra dagar,
taga oss till himlen opp.


164.

(Vistryck: Göteborg, Sam. Wahlström, 1825.)

Måttligt.

1. Ett mig förtryter, ett annat mig ångrar,
jag har tjänt mässing för rödaste gull.
Jag dig visst älskar, men du älskar andra
uti ditt hjärta är falskheten full.
Du är icke värd
att hållas så kär,
du vet icke själver, vad kärleken är.

2. Likasom guldet, det må sig förvara,
när som det kommer i vatten att stå,
så gör ock du, när som jag med dig talar:
Hjärtat och munnen, de följas ej åt.
Det är en stor skam
att så fara fram,
först älska den ena och sedan en ann.

3. Förr hade jag trott, att bergen skull' rämnat,
himmelens stjärnor nedfalla i rad,
förrän jag trodde, du svika mig ämnat,
när som du kom och om vänskap mig bad.
Det är en stor skam
att så fara fram,
först älska den ena och sedan en ann.

4. Ger du mig korgen, jag det icke vånnar
uti mitt hjärta är jag lika glad.
Jag ger dig herren, som allting förändrar,
väl får jag den, som mig lyster att ha.
Ett kort nej!
Det skickar jag dej.
Tänk aldrig i världen, du nånsin får mej!

5. Stora rikedomar, de läggas tillhopa,
likasom sanden i högar sig te.
Med muntrande mod så måste jag ropa:
"Fy, du otrogna! Jag vill dig ej se!"
Därför är jag
dock lustig och glad,
ty flickorna älska mig ändå var dag.

6. Lustigt kurasje! Jag låter dig fara,
vill du ej vara uppriktig som jag.
Väl finner jag flera flickor så rara,
väl får jag den, som mig gärna vill ha.
Ett kort nej!
Det skickar jag dej.
Tänk aldrig i världen, jag bliver din träl.


165.

(Fru G-s fader hade hört visan i Vänersborgstrakten.)

Måttligt fort.

1. Sent om en afton en yngling gick ut
för att roga sitt hjärta och sinn'.
Då mötte han en flicka med ett brinnande begär,
och hon var både fager och fin.

2. "Och hör du, stolta flicka, nog är du nätt och fin,
men du haver ett ostadigt sinn';
ditt sinne kan man likna vid den blåsande vind,
som far hela världen omkring.

3. Till dig så har jag friat uti årena fem,
du har varit min utvaldaste vän;
men nu har jag försport, att du har en annan kär,
att jag aldrig mer får kallas för din vän.

4. Ja, dagen den lider, mitt hjärta det svider,
men jag får vara nöjder ändå,
fast tårarna på kinderna, de rinna uppå mej
liksom vattnet i bäckarna små."


166.

(Göteborg.)

Måttligt.

1. Det gingo sig två flickor åt rosendelund
att plocka de rosorna röda
den ena, hon var så hjärteligen glad,
den andra var så sorgeligt bedrövad.

2. Den rika, hon talte till den fattiga så:
"Varför är du så ledsen i ditt sinne?
Haver du bortmistat din fader eller mor,
eller haver du förlorat din ära?"

3. "Nej, varken har jag bortmistat fader heller mor,
och herren, han bevarar min ära;
men väl sörjer jag för den fager ungersven,
den vi höllo båda så kära."

4. Och ungersven, han stod allt bakom buskarna där,
han hörde allt, vad flickorna de talte,
sa smyger han sig genom buskarna fram
och räcker den fattiga i handen.

5. "Ack, ungersven, ack, ungersven, vad tager du dig för,
som räcker den fattiga i handen
och inte tager mig, som stor rikedom har,
och låter den fattiga få fara?"

6. "Ja, rikedom, det är ett lån utav gud,
men fattigdom, det är ju en belöning;
för den, som riker är, han kan en gång fattig bli,
den fattige kan en gång riker bliva.

7. Trädet, det växer så högt upp i sky,
en gång skall det till jorden nederfalla;
och när man är förskjuten av sin lilla vän,
man tycker sig förskjuten utav alla."


167.

(Göteborg.)

Ej för fort.

1. Robert, Robert, minns du kalla vintern,
för första gången när vi taltes vid?
Uti min faders enkla boning,
där bad du, att jag skulle älska dig.
Men att du var så falsk uti ditt hjärta,.
att du så gruvligt tänkte narra mig!

2. Jag var en ung och oskyldig flicka,
jag gav mitt hjärta och min hand åt dig;
:,: jag tänkte sammans få med dig leva,
men se, just då blev du så falsk mot mig. :,:

3. I sex år långa har jag nu vandrat,
förutan vänner och förutan stöd.
:,: I glädjedagar har man vänner många,
men var är vännerna i sorgens tid? :,:


168.

(Göteborg.)

Hurtigt.

1. När bonden fyra styver har,
sjung falli ralli ralli ralla la la la lej
Då tycker han, att han är karl,
sjung falli ralli ralli ralla la la lej!
Men bondens pengar går med hast,
och sjömanskassan, den står fast.
Sjung falli la la lej, sjung falli lala lej!
Hej falli ralli ralli ralla la la la!

2. När bonden kommer på en krog,
då faller hanses stolta mod.
Han säger: "Kära herre, släpp mej ut,
för annars är det med mej slut!"

3. Min flicka, som på stranden står,
sjung falli ralli ralli ralla la la la lej!
Hon fäller där så mången tår,
sjung falli ralli ralli ralla la la lej!
Hon gråter, skriker, jämrar sej,
när jag i märsen svingar mej.
Sjung falli la la lej, sjung falli la la lej!
Hej falli ralli ralli ralla la la la!


169.

(Göteborg.)

Långsamt.

1. Hör, hur Adolf klagar
i dyster höstenatt!
"Var äro glädjens dagar?
Hur fick mig sorgen fatt?"

2. Smärtans hand mig trycker
tungt i denna stund,
och dödens ängel rycker
nu fram i denna lund.

3. Snart skall pulsen stanna,
som nu börjat slå,
snart får jag träffa Anna
i himlens sköna vår.
170.
(Av en gumma från Östergötland.)

Måttligt.

1. HON: "Akk, Haukan, mins äj du,
når vi på balerna voro,
du löfte bli min make,
når ja satt i ditt knä!"
HAN: "Ja unnrer på däj, att du säje kan,
ja tror, du lärer däj att juge,
ja allri löft, att ja skull' bli din man,
ja sådant allri åt däj bjudde.
Å fast änsjönt du satt i mitt knä,
så löfte ja däj ändå, ändå allri dä
ä ändå allri dä.

2. HON: "Akk, Haukan, mins äj du,
du fekk mi stora gullsno
å knyta ikring hatten!"
HAN: "Ja hörer nåkk, att du skryter öv,
att du har jett mäj store sjänker;
män dom vell ja betale däj ijän
å kansje dä mä dubbel ränte,
för allri tar ja däj, allri tar jag däj
tell mi bru."

3. HON: "Ja börjer gammel bli,
ja går snart i mi grav
öv sörja, du mäj gav."
HAN: "Ja, gakk mä sörja du uti di grav,
dän som så hårt har de gravere,
för du du inte fått den, du vell ha!
Men tala allri om et mere,
utan gakk mä sörja, gakk mä sörja
uti di grav!"


171.

(Stora Lundby.)

Ej för långsamt.

1. Nu vågar jag att skriva till dig, min lilla vän,
nu ämnar jag att bjuda dig ett kärt och ömt farväl.
Tårar trilla
från mitt öga,
när jag tänker uppå dig
den dag, då jag skall segla långt borta ifrån dig.

2. Kunde jag nu skriva, hur ömt jag älskar dig,
så skulle du mig vörda allt för min kärleksstig.
Gröna linden
böjs för vinden,
som mitt hjärta böjs för dig.
Förty de ord, vi talte tyst vid hyddans stig,

3. Vågen är min hydda och himlen är mitt tak,
stjärnorna de tindra i den mörka natt,
vågen svallar,
åskan knallar.
Milde gud, var då hos mig.
Förty min flicka sörjer ju därhemma över mig!

4. Flickan hon må sörja, hon må sörja, om hon vill,
för inte stort så frågar jag efter det därtill.
Vart jag kommer
blott jag lever,
får jag alltid flickor nog
och därför får jag glömma lilla vännen, som hemma bor.


172.

(Vistryck: Stockholm, Erik Westrell, 1863.)

DET SORGSNA HJÄRTAT.

(Stora Lundby.)

Sakta.

1. Nu är jag ensam med mitt sorgsna hjärta
och skild från den, som all min kärlek har.
Vem skall nu lindra denna bittra smärta
och skänka fröjd åt dessa sorgsna dar?

2. Om blott din kärlek åter du mig skänkte!
Finns ej i denna värld för mig en vän?
Hos dig jag all min fröjd, min sällhet tänkte,
men nu försvinner även, även den.

3. Om någon gång i aftonvindens susning
du hör en röst, som suckar till dig för,
då är det jag, som nämner med förtjusning
ditt namn och tycker, att din röst jag hör.

4. Du lämnar mig med tårar i mitt öga
och går från mig uti en annans famn.
Må gud i himlen dig en gång belöna,
och låt oss råkas i det sälla land!

5. Där får du en gång för din kärlek svara,
som du uti ditt falska hjärta bar,
det duger ej att där sig falskt förklara,
ty gud en evigt rättvis dom där har.

6. När allting liv och glädje, sällhet andas,
när du bland vänner säkert gläder dig,
då sörjer jag, och mina suckar blandas
med minnet av, att du är skild från mig.
7. O, denna dag är dyster för mitt sinne,
mitt öga uppfyllt utav sorgens tår!
Fly dystra tanke, fly ifrån mitt minne!
Och glädjens sol för mig ej mer uppgår.

8. Farväl, min vän, farväl du, falska flicka!
Ett ömt farväl jag endast ber av dig.
Gud låt dig endast blott en gång få dricka
den bittra kalk, som du har fyllt åt mig!


173.
(Göteborg, av fadern)

Hurtigt.

1. "Säg, kan du göra mig de korgarna två
och inga spånor skära,
hå hå hå, nå nå nå!
Och inga spånor skära?"

2. "Ja, väl kan jag göra dig de korgarna två
och inga spånor skära,
hå hå hå, nå nå nå!
Men fordrar då din ära."


174.
(Stora Lundby.)

Något långsamt.

1. Soldaten, han kom ifrån kriget hem,
och hans kläder voro rivna mitt itu.
Det första, som han sporde efter, när han kommo hem,
var, om kärestan levde ännu.

(Enär fortsättningen är fragmentarisk, anföres här en fullständigare text, meddelad av sjuksköterskan Lovisa Carlsson i Göteborg.)

SOLDATEN.

1. Soldaten, han kommer ifrån krigena hem,
och hans kläder voro rivna itu.
Det första, som han frågade, när han var kommen hem,
om hans käresta den lever ännu.

2. Soldaten, han gångar sig i kammaren in
och han kammar och putsar sitt hår.
Då får han så ett brev ifrån kärestan sin,
att de leva två tillsammans uti ro.

3. Soldaten, han gångar sig i fålastallet in
och han sadlar upp sin gångare så grå,
sen red han litet fortare, än lilla fågeln flög,
för att han brudehuset skulle nå.

4. "Se god dag i brudehuset, se god dag, I brudemän!
Se god dagen, du brudgumme så båld!
Ja, dig vill jag belöna för varenda gång,
du har tagit min käresta i våld."

5. "Jag värdes ej så mycket som att lätta på min hatt
för dig, som är en simpel soldat,
ty sällan har du penningar, och stolt är ditt tal.
Si, du packar dig på dörren med hast!"

6. Soldaten, han drager ut sin sabel så blå,
hugger huvudet av brudgummen så båld:
"Se, här ska ni få se, att soldaten, den har mod!
Se brudgummen, hur han simmar i sitt blod!"

7. Tre dagar därefter så kommer där ett brev,
att soldaten i krig ut skall gå.
Han gångar då så gladligt ifrån hus och ifrån hem,
änskönt han var bedragen av sin vän.


175.

(Fru G:s son har lärt visan av en typograf från Luleå.)

Måttligt.

1. O flicka, o flicka, förgyllande skrin!
Vad skall den dagen heta, då du skall bliva min:
På jopp jopp jopp, på jopp jopp jopp!
På tralla lalla lalla la!
Vad skall den dagen heta, då du skall bliva min.

2. Den dagen, den dagen, den bliver ej så lång,
skall solen framskina för oss ännu en gång.

3. Jag binder av små liljor åt vännen min en krans,
som hon skall hava på sig i bröllopets dans.

4. Och när du bliver döder och lagder uppå bår,
sa skall jag vattna graven med kärlekens tår.
På jopp jopp jopp, på jopp jopp Jopp!
På tralla lalla lalla la!
Så skall jag vattna graven med kärlekens tår.


176.
(Göteborg.)

Måttligt.

1. Varför så blek om kinden?
Blomstrande var den nyss!
Kall blåser aftonvinden,
och kall var din avskedskyss.


177.
(Stora Lundby.)

Måttligt fort.

1. Jag gick mig ut i lunden att höra fåglars sång,
där näktergalen spelade med denna ljuva klang;
men turturduvan hördes uti en annan dal,
och hennes ljud utförde, att hon ensammen var.

(Vistryck: Kalmar, Otto Westin, 1860.)

1. Jag gick mig ut åt lunden att höra fåglars sång,
där näktergalen spela' med ljuva toner mång',
och turturduvan hördes uti den lugna dal
sin klagosång fram&'ucka om ensamhetens kval.

2. Jag stannade och hörde på denna sorgelåt,
tills sorgsen själv jag blev, och mitt öga brast i gråt,
ty jag med mig betänkte, vad kärlek innebär,
då ren och djup och helig den hos två vänner ar.

3. Du äktenskapets stiftare, du himmelens monark,
som haver inplanterat den kärleken så stark,
att ingen häftig låga densamma övergår
Qch ingen mänskoplåga dit hinner eller når.

4. Men, om jag hade vingar som turturduvan snäll
och fore sedan fjärran, dit solen går om kväll,
så kunde jag ej finna en sådan kärleksvän,
som jag för alla älskar, näst gud i himmelen.

5. Ack, hjälp mig du att sjunga, som vet vad kärlek är!
Lägg ljuvhet på min tunga! Ty denna visan lär
den flicka att berömma, som vännen trogen är,
jag kan min mö ej glömma, så länge jag är här.

6. Om alla harpor klungo, ja, allt slags spel och sång,
och alla fåglars tungor instämde på en gång,
det mig ej glädja kunde emot din Ijuva röst,
min vän, ty, då du sjunger, du ger mitt hjärta tröst.

7. De ord, jag mig påminner, i skriften tecknad' är
att ingenting är sötare av allt, vad jorden bär,
än vara uti sällskap allt med sin bästa vän,
det vill jag ock bekänna för gud i himmelen.

8. Ty när jag uti sällskap med andra flickor är
och sedan eftertänker de dygder, som du bär,
bortfaller håg och sinne för allt, vad nöje är,
då framstår för mitt minne, att du mig kärast är.

9. Ja, om jag hade änglaröst och tunga utav stål,
jag kund' ej smärtan måla utav de kärlekssår,
som för den flickan kära ha svidit i mitt bröst,
och likväl, hulda fHcka, är du min fröjd, min tröst!

10. Tänk ej, mitt kärlekssinne, det bytes om var dag,
att älska både här och där - nej, det är ej min lag!
Den, som till mig har kärlek, som är av bästa slag,
den fästar jag mitt hjärta vid, till dess jag läggs i grav.

11. Fast jag ostadig varit i mina ungdomsår,
så har jag dock erfarit och bättre nu förstår,
att världen, den kan lära en yngling uti tid
att dygd och heder bära och leva stadelig.

12. Låt ej så hastigt ändra vår vänskap, flicka kär,
men låt mig något nämna om den kärlek, som jag bär!
Jag vill ej avsked taga av dig, min bästa vän,
ty minns, i all min levnad jag kan ej glömma dig!

13. En liten tid jag varit i sällskap hop med dig;
din' ögon ha bedragit - ditt hjärta slits från mig.
Jag måste nu omvända mitt sinne och mitt mod
och lämna kvar min lilla, till dess hon bliver stor.

14. Som solens sköna strålar, de ge en ljuvlig glans,
så, som en segerfana, som står vid fästets krans,
så, som en täcker lilja, som rann ur jordens sköt,
så är en unger flicka med dygdens purpur söt.

15. Som ung och oförståndig jag mig än räkna får,
en yngling, helt okunnig, omkring en tjugo år;
dock vågar jag att skriva få ord av ömt begär
till dig, min ros och lilja, hur jag dig håller kär.

16. Du är väl något yngre, uti din ungdoms vår,
kanhända jag är sämre och ringa aktad går;
men, om jag ej är värdig att vila i din famn,
förlåt, att jag var dristig min kärlek ge ditt namn!

17. Ett oförfalskat hjärta du finna skall hos mig
och du gör mig stor smärta, om du ombyter dig.
Men vill du bli min flicka, så haver jag dig kär,
om gud vill det så skicka och hans behag så är.

18. Nog vill jag gärna vänta på dig i några år,
om vinnas kan min längtan, att jag dig äga får.
Väx upp, min ädla blomma, som palmen växer skönt!
Den dagen kan väl komma, din kärlek blir belönt.

19. Har gud tänt opp en kärlekseld emellan dig och mig
och dina vänner hindra dig till att få äga mig,
så vill jag dem försäkra, att det i sanning går,
att de få bittert ångra sig i alla sina år.

20. Det ges väl många flickor, ja, många tusental,
men det mig icke gläder att göra många val.
Har gud utvalt mig maka, låt mig få äga den!
Det vill jag ej försaka att bedja en gång än.

21. Väl kan jag finna mig en vän som hjärtligt har mig kär;
men aldrig älskar jag nån mer, än jag dig älskar här.
Om jag dig ej får trycka som maka till mitt bröst,
skall jag bedja för din lycka dock till min levnads höst.

22. Jag önskar varje timma, ja, varje en minut
uti mitt klämda hjärta ett stilla, lyckligt slut
uppå de sorgedrycker, som världen skänker in
för mig och för den 'flickan, jag älskar i mitt sinn'.

23. Min vän, sök dygden finna, som glänser allra mest,
så blir din levnad säller, och lyckan blir din lott!
gudsfruktan lär ock vinna, hon pryder allra bäst,
Motgången aldrig fäller den, till sin gud har hopp.

24. Lev väl, min ros och flicka! Jag slutar nu min sång.
Jag dessa versar skickar. Ack, läs dem någon gång!
Och vill du eftersinna, vad visan innebär,
så skall du säkert finna, att jag dig håller kär.


178.

(Lilla Edet.)

Muntert.

1. Soldaten kom från kriget hem,
fallelallala, fallelallala!
Han skyndar då till vännen sin.
Tralillallilallala!
Han blickade då på henne ömt.
Trallallallallalla!
Har du din trogna kärlek glömt?
Trallilallilallala!

2. Och flickan svarade: "Ack, min vän,
min trogna kärlek lever än,
blott att du har ett hurtigt blod,
i striden prövas hjältens mod."


179.

(Vistryck: Stockholm, J. Hörberg, 1825.)

LILLA ALFRED.

(Göteborg.)

Lugnt.

1. Så långt från högsta Alperne
man kring Italien kunde se,
fanns ingen, ingen riddare
så glad som lilla Alfred.

2. Han sjöng och log av hjärtans grund,
han lekte bort var dagens stund
och sov om natten knappt en blund,
sä glad var lilla Alfred.

3. En dag på Alpens högsta topp,
då solen rann ur havet opp,
steg Alfred, sjungande hopp, hopp!
Och såg sig kring i världen.

4. Och såg i dalens djupa sköt
en flicka menlös, tack och söt,
som blomma efter blomma bröt
och knöt på vackra kransar.

5. Han tog ett skutt och så ett hopp
och flux från Alpens högsta topp,
med kärleks hurtiga galopp,
han störtade i dalen.

6. Men ack, hon var ej mera där,
hon var försvunnen, han var kär.
Så kommo tårar och besvär,
och Alfred sjöng ej mera.


180.

(Västergötland.)

Lifligt.

1. Det var en liten gosse, hette lille Jon,
sjung hopp fallalle ralle la la la la!
Han kunde roga flickorna på lo'n,
trallalle lidi ridi ralla!


181.

(Stora Lundby.)

Långsamt.

1. Jag tänkte, att du skulle bli min maka
och därtill min säkraste borg,
jag tänkte till att kärlek hos dig finna,
i stället blev det oro och sorg.

2. Min fader och min moder äro döda,
de lämnade alls intet åt mig;
men blott jag har kläder och föda,
så lever jag förnöjd intill min död.

3. Du tycker väl, att jag är alltför ringa,
att jag ej hade penningar nog;
men det skall du med tiden få förnimma,
att rikedom så mången bedrog.

4. Men innan jag nu slutar att sjunga,
så beder jag så innerligt till gud,
att han löna vill de falskaste tungor,
som var orsak, att vår vänskap tog slut.


182.

(Göteborg, av fadern.)

Lifligt.

1. Gott folk, jag vill sjunga min visa igen.
Den bästa på jorden är skomakaren!
Ty fanns ej hans prylar,
hans läster och sylar,
hur gick det i världen med den och med den?

2. Om flickan barfotad kom uppå en bal,
vad hon skulle bliva förlägen och skral,
fick stickor i foten,
i bröstet lungsoten.
Nej, förr kan hon umbära klädning och schal?

3, Hur viktigt, att hustrurna hålla igen
med tömmar och tygel de älskade män!
Men mannen, den snoffeln,
kom ej under toffeln,
om toffeln ej gjordes av skomakaren.
183.

(Stora Lundby.)

Måttligt fort.

1. Hjärtat klappar i mitt bröst,
lilla vännen är min tröst.
Om han från mitt hjärta viker,
då vill jag ensam dö.

2. Alla andra gläder sig,
ingenting förnöjer mig,
alla gröna blad och blommor vissnar,
då jag saknar dig.

(Vistryck: Köping, G. A. Lindgren, 1856.)

1. Hjärtat klappar i mitt bröst.
Lilla vän, min enda tröst,
är jag från ditt hjärta sluten,
vill jag ensam dö.

2. Aldrig kan jag glömma dig,
fast jag sviken är av dig;
ty ditt namn är redan skrivet
i mitt hjärta in.

3. När som andra roar sig,
ingenting förnöjer mig,
alla gröna lundar blekna,
då jag saknar dig.

4. Kommer du ej mer ihåg,
då du vid min sida låg,
på min arm, du lilla söta?
gud det endast såg.

5. Hand i hand och bröst mot bröst,
var då mig en ljuvlig tröst.
Döden skulle ej då skilja
oss ifrån varann.

6. Allt, vad du och jag, min vän,
talte om den kärleken!
Varje kyss och famntag väckte
liv i kärleken.

7. Vägen mellan dig och mig
var mig så behagelig,
var gång jag då dig besökte,
som en rosenstig.

8. Tiden mellan varje gång
var mig alltid dryg och lång,
ingen kunde hjärtat hindra,
falskhet eller tvång.

9. Ofta rann det i min håg,
när jag vid din sida låg:
Skall jag nu min vän få skåda
i en annans famn?

10. Om dagen är du städs' för mig,
om natten drömmer jag om dig,
aldrig nånsin jag väl trodde,
du skull' svika mig.

11. Vare långt ifrån den dag,
suckade och tänkte jag,
att vi skulle överträda
kärleksbudens lag!

12. Men olyckligt har det hänt:
Du ditt hjärta från mig vänt,
glädjeskålen är nu tömder,
sorgen inneskänkt.

13. Men för allt, vad jorden bär,
är du endast för mig kär,
trohet skall mig aldrig tryta,
fast du trolös är.

14. Är nu bandet slitet av,
har din trohet gått i kvav,
vill jag ej på flickor tänka,
förr'n jag läggs i grav.

15. Sök dig då en bättre man,
som dig mer behaga kan!
Torde hända, att jag finner
trohet hos en ann'.

16. Ingen är så skickelig,
att han ej förbryter sig;
sådant skola vi förlåta
den, som ångrar sig.

17. Om nu himlens avsikt var
oss förena till ett par,
fåfängt söker man att skilja
dem, gud parat har.

18. Hjärtans lilla ljuva vän,
låt den förra kärleken
lika klar, som den har varit,
livna sig igen!

19. Snart kan dagen komma opp
klarare för solens lopp,
kärleken som ömt har slocknat,
åter flamma opp.

20. Slut mig då uti din famn!
Skriv i hjärtat ditt, mitt namn,
skadaren och avundstunga
till förtret och skam!
21. Kärleken, som varit ren,
blir en börda, tung som sten,
när man lämnas som en duva
ensam och allen'.

22. Lycklig skall vår tid framgå,
rosor skola växa på
vågen, den vi vandra skola,
tills vi bliva grå.

23. Hasta ej uti ditt val!
Tro ej falska tungors tal!
Kärleken är blind som döden,
dygdens vag är smal.


184.

(Stora Lundby.)

Ej fort.

1. De sporde om skön Särling, allt medan hon var ung,
att alla hennes dagar skulle bliva så tung'.
Den sorgen glöms aldrig.

2. De sporde om skön Särling, allt medan hon var mö,
att den tolftonde bamsäng skulle bliva hennes död.
Den sorgen glöms aldrig.

3. Skön Särling, hon blev döder och lagder uppå bår,
och åtta sjömanspojkar henne till graven följa må.
Den sorgen glöms aldrig.


185.

(Vistryck: Malmö, C. A. Andersson & C:o, 1885.)

EN NY SJÖMANSVISA.

(Stora Lundby.)

Lugnt.

1. Det var en ung sjöman, från Dalarne han kom,
han fria' till en jungfru. Skön Serlin hette hon.
Hennes tankar var frimodiga, hennes hjärta, det var stolt,
När hon sina ögon fästade uppå en ung sjöman.

2. "Skön Serlin, skön Serlin, skön Serlin!" sade han.
"Ditt unga falska hjärta har satt mitt liv i pant.
Men om ditt falska hjärta en gång skall ändra sig,
så får du en gång svara för, vad du gjort mot mig."

3. "Nej, aldrig för dig, ej heller nå'n ann',
ty jag har älskat dig långt mer, än nånsin jag kan.
Håll opp med din inbillning, håll opp med den orsak!
Tro aldrig, aldrig, att jag gifter mig med någon sjömatros!"

4. När sju år var förgångna, förgångna runtomkring,
då faller lilla Serlin i febersjukdom in.
Den sjukdomen var blandad med kärlek och stor sorg,
hon kom ihåg rask sjöman, hon en gång svarat nej.

5. Sen tager hon av fingret guldringar, en, två, tre.
"Tag dem du stolte sjöman till en åminnelse!
Jag får ej längre leva, jag får dig aldrig se,
nu lägges jag i graven, i graven blott för dig.

6. Adjö, min hulda fader, adjö, min hulda mor,
adjö, min hulda syster och så min lille bror,
adjö till varje sjöman, som har ett hurtigt mod,
som våga vill sitt unga liv på sjö och saltan flod!"
7. När åtta år var förgångna, då Serlin döder var,
stod åtta raska sjömän omkring Serlins grav.
"Härunder vilar Serlin, som har varit min,
nu vilar hon i graven, i graven blott för mig."


186.

(Melodi som föregående. Snickaren C. J. Wennberg, Alingsås.)

1. Ett avsked vill jag taga utav ditt ljuva namn.
Hav tack för varje gång, du mig slutit i din famn,
hav tack för varje vänligt ord, du med mig talat har!
Du är i mina tankar, du blir där ständigt kvar.

2. Vad det är svårt i världen, när kärleken, den når!
Det har jag fått erfara i mina ungdomsår.
Ty nu är bandet uppiöst, min vän är viken bort,
sitt löfte har han brutit, min glädje, den blir kort.

3. Jag kärlek har till alla, det kan ni väl förstå,
men det är helt olika, jag säger detta så:
En flicka har jag älskat, jag tror, det blir ej fler,
jag haver sett hennes falskhet, jag vill ej se den mer.

4. Jag kan ej längre tiga, jag måste tala ut,
ja, det är blott om vänskapen, som nu är tagen slut,
ja, det är blott om kärleken emellan mig och dig,
som aldrig kan utslockna, förrän jag dör från dig.

5. Jag är en fattig yngling, det får jag kännas vid,
ty sorg och ledsamheter, de fästa sig vid mig.
Jag kan mig ej berömma. Se ej på mina fel!
Men jag får vara nöjder med min beskärda del.

6. Glöm aldrig bort de orden, när sist vi taltes vid!
Du sade, att ditt hjärta var bundet fast vid mig,
du tryckte dig så hårt intill mitt sorgsna bröst,
du lindrade min smärta, du var min enda tröst.

7. Visst var det en olycklig stund, jag dina ögon såg;
de var så kärleksfulla uti dig, där du låg.
Ja, dina dyra löften, som gick titav din mund,
de haver mig bedragit, jag ångrar varje stund.

8. Vad det är svårt i världen, jag menar på så sätt:
En yngling kan förspilla sin ungdomstid så lätt
av flickans hala tunga och hennes falska mun,
de söka att förleda en yngling varje stund.

9. Men ett är det, som aldrig ur mina tankar går,
det är de dyra löften, som du mig svurit har.
Men tänk, när du skall svara en gång på domedag,
då kan du ej undvika ju herrens stränga lag!

10. Har någon lust att veta, vem visan diktat har,
det är en fattig yngling, som troget hjärta bar.
Mitt namn vill jag ej nämna, det kan ni väl förstå,
ty flickan som jag älskade, den kan jag aldrig få.


187.

(Stora Lundby.)

Sakta.

1. Och gossen steg i båten,
han var så hjärtligt glad,
så rodde han till Bovik
i tankar att få ja,
i tankar att få ja.

2. Och när han kom till Bovik,
sköt han sin båt i land,
där mötte han sin svärmor
och så sin lilla vän.

3. "Hör ni, min svärmor lilla!
Kan jag er dotter få?
Det är just min begäran,
jag eder fråga må."

4. "Ack nej, min hjärtans gosse,
det kan du icke få.
Min dotter är för unger
att taga man i år.

5. Inte kan hon brygga,
ej heller baka bröd
och många andra sysslor,
som henne tillhör."

6. "Ja, om jag skulle vänta
i sju och tretti år,
blott henne jag kan äga,
blott henne jag kan få."

7. "Nej, om du så vill vänta
i sju och nitti år,
du aldrig henne äger,
du aldrig henne får."



HANS HANSSON,
f. d. gästgivare, Ärentuna församling i Uppland.

(Upptecknad 1885.)

188.

DEN KATOLSKA MÄSSAN.

Prästen: "Klockare, klockare, var är du?"
Klockaren: "Jag sitter bakför altare och lappar mina gamla skinnbyxor uti ändanom."
Prästen: "Ser du någon komma?"
Klockaren: "Ja, jag ser en komma gångandes."
Prästen: "Haver hon något att bära?"
Klockaren: "Ja, hon haver en brödkaka och en stektan gris."
Prästen: "Bed henne stiga in!"



JOHAN HOLMERTZ,
kronofogde, Kungälv.

(Visan upptecknad 1896.)

189.

(Örmevalla församl. i Halland.)

Måttligt fort.

1. Min lilla vän och kära!
Hur skall det gå för mig
i dessa sorgedagar,
som du har fört mig i?
Jag älskog intet kände,
ty jag var alltför ung
och kunde intet tänka,
att kärlek var så tung.



VALFRID HULLGREN,
Pataholm.

(Visan upptecknad i Göteborg 1896.)

190.

(Drängen Johan Karlsson från Kråksmåla församl. i Kalmar län.)

Måttligt.

1. En visa jag vill sjunga, om ni vill höra den,
som diktad är i Sverige allt om en falsker vän.
När jag var femton år, utvalde jag mig en vän,
den har jag tänkt att älska näst gud i himmelen.

2. De sorgefulla dagar fick jag erfara då;
min vän tog sig en annan, och jag fick ensam gå
kring hela världen vida att söka mig en vän,
att söka mig en sådan vän, som jag dock aldrig fann.

3. Bloddropparna i kroppen, de börja röra sig,
för varje gång jag tänker på, hur du har narrat mig.
Du svor en ed åt herren, att du skulle bli min vän,
att du skulle bli min trogna vän näst gud i himmelen.

4. När jag i drömmen tänker på lilla vännen min,
som förr så ofta vilat i hulda famnen min,
men när som jag uppvaknar, jag ensam finner mig,
då börjar jag att gråta och tänker uppå dig.



PEHR OLOF HÄRNER,
f. d. soldat vid Salbo kompani av Västmanlands regemente, har själv diktat visan.

191.

(Melodien upptecknad efter studenten Alfred Thorsen, Upplands nation, Uppsala, 1882.)

WISA.

Författad med anledning av Krönings högtidligheterna i Stockholm samt om det kort därpä följande Bevaknings Kommendering
å Långholmen 1860.

Marschtakt.

v. 1. På papperet jag skriver en Sång
för Westmanlan4s Krigshär,
om ni vill därtill lyssna,
så lyder den så här,
när krigarn order får,
då måst' han genast gå,
från Maka, Barn och vänner,
fast än det kännes hårt.

v. 2. Ett tusen åtta hundra,
och Sextio skrevs det där till,
uti den fjärde månaden,
den heter ju april,
Befälet Order gav,
och vi gick strax åstad,
att hurtigt paradera,
på Kungens Krönings dag.

v. 3. Hög Acktning bör vi giva,
vår konung Carl som styra skall,
vi vet att det skall bliva,
ett dyrt och viktigt Kall,
ty Kronan han nu får,
och Spiran följer åt,
gud giv han dem får bära,
i många Sälla år,

v. 4. Rätt uti femte månaden,
den tredje Maj ju detta var,
då Kröntes Sveriges Konung,
till Landets välbehag,
Gud giv dig sälla dar,
du som blev Landets far,
att styra efter valspråket
och bygga land med lag.

v. 5. Hög vikt och värde innebär
det kall du nu åtagit dig!
och om vi skulle kallas,
att följa dig i strid,
vi troget följa vill,
och sätta lit därtill,
att Gud ej övergiver,
vår Konung god och mild.

v. 6. Ära vare Konungen
nu är båd Krön- och hyllning slut,
och sen fick vi Marschera,
Hornsgatan ända ut,
till Långholms fästning stor,
där många fångar bor;
och dem vi emottogo,
med friskt och hurtigt mod.

v. 7. Rädd och Svag det går ej an,
där för friskt mod i varje man,
om vi för faran bävar,
vi Svika kung och land,
vi måste härda ut,
för kulor och för krut,
vi modigt skola kämpa,
tills livet tager slut.

v. 8. När vi på vännen tänker,
än längtan kännes i vårt bröst,
som mången gång försänker, oss,
i sorg, men fatta tröst,
en dag få vi gå hem,
till maka barn och vänn,
och Glada de då hälsa oss,
välkomna hem igen.

v. 9. Ett ord jag också skriver här,
och det är allt om vårt Befäl,
berömma och ej dömma,
det borde tecknas här,
men deltag nu var man,
sjung Sanning ända fram,
att somliga är bra,
och de andra går väl an.

v. 10. Rätt gladligt vi förbida,
den dagens ljusa morgonrand,
då vi få åter vända
hem till vårt Westmanland,
att hemma där få bo,
i glädje frid och ro,
och slippa vistas här,
uti detta fånge bo.

v. 11. Rätt nu jag också nämna vill,
vem visan haver dicktat till,
det är en Westmanlands Soldat,
som älskar kung och land,
sitt namn det har han satt,
en bokstav på var vers,
och samman lägg de första,
ser ni namnet strax.

(Pehr Härners egen uppteckning, Stockholm den 25 augusti 1896.
Visan förekommer även på tryck: Stockholm, E. Westrell, 1860.)

(Som prov på folkets omdiktning av visor anföres här n. v. läroverksadjunkten A. Thorséns uppteckning från Torstuna församling i Västmanland.)

SOLDATVISA 1860.

(Kröningsvisa. Södra Fjärdhundras folkmål.)

1. På pappire ja skriver
en sång för Vesmanlans krigshär.
Å viljen I nu höra,
så lyder han så här:
Når krigarn ordren får,
då måste han genast gå
från maka, barn å vänner,
fastän det käns så svårt.

2. Ett tusen åtta hundrade
å sextio skrevs det därtill,
uti den fjäle mån,
å han heter april,
befäle ordren ga
å vi geck trast åsta
te hurtigt paradera
på kungens kröningsda.

3. Å når nu allt var sluta
å kröningshögtidlighetren var slut,
så fingo vi maschera
Hornsgatan ända ut
te Långholms fästning stor,
där många fångar bor,
vi dem ock emottogo
me frist å hurtit mod.

4. Når konung Kal den tolti
en gång mot fienden drog ut,
så ga han dom på plysche,
så dom feck veta hut -
ja, dom feck veta hut,
når han en gång drog ut,
å detta ska dom minnas,
tess jolen tager slut.

5. Om konung Kal den femtonde
till stri en gång oss kalla vill,
res er opp, I Vesmanlans gossar,
I, som honom hören till!
Vi gå mot fiendens här
å basa honom där,
så att han allri vågar
te Sverri titta mer.

6. Om någon nu vill veta,
ocken denna visan dikta har,
så ä de en soldat,
som just int så lessin var -
han visan dikta har,
men int sätt namne kvar,
han har sitt him i Härnevi,
där har han sitt försvar.

(P. 0. Härner.)



ANNA BEATA JANSDOTTER,
änka, Gunnarstorp, Vessige församling i Halland.

(Visorna upptecknade 1875.)

192.

Variant till 93 och 162.

KRÅKVISAN.

Måttligt fort.

1. Bonden, han kör timmer ur skog,
träjom trarie trallalla!
Så fick han då höra den kråkan, hon gol.
Det bullrar i bonden. Kom fallalla!

2. Och bonden, han spänner sin båga till knä,
så sköt han den kråkan så högt uppi trä.

3. Och bonden, han spänner sin båga till fot,
så sköt han den kråkan, så hon fall till jord.

4. Med fjädrarna täckte han alla sin' tak
förutan de små, som sutto därbak.

5. Av huden sydde han tolv par skor,
förutan ett par stövlar, han skänkte sin bror.

6. Med köttet han saltade alla sin' kar,
förutan den steken, han skänkte sin far.

7. Av huvet han gjorde en käppaknapp,
av näbbet han gjorde en tunnetapp.

8. Av tarmarna gjorde han noterep,
av fötterna gjorde han dyngegrep.

9. Av skrovet, det gjorde han gångande skepp,
som alla små gossar ska segla uti.

10. Den kråkan blev nyttig till mången god ting,
träjom trarie trallalla!
Skomakarn fick gumpen till tummaring.
Det bullrar i bonden. Kom fallala!


193.

Lifligt.

1. När jag var en liten mö,
hopp fallalu fallallallalla!
Gick jag i vall med min fars kö,
Hopp fallalu fallallallalla!

2. När jag kom åt grönan äng,
kom till mig en rasker dräng.

3. "Flicka, vill du gifta dig?"
"Ja, ack, om jag finge dig!

4. Kom till mig en lördagskväll,
när far och mor de sova väl!

5. När du kommer till mitt led,
akta dig väl, ränn inte på sned!

6. När du kommer till min port,
akta dig väl, ränn inte för fort!

7. När du kommer till min trapp,
akta dig väl för skryt och för skratt!

8. När du kommer till min dörr,
stäng igen henne, som hon har vatt förr!

9. När du kommer till mitt bord,
akta dig väl för far och för mor!

10. När du kommer till min säng.
hopp fallalu fallallallalla!
Där finner du din bästa vän.
Hopp fallalu fallallallalla!


194.

Måttligt fort.

1. Där var la tre skalkar, som lade upp rå',
hopp för falleliola!
Ehuru de mölnarens doter skulle få.
Hopp för fallelio fallelio falleliola!

2. De två, de stoppa' den tredje i säck,
så buro de honom till mölnarens bäck.

3. "Käre min mölnare, malen min mäld!
I malen henne väl, men I tagen ingen tull.

4. Sätten denne säcken uti er doters hus,
där står han ifred båd' för råttor och möss."

5. Och när det blev mörkt i varevelig vrå,
så kunde denne säcken både krypa och gå.

6. "Kära min doter, I tänder upp ett ljus,
ty här är kommet tjuvar uti våra hus!"

7. "Och kära I, moder, I slocken vårt ljus,
det var den svarte katten, som spände en mus."

8. Och käringen låg uppå bänken och svor. -
"Jag menar, att I än blen rasande, mor!"

9. När som det blev dager och dagen blev ljus,
så kasta' de käringen i dammen badus.

10. Käringen sack, ja, men pälsen, han flöt,
och mölnaren sprang la på landet och töt.

11. Och mölnarn, han hade la en kroketer tand,
hopp för falleliola!
Han högg na i pälsen och drog na i land,
hopp för fallelio fallelio falleliola!



ANDERS JOHANSSON,
fjäderhandlare från Gällstads församling i Västergötland.

(Visan upptecknad 1876.)

195.

Ej fort.

1. Säg fågel, varför kvittrar du
ej mer så glad för mig?
När du var fri, jag hörde ju
var morgon uppå dig.

2. "Jag satt uppå en gren och såg
en bur, som öppen stod,
och inuti den buren låg
en druva, röd som blod.

3. Jag livades av druvans glans,
jag tänkte smaka den,
jag flög från grenen till dess bur,
men gillret slog igen.

4. Nu sitter jag helt still och ser,
hur allting fröjdar sig,
hur träden lövas, solen ler,
men aldrig ler för mig."



INNEHÅLL.
Förord 5
Inledning 7
Adolf Andersson:
1. Du Sveaborg, du är befäst 15
2. Du falska vän, min lit till dig jag ställer 16
Anton Andersson:
3. Varför dröjer du så länge 18
Hilda Charlotta Andersson:
4. Och när som jag var på mitt artonde år 20
5. Jag vill med några enkla ord uppteckna här en sång 23
Johannes Andersson:
6. Mig lyster i lunden att vara 26
7. Jumfrun, hon går sej åt sjödestrand 28
8. I Österlanden, där ståndar ett slott 31
9. Unga Malkom, han rider sig åt rosandelund 35
10. Där bodde en bonde på Östervalla he' 38
11. Där sutto två ädela konungabarn 41
12. Det bodde en fruge här söder med ö 43
13. A segla mäg ut här söre mä strann 46
Anders Backman:
14. Flickan, som älskade rikedom 49
15. Jägarevisa 51
16. Den faderlöse gossen 52
17. Förlorad kärlek 54
18. Tordyveln och fluga 56
19. Kärleks wisa 58
20. En vän utan kärlek, den liknar jag vid 60
21. Sjömansvisa 62
22. Ja, flickan tar glaset uti sin hand 64
Augusta Bengtsson:
23. I London i en by 66
24. Vid vassen av stranden, vid sorlande bäcken 68
25. Bland Värends de sköna, de rika lunder satt 70
26. Ung Erik mötte Karin sin 73
27. En ny beväringsvisa för 1882 78
28. Den kära Maria 80
29. Kom, blicka in på en kyrkogård! 82
30. I Vestergyland der stod ett slott 84
31. Vid det mord, som begicks i Haga artonhundrasextiotvå 86
32. i berj utti Norden der är Jag barnafödder 87
33. O Susanna! 89
Sven Viktor Bergqvist:
34. Gällivaravisa 92
35. Rallarevisa 95
Vilhelm Bergström:
36. Uti ängslan jag sitter och i sorgen jag går 99
37. Rosendalsvisan 101
Maria Blomberg:
38. En Jägare Jick ått lunden med bössa och pistol i hand 104
39. Det var en afton, jag gick åt lunden 106
Carl Bondeson:
40. "Det rider en riddare in på vår gård!" sade bonden 109
41. Ack, ljuvliga tider, när jag tänker på 111
42. Sissa 113
Karl Viktor Bondeson:
43. Ack, jag som många andra på havet vandra må 117
Lisa Bondeson:
44. I livets vår jag dig befinner 120
45. Hör, min lilla flicka, du! 122
46. Jägarn med sin gröna tröja 124
Johannes Bure:
47. Det stod en jungfru uti en hage 126
48. Där bodde en flicka på en ensliger gård 128
49. Och gossen, som du gav mig 129
50. Herr Peders sjöresa 132
51. Herr Peder, han talte tilt konungen så: 135
52. Herr Peder, tjänte på konungens gård 137
53. När kvällen bjuder vila 138
54. En visa vill jag sjunga om ett förfärligt mord 142
55. Där stod ett slott i Österrik 144
56. Jag står i tusen tankar 146
57. Där tjänte en flicka i Växjö i två år 147
58. Två fingo se varandra, en fattig och en rik 149
59. Pigan, som trampade på brödet 150
60. En visa vill jag sjunga nu om kära minnen 156
61. Det var en söndagsmorgon, förrän solen rann upp 157
62. Visa om Gustaf III:s mord 159
63. Nu står jag på min resa och skall fara 161
64. Kära du, jag är ju bunden 163
65. När jag var i min ungdomsvår 165
66. Den, jag älskar, han är så långt från mig 168
67. Nu har tystnat den ljuvliga sången 169
68. Det hände sig, att en jungfru så fin 171
69. Agneta 174
70. Med klagande toner och kvidande hjärta 177
Algot Carlander:
71. Hulda mö och trogna älskarinna! 180
72. Det var en gång en bondedräng 182
73. Raskens trall 183
74. Den sköna flickan 186
75. Det var en söndagskvälle 188
76. Ölandsflickan 190
Jenny Carlsson, född Bondeson:
77. Toras visa 193
Gunilla Corneliusson:
78. Ja, nu har göken börjat att gala i år 201
79. Majvisa 203
Amanda Cronsell:
80. Hjalmar och Hulda 205
Gustaf Cronsell:
81. Fingal 211
82. Visperdalen 214
83. Den olycklige emigranten 216
84. Amanda och Herman 219
85. Stick ut, min båt, med förlig vind 221
86. Siri, Siri, dottera mi! 223
87. Husaren kom åter från kriget och hem 226
88. Lille gossen på tullebacken 228
89. Sandals Nisse vid ett hurtigt mod 229
Emil Edgren:
90. Knallarevisa 233
Johan Ericson:
91. När jag var en liten dräng 236
92. Krinolinvisa 238
Anton Freeman:
93. Kråkvisan 241
94. Av hjärtat jag dig älskar i all min levnads tid 243
95. Fiskargossen 245
96. Amerikavisan 247
97. En visa vill jag sjunga från Sveriges norra gräns 251
98. Jag gick mig ut en aftonstund 253
99. Dalgossens klagan 254
100. Jungfrun gångar sig åt högaste berg 256
101. Pigan, som trampade på brödet 258
102. Alonzo den tappre och skön Imogene 259
103. En bygdens tärna, sjutton år 263
104. Å köra vatten å köra ve 265
105. En jägare gick ut att jaga, jaga, jaga 267
106. Hej, dunkom, så länge vi levom! 268
107. O, tysta ensamhet 270
108. Vid vassen av den krökta ström 272
109. Och femton finnar de segla till en ö 274
110. Och minns du, vad du lovade, ja, minns du, vad du svor 276
111. A packa dig åt alekärr 277
112. På Backamo, där har jag varit förr 278
113. Johannes Marbo, han går i gåla 279
114. Bonden och räven 280
115. Och långt nord kring Tanum 282
116. Och inte vill jag sörja, men sörjer ändå 283
117. Där sattes framför mig två sorgefyllda skålar 284
118. Erik XIV:s kärleksvisa 285
119. Vi gingo ifrån Sverige med hjärta i bröst 287
120. Sinclairsvisan 288
121. Å har I känt uppå vår gröt 315
122. Gustafs skål! 316
123. Slaget vid Svensksund 317
124. Se, huru träget vår källarsven, han tappar! 319
125. Den tjuguåttonde samloms vi allt uppå Backa mo 320
126. Jag hade mig en flicka 321
127. Se stjärnorna på himmelen 322
128. Skärsliparevisa 323
129. Pålarevisa 324
130. Pålarevisa 324
131. Bergsprängarevisa 325
Gösta Geijer:
132. O du, min vän och så min älskarinna 327
133. Gossen i den gröna lund 329
134. Linden, den växer så högt över bergen 331
135. Den övergivne 332
136. Den bedrövade älskaren 335
137. Lantflickans klagan 338
138. Det var Ett Sepp i Gebraltar stad 341
139. Dina mildblåa ögon och din sockersöta mun 343
140. Ja, hjärtat klappar i mitt bröst 345
141. Major Brack skull' till kriget sig fara 346
142. Jag är en fattig fånge 348
143. Simson den starke av skökan blev narrad 351
144. Å båssman, han hade e endersta ko 352
145. Ar artonhundra nio och fyratio år vi har 353
146. Ar artonhundraförti, så skrives det alltjämt 356
147. Likt duvan, som har mistat sin maka och sitt bo 358
148. Jag ser i öster och jag ser i väster 360
149. Du, min bästa vän på jorden 361
150. Vår korta tid är målat 363
151. Ja ska sjonge en liten stomp 364
152. Pålkransång 365
153. Baxningssång 366
Per Gunnarsson:
154. Den övergivnas klagan 368
155. Skomakarevisan 374
156. Den utestängde älskaren 376
157. Och kom till mig i ottan 379
Per Gussander:
158. Ge mej hit lite bläck och en pänna 381
Augusta Gustafsson:
159. Jag som en bondedräng 383
160. Var det du, ja, var det du 384
161. Sju år har förflutit, sen jag lämnade mitt land 385
162. Och bonden, han gick sig åt fureskog 387
163. Vackraste flicka, torde jag dig fråga 389
164. Ett mig förtryter, ett annat mig ångrar 392
165. Sent om en afton en yngling gick ut 394
166. Det gingo sig två flickor åt rosendelund 396
167. Robert, Robert, minns du kalla vintern 398
168. När bonden fyra styver har 399
169. Hör, hur Adolf klagar 401
170. HON: Akk, Haukan, mins äj du 402
171. Nu vågar jag att skriva till dig, min lilla vän 405
172. Det sorgsna hjärtat 407
173. Säg, kan du göra mig de korgarna två 409
174. Soldaten 410
175. O flicka, o flicka, förgyllande skrin! 412
176. Varför så blek om kinden? 413
177. Jag gick mig ut i lunden att höra fåglars sång 414
178. Soldaten kom från kriget hem 419
179. Lilla Alfred 420
180. Det var en liten gosse, hette lille Jon 422
181. Jag tänkte, att du skulle bli min maka 423
182. Gott folk, jag vill sjunga min visa igen 424
183. Hjärtat klappar i mitt bröst 425
184. De sporde om skön Särling, allt medan hon var ung 430
185. En ny sjömansvisa 431
186. Ett avsked vill jag taga utav ditt ljuva namn 433
187. Och gossen steg i båten 434
Hans Hansson:
188. Den katolska mässan 437
Johan Holmertz:
189. Min lilla vän och kära! 439
Valfrid Hullgren:
190. En visa jag vill sjunga, om ni vill höra den 441
Pehr Olof Härner:
191. Wisa 443
Anna Beata Jansdotter:
192. Kråkvisan 450
193. När jag var en liten mö 452
194. Där var la tre skalkar, som lade upp rå' 453
Anders Johansson:
195. Säg fågel, varför kvittrar du 455

RÄTTELSER:

Sid. 138 har felpaginerats, där står 136.
" 47 står Växö, skall vara Växjö. 35.
(sid. 98)




Senast ändrad 2012-04-17